Då har man alltså fyllt 80 år !

Här är den bukett i höstfärger som min Ingrid gav mig igår! Vi hade ju redan firat våra födelsedagar som ett 160-års jubileum eftersom vi båda nu blivit åttiåringar. Ingrid i maj och jag nu i november. Vår Anders hade ordnat ett stort släkt- och vännerkalas redan före Ingrida dag så det här blev en stilla bonusdag på hemmaplan. Meny: Sushi och Toscakaka eller som vi säger ” MOSTER Rut Kaka” det var hon som introducerade den en gång för länge sen.

Kan inte låta bli att fundera lite på den stora Livets Gåva det är att ha fått ett helt liv tillsammans och kunnat fira det med årets högtidsdagar. Ingrid och jag hade sett varandra nåra gånger i ungdomens vår och så möttes vi ”på riktigt” på Överås – teologiska seminarium i Göteborg. Var hemma på fika hos Torvald Källstad på Förtroligheten 5 och stod helt plötsligt hand i hand. Det handtaget har hållit i alla år i alla de tjänster vi haft. Inga enkla jobb precis men vi har alltid pratat med varandra och med Gud i kriserna och faktiskt aldrig grälat. Onormalt säger somliga men självklart hos oss. Tre barn har följt oss genom åren Vår egen Anders och så Mikael och Jessica som kommit till oss på andra vägar.

För oss är det helt fantastiskt att få leva tillsammans och njuta av livet med varandra i vår ålder. Krämpor och bekymmer finns det visst men det bär vi tillsammans. Minnesluckor har vi men då hjälps vi åt att hitta rätt och fylla dom.
Varje dag är en gåva och att öppna dom gåvorna gemensamt är lycka och liv.
Tack alla ni släkt och vänner som gjort också denna dag skön och underbar’

En bukett till får det bli från vänner i vår hemgrupp-här ser du den.

Hur mår du ? Farlig fråga faktiskt !

Är frågan på riktigt eller är den bara vanligt prat? Har du tid att vänta på svaret eller tänker du bara på vad du ska säga sen när den andra har pratat färdigt ?
Kanske du själv får frågan och du parerar lite snyggt med ”det är väl som vanligt ” fast du egentligen ville berätta om hur du mår på riktigt men inte vågar säga det du vill.
Jag vill berätta för dig att jag har haft ganska många dåliga dagar, men ofta har det som löste problemen kommit på ett oväntat sätt. Gick och grunnade och funderade härom dan. Det kändes ganska tyngt och lite grått. Öppnade brevlådan och hittade ett tungt paket från brorsan Kim. Det kändes som att det var en bok och det var det. men mycket mer än så. Det första som kom upp när jag öppnade paketet var det här.

Lite mysig bild till ett säkert löfte. På kortet stod Kims lyckönskan för tre nya år. Mitt eget 81:sta år. Ett nytt kyrkoår med boken och ett nytt kalenderår när den dagen kommer. Allt pekade på den verklighet vi lever i. Gud finns med sin ledning genom allt. En uppfriskande vattenstråle mitt in i vardagens bekymmer.
Det fanns mer i paketet. Kim har ju skrivit krönikor från ”Backstu-sittarn” i Upplands Nyheter i många år och här kom ett par stycken av dem och redaktionens avskedshälsning när tidningen läggs ner.

Ett helt paket som styrde om min dag och mina tankar. En hälsning från brorsan som kändes så gott just då – i rätt tid.
Hur mår du var rubriken och jag ställer den frågan till dig just nu. Tänk dig ditt svar! Vill du skriva en kommentar så gör gärna det. Vad du än upplever, hur du än mår och vad du än tänker så vill jag påminna dig om nåra textrader i en sång, Den är skriven av Ingemar Olsson och raderna ser ut så här:
Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu,
att du är älskad för din egen skull
för ingen annan är som du !
Önskar dig välsignelse från himlen hur du än känner dig just nu. En stråle av ljus mitt i novembermörkret som gör dina timmar både på dagen och natten ljusare och bättre, med knäppta händer.

Varningsskyltar finns det ibland !

Den här typen av skylt skulle nog behövas lite oftare. Du vet alla de där tillfällena när du tyckte att det var nånting på gång, men du visste inte riktigt vad, du kände bara en ovisshet eller en oro innerst inne. Det finns ett gammalt talesätt som beskriver – Lugnet före stormen. Allt är som vanligt men ändå inte. Tänk om man hade varit lite förberedd – så mycket enklare det hade varit att tackla det hela som hände just då !
Men nu är det ju så med vårt liv att mycket händer alldeles plötsligt och vi står där medan stormen viner kring oss med en oväntad styrka och vi har svårt att hålla oss på benen.

