Ett självständigt land sedan 100 år firas nu i mitt hemland Finland, den 6 december är själva dagen. Visst är det fantastiskt att Finland har haft och har det så. Värt att fira utan nån tvekan och det har ju firats på olika sätt hela året.
Eftersom jag är född 1939 så har jag ju lite minnen av både krig och kristider. Mörkläggning av alla fönster och ransoneringskort och hamstringsresor till vänner i Bennäs när vi flyttat in till Jakobstad.
Om jag funderar lite tillbaka till barndomen och kriget så dyker förstås en hel del mörka minnen upp. Pappa var inte ute vid fronten, eftersom han hade skadat sina fötter väldigt illa under sin tid till sjöss, han föll ner i ett lastrum och krossade fötterna och kom till sjukhus i Rio och fick efter diverse turer plåtskor på båda fötterna för att klara dem. Alltså blev han brovakt vid en bro över ån i Bennäs. Mamma var flyglotta och bevakade luftrummet från tornet vid samlingshuset i Bennäs. Min egen direkta upplevelse av kriget var de vanliga flyglarmen. Att man inte fick sova utan att ha underkläderna på sig för att snabbt kunna komma till skyddsrum om det behövdes. Dom stickade hellånga ullstrumporna var värst – dom stack faktiskt.
Så var det ju bombanfallet över Jakobstad. En kväll när farmor och jag var ute för att hälsa på tant Mimmi, larmet gick och vi fick lägga oss i snödrivan eftersom det inte fanns nåt skyddsrum inom räckhåll. Jag kan minnas surret från den ryska eskadern som flög över oss och hade släppt bomber i utkanten av stan. 5 personer miste livet och nåra hus förstördes.
Den man som blev min mammas make i det andra äktenskapet hade helt andra upplevelser av kriget och fronten i sitt liv. Jag minns mammas berättelse om denna stora och starka man, när de var och såg filmen Okänd soldat. Vid en scen i filmen där finsk trupp kom över åsen och så staden Petroskoj framför sig , Petrozavodsk hette den. Då föll hennes stora och starka man i gråt, han hade nämligen varit med just i den gruppen som kom först över åsen och alla känslor tog över.
Men det blev ju fred och Finland klarade sig med landavträdelser och stora ”krigsskulder” som betalades av snabbare än var som var sagt. Landet låg ju efter ekonomiskt och socialt en lång tid , men hämtade sig och blev framgångsrikt trots allt.
Så kan man sitta och minnas inför den 6 december. Min egen insats i den finska militären blev den ordinarie värnplikten så småningom. (8 månader som skrivare på stabskompaniet i Dragsvik) En del officerare som hade varit med och kämpat mot ryssen och hade en vokabulär efter det som jag nog inte skall citera. Jag har kvar kragspegel och märke från tiden i uniform.
Ett jubilerande Finland känns bra även om jag numera lever med dubbla flaggor men mitt medborgarskap blev ju svenskt eftersom min Ingrid kommer från den lilla staden Åmål i Dalsland, men vår Anders föddes i Borgå i Finland. Ett BB som bara kunde finska och Ingrid inte fattade ett ord och vi pappor var helt portförbjudna – bara i vägen – på ett finskt BB.
Hörde i dag en sång på nätet. En god vän hade lagt ut en inspelning av Sibelius Finlandia från torget i Vasa. Den började mitt i vimlet med en sopran och så kom det fler röster med och det blev en hel kör och så kom det stråkar och blås ur fokmassan och det blev en kör och en symfonikonsert mitt i vimlet. Unga killar strök av sig kepsarna och bara stod stilla och njöt av sången. Stjärnesången ur Finlandia.
Så får vi sjunga vår stjärnesång nu i Advent. Bara bli stilla och låta ljuset och tonerna bära oss. Fred och vila trots allt i en annars ganska trasig värld.
Hasses Blogg 