100-års jubileum firas i Finland.

Ett självständigt land sedan 100 år firas nu  i mitt hemland Finland, den 6 december är själva  dagen. Visst är  det fantastiskt att Finland har haft och har det så. Värt att fira utan  nån tvekan och det har ju firats på olika  sätt hela året.

Eftersom jag är  född 1939  så har jag ju lite  minnen av  både krig  och kristider. Mörkläggning av alla fönster och ransoneringskort  och hamstringsresor till vänner i Bennäs när  vi flyttat in till Jakobstad.

Om jag funderar lite  tillbaka till barndomen och kriget så dyker förstås en hel del mörka minnen upp. Pappa  var  inte ute  vid  fronten, eftersom han hade skadat sina fötter väldigt illa under sin tid till sjöss, han föll ner i ett lastrum och krossade fötterna och kom till sjukhus i Rio  och fick efter diverse turer plåtskor på båda  fötterna för  att klara dem. Alltså blev han brovakt vid en bro över ån  i Bennäs.  Mamma var flyglotta och bevakade luftrummet från tornet vid samlingshuset i Bennäs.  Min egen direkta upplevelse av kriget  var de  vanliga flyglarmen. Att man inte fick sova utan att ha underkläderna på sig för att snabbt kunna  komma till skyddsrum om det behövdes. Dom stickade hellånga ullstrumporna  var värst – dom stack faktiskt.

Så var det ju bombanfallet över Jakobstad. En kväll när farmor och jag var ute för att hälsa på tant Mimmi, larmet gick  och vi fick lägga oss i snödrivan eftersom det inte fanns nåt skyddsrum inom räckhåll. Jag kan minnas surret från den ryska eskadern som flög över oss  och hade släppt bomber  i utkanten av stan.   5 personer miste livet och nåra hus  förstördes.

Den man som blev min mammas make i det  andra äktenskapet hade helt andra upplevelser av kriget  och fronten i sitt liv. Jag minns  mammas berättelse om denna stora  och starka man, när  de var och såg filmen  Okänd  soldat. Vid en scen i filmen där finsk trupp kom över åsen och så staden Petroskoj framför sig , Petrozavodsk hette den.  Då föll hennes  stora  och starka man i gråt, han hade nämligen varit med just i den gruppen som kom först över åsen och alla känslor tog över.

Men det blev ju fred och Finland klarade sig med landavträdelser  och stora ”krigsskulder” som betalades av snabbare  än var som var sagt. Landet låg ju efter ekonomiskt och socialt en lång tid , men hämtade sig  och blev framgångsrikt trots allt.

Så kan man sitta och minnas inför  den 6 december.  Min egen insats i den finska militären blev den ordinarie värnplikten  så småningom. (8 månader som skrivare på stabskompaniet i Dragsvik) En del officerare som hade varit med och kämpat mot ryssen och hade en vokabulär efter  det  som jag nog inte skall citera. Jag har kvar kragspegel  och märke  från tiden i uniform.

Ett jubilerande  Finland känns bra  även om jag numera lever med dubbla flaggor men mitt medborgarskap blev ju svenskt eftersom min Ingrid kommer från den lilla staden Åmål i Dalsland, men vår  Anders  föddes i Borgå i Finland. Ett BB som bara kunde finska och Ingrid  inte fattade ett ord och vi pappor var helt portförbjudna – bara i vägen – på ett finskt BB.

Hörde i dag en sång på nätet. En god  vän hade lagt ut en inspelning av Sibelius  Finlandia från torget i Vasa. Den började mitt i vimlet med en sopran  och så kom det fler röster med och det blev en hel kör  och så kom det stråkar och blås  ur  fokmassan  och det blev en kör och en symfonikonsert mitt i vimlet. Unga killar  strök av sig kepsarna och bara stod stilla  och njöt av sången. Stjärnesången ur Finlandia.

Så får  vi sjunga vår  stjärnesång  nu i Advent. Bara bli stilla  och låta ljuset och tonerna bära oss. Fred  och vila trots allt i en annars ganska trasig värld.

Skriv en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s