Kommer ihåg en alldeles oväntad storm i Göteborg för länge sen. Folk stod och höll sig i gatlyktornas pelare, takpannor singlade som höstlöv i luften och bilarna på parkeringsplatser krossades av fallande träd.

Ungefär så kan det kännas inombords ibland. du har säkert varit med om det också i ditt liv. Känslostormar av besvikelse. brist på närhet som skapat osäkerhet och ensamhet och det där med att känna sig övergiven av allt och alla. Så kommer det där svåra att hitta nånting att hålla sig fast vid tills stormen har blåst förbi. Var finns det som är stadigt och säkert ?

Vi har en gips-skulptur på väggen hemma, deb ser ut så här.

Det är den gamla berättelsen om Jesus och lärjungarna mitt i stormen på Genesarets sjö. Jesus sover i båten och lärjungarna är bokstavligen livrädda och väcker honom och undrar om han inte ser och hör den hårda stormen och känner vågornas höjd och styrka. Jesus reser sig upp och talar till vågorna och vinden – TIG VAR STILLA och det blev alldeles lugnt med en gång.
Jag har en god vän som gärna sjunger: Med Jesus i båten har jag ro mitt i stormen… och min vän vet vad han sjunger om. Jag kan bara skriva under det hela. Upplevde det senast i dag mitt i stress och oro. Vi tog fram en CD med musik och lovsång och en stund senare lyssnade vi på en predikan om Helande med Tomas Sjödin via Fb och vidare ledda till hans predikan.
Jag överdriver inte om jag säger att – Det blev alldeles lugnt ! Igen en gång fanns det något att hålla i och känna just friden och stillheten mitt i allt det röriga !

Vi behöver stunder av vila och ro – inte avkoppling med nån annan aktivitet utan påkoppling hos nån som har kraften att ge oss. Nån som aldrig släpper taget utan finns där mitt i stormen.

När du anar skylten stormvarning – bli stilla där du är och sträck fram dina händer i bön till Honom som bär genom allt !

Här var jag ute och cyklade !

Det är jag kanske nu också i mina dagliga sammanhang ibland. Bilden är från 70-talet under vår första omgång i Halmstad i S:t Johannis kyrka på Skolgatan 8. Dåtida Svenska Journalen skulle göra ett reportage om en pastors liv och vardag. Det var tänkt att det skulle bli Sven Erik Janssons äventyr på Gotland men han kunde inte så det blev vårt i stället. Jag måste ju säga att det var inte jag som ville ha den här bilden eftersom jag inte alls började dagen med en cykeltur. Men journalister sätter rubriker och väljer bilder som de vill. Så här såg det ut på en till av de tre fyra sidor det blev.

Det här reportaget påminner mig om en händelse från samma period i Halmstad.
Statistiska centralbyrån kom med en enkät till Metodistkyrkan där jag då jobbade. Man ville ha info om och hur mycket en pastor jobbade och jag fick en hel bibba med papper och frågor – jag skulle redovisa en veckas jobb i timmar och uppgifter, Möten, sammanträden, hembesök, andakter, ungdomsarbete och övriga uppgifter. För min del innebar det också då jobb i kommunfullmäktige och grupper. Jag fyllde i så gott jag kunde och så skulle det undertecknas av församlingens kassör. Min kassör vägrade och sa: det här får du inte skicka in. Vi kan bli åtalade för att du har för mycket timmar för en vecka.
Veckan skull ju vara på 40 timmar men min rapport landade på 80 timmar. Kassören betvivlade inte min redovisning men den blev aldrig inskickad.
Jag läste den gamla artikeln som var en normal vecka för mig. Påmindes om den arbetssituation man levde i då och som troligtvis var likadan för kolleger i stan. Obekväm arbetstid och övertid existerade inte och kanske inte nu heller i frikyrkliga sammanhang.
Cykeln är såld för länge sen och predikandet sker strövis när orken räcker.
Bloggen får vara den moderna cykelturen i en värld av ord. Nu går det mot vinter så orden kanske fryser fast i luften ibland. Kåsören Cello sa på sin tid – att när solen värmer och det töar så småpratar det i varenda buske.
Vi ses trots ”vintertid.”

Tandvärk är inte roligt !

Har inte hunnit tänka blogginlägg den senaste veckan. Planeringen för flyttningen tar all tid vi har även om det är tid kvar. Mina ögonoperationer är klara och nya glasögon på plats – skönt – men som hand i handske trillar klippet ovanför ut ur en pärm. Minns vår förra period i Halmstad på 70-talet. Vi hade då en liten stuga i Amböke inte långt ifrån denna bok. Du kan läsa om denna dunderkur mot tandvärk i artikeln -om du förstorar din bild.
Tänk vad folk trodde och tog till sig av foktro och sägner förr..

Undrar om det är nån som känner igen den här historien – av er som vet var byn Amböke ligger. Vet inte ens om boken står kvar med alla spikar och nålar i barken.
Hör gärna av dig om du vet eller har nåt mer att berätta om detta träd.
Står den kvar så går jag nog ändå med större förtroende till min tandläkare på ”spikad” tid.
Det var allt förr denna gång. Skriver snart igen men det kan bli lite oregelbundet ett tag.

Nu läger vi ”pussel” mitt i all röra !

Bara för att ge dig en uppfattning om storleken på pusslet ger jag dig en bild med min sko i den ena kanten – men det är faktiskt ett ännu större pussel vi jobbar med just nu – det kallas visst livspusslet. Det där som vi alla har att jobba med varje dag och vissa dagar extra mycket. Som du nog har förstått så håller vi på och flyttar och då ramlar minnena över oss, antingen man vill eller inte.

Att lägga pussel kan vara roligt men också jobbigt nät man inte hittar rätt bitar för att få bilden klar. Du har säkert också upplevt det i ditt liv. Hur ska man orka fixa det hela är ju inte en alldeles ovanlig fråga.
Borttappad och återfunnen är en lyckosam mening.

Satt och bläddrade i gamla pappershögar med brev som jag aldrig brytt mig om att kolla. Fick i min hand ett brev som min pappa skrev i samband med skilsmässan som inträffade när jag bara var sju år gammal. En period som för mig var var full av frågor och inga svar. Brevet jag hittade blev inte ett helt svar men det blev en pusselbit till den stora bilden – visserligen med tårar en bra stund av kvällen men det gav mycket mer till min hela livsbild. Pusselbit på plats just där den behövdes. Jag hade inte letat efter den utan den bara föll på sin plats.

Varför skriver jag nu om detta som var för så länge sen och knappast kan intressera dig. Kanske för att tala om att vi ska vara rädda om pusselbitarna i livet. En borttappad bit gör ett hål i bilden eller blir ett sår i mitt medvetande. Ett sår behöver läkas – ett tomrum fyllas i livets pussel så att livsbilden blir hel igen.

Den kristna tron ger bärkraft i detta med Jesu liv som ger många exempel på helande av bristande nyanser i människors liv Han säger: Kom till mig ni alla som är trötta och tyngda av bördor så ska jag ge er frid och ro
Han visade aldrig bort nån som kom med bön om hjälp. Hans omsorg om de svagaste var stor och generös. Han har tid också att hjälpa dig hitta den pusselbit du behöver för att din dag skall bli hel och skön.

Det spökar på stan !

Så hette en artikelserie som GP hade 2004 Man tog fram och berättade om olika hus där man ”sett” spöken av olika slag. Ett av husen ser du här med en lite ovanlig bild tagen från baksidan så man inte ser det karakteristiska
tornet på det Dicksonska palatset på Danska Vägen i Örgryte i Göteborg. Den skrämmande rubriken för artikeln var om Huset där inte ens präster vågar bo. En snutt får du här.

Jag har bott i det huset i fyra studieår utan att ha mött den beryktade Svarta Damen som gick omkring där ibland. Husmor Sigrid Molin kunde dock säga ( och det gör hon i boken om Överås ) att det fanns nåt mystiskt i huset och att man kunde känna sig iakttagen av någon osynlig ibland. Det finns lite märkliga berättelser om detta. Sten Ekstrand berättar i artikeln om en kvinna som blev anklagad för att ha mördat sitt barn Hon blev frikänd i rätten men tog ändå sitt liv uppe på Överås vind.
Det fanns en igenmurad gång från husets pannrum. Den gången sägs ha förenat huset med stallet men den revs aldrig för att undersöka vad som fanns där under jord. Spökerier har alltid varit mystiska och svårfångade.

Men Svarta damen levde vidare i elevkåren på detta teologiska seminarium. Det hände att nytillkomna elever fick besök på rummet första natten av en figur i lång svart kappa, trevande över täcket för att skrämma den sovande.
Så har det väl alltid varit med bus och jippon på internatskolor.

Detta inlägg följde automatiskt – nästan – efter mitt fynd av urklipp i gamla pärmar. Skulle kunna berätta ganska många ”spökhistorier” från dom åren på seminariet, men det får bli en annan gång.
Du kan sova lugnt i Herrens beskydd.