Hur gör man egentligen !

Jag läste en krönika av Lars Åberg, den hade rubriken: Hur gör man när ingen längre vet hur man gör? Så berättade han om en treårig flicka som stod och tittade i hans bokhylla och frågade honom hur man gör med alla LPskivor som stod i hyllan och varför dom stod där. Vet inte om de utvecklade ett resonemang om att det fanns musik på skivorna- hur den kom dit och hur man kunde lyssna på den nu. Verkade spännande.
Är själv i en liknande sits just, hittar både gamla tiders tekniska underverk och undrar vad som är värt att spara och vad man bara kan slänga. Ett klurigt exempel får du här.

En liten behändig bandspelare med mycket liten kassett. Jag vet att jag spelade in min gamla Farmors röst när hon var på De Gamlas Hem i Jakobstad. Har fått fram ett datum men vågar knappt spela vidare, jag minns ju hur banden kunde trassla till sig och allt gick sönder.
Och så fortsätter vår inventering. Kassettband i mängd både köpta och egeninspelade med mycket familjehistoria. Pappas intervjuer för redaktionen i Jakobstad, mina egna morgontimmar i lokalradion massor med gånger, familjehögtider med sång och Grattis, VHS band med samma typ av innehåll och spelare för det är ju bara omoderna. Allt finns ju numera i telefonen. Vad gör man när man inte längre vet hur man gör ? Faktum är ju att allt inte finns på nätet åtminstone inte ännu när det gäller det privata livet. Okay jag har diabilder med projektor och en del smalfilm från somrar med barn och släkt. Ska spara så mycket jag kan och översätta till modernare teknik där det går. Men teknikutvecklingen går ju så fort att man knappt hinner med.
Kommer du ihåg grammofoner och skivor med 78 varv , 45 varv och 33 varv.
Den här stod längst ner i mi garderob . Vevas i gång, hastigheten kunde regleras med en liten spak, volymen kunde inte höjas bara sänkas med att stoppa in en handduk i lådan under skivtallriken och så var man ju tvungen att byta stift eter ett antal spelningar.

Jag tror faktiskt att det här inte bara handlar om teknik och prylar. det handlar om oss också. Hur gör man när livet inte funkar som det ska? När man mår dåligt långt in i själen och inte vet hur man ska orka. Ofta byter man bara skiva.

När det man egentligen behöver är en rejäl paus för stillhet och eftertanke. En stund av bön till vår skapare som vet hur allt ska fungera, som kan befria oss från det gamla, reparera vårt nu och ge oss hopp för det som ska komma.
Det handlar inte om varvtal och decibel – det handlar om närvaro både för dig och för Honom som vet och ser hur du har det. Han nöjer sig inte med reparationer -HAN GÖR ALLTING NYTT!

Annonser

Skyddat boende !


Var ute i vår trädgård och plockade björnbär i dag och fick då lösningen på ett mysterium jag funderat på ett tag. Det har varit så konstigt att så fort jag har satt mig vid datorn den senaste månaden så har jag hört fågelkvitter i mina hörapparater och jag har grunnat: är det fel på mina öron, fel på hörapparaterna eller nåt med datorn men inte fått nån lösning. Visst har vi ett par fågelbon på taket men dom hör man bara på andra sidan huset.
För nåra dar sen var det en märklig rusning i vårt fågelbad. Det var som en hel kull med små fåglar hade plötsligt hittat dit. Och nu har det varit tyst när jag satt mig vid datorn.
I dag när jag plockade björnbär långt in vid väggen hittade jag ett tomt fågelbo närmast intill väggen. Sinnrikt inflätat av gräs satt i björnbärsrankorna och den ställning vi har på väggen för att hålla bären uppe. Ett mästerverk av flätning som en djup skål med plats för ägg och ungar. Det var skyddat boende i allra högsta grad.
så hår såg det ut bland kvistar och grenar.

Tar det en gång till för säkerhets skull.

Tänk vad dom kan dom små bevingade vännerna. Här har det ruvat och matats och kvittrats utan att nån av oss märkt det på riktigt. Inte ens katterna som stryker förbi har kommit åt dem. Nu är det klart och boet är tomt. Utfluget helt enkelt. Skapelsens under.
Ibland kanske vi också skulle behöva ett skyddat boende ett tag, som världen ser ut. Allt av våld och sprängningar och skjutningar som verkar komma närmare och närmare. Det är ju inte möjligt rent praktiskt i vår tillvaro, det finns inga såna ställen att vara på.
Men det finns en trygghet – trots allt- en Gud som lovat omsluta oss på alla sidor, ja till och med hålla oss i sin hand i vila och frid. Läs gärna psalm 139 i Psaltaren. Bibelord som skyddar och bär – GENOM ALLT !

Extra mycket funderingar -för oss !

En bild på bara några av våra böcker. Våra hyllor innehåller nog ett par tusen böcker om jag räknar per hyllmeter. Ett långt liv och kärlek till att läsa har blivit den samlingen. Nu läser ju folk inte böcker på samma sätt längre. De man har i ”paddan” tar ju inga hyllmetrar dom finns ju bara på skärmen när man vill ha dem och då dröser dom ner från rymden. Enkelt eller hur ? Men nu har vi bokproblem. Vi ska krympa ner oss när det gäller och inte bara med böcker utan hela vårt hem.
Det är dags att flytta. Vi har haft underbara år i Gullbranna med den bostad vi haft. Med lugn och ro – bortsett från motorvägen strax intill. Men vi känner att vi nog inte klarar av en sommar till med trädgård och gräsmattor hur vackert och underbart det än är – så nu är det dags att byta till lägenhet och bara ha den att bry sig om.
En del möbler och annat får vi också göra oss av med. Det kan kännas lite vemodigt, men samtidigt rätt skönt. Det är ju inte heller så dumt att själv få ge bort saker och ting medan man lever.

Flytten blir inte så lång bara till Laholm och ett ”seniorboende” som vanlig hyresrätt. En lägenhet i markplan med en liten uteplats. Nu har vi tre månader på oss att sortera och slänga och planera för vad som ska vara med i den nya bostaden.

Laholm är ju en liten idyllisk stad vid sidan om Lagan. Du kommer kanske ihåg ramsan laga -ni- äta – vi. Lagan, Nissan, Ätran och Viskan, Hallands fyra älvar.
Så här kan det se ut i Laholm med Lagan.

Inte så illa när man tar sig igenom stan. Vår son Anders bor ju i Laholm och den lilla församlingen i Missionshuset finns ju också där.
Nu år det tre månader med sortering och planering som gäller, 1 december är infyttningsdatum.

Vad betyder orden egentligen ?

Efter förra söndagens predikan har jag funderat en hel del på ord och hur ord når fram. Medias ord och predikstolens språk. Läste en krönika av journalisten Nuri Kino i tidningen Dagen. Citerar lite grann:
”Jag läser teologiska diskussioner om Guds väsen men inser snabbt att jag inte förstår dem. Jag har inte kunskapen och vet inte ens om jag vill ha den.. Debattörerna för den på en nivå ovanför min eller på ett sätt som jag finner är kvasi. Det är nämligen mycket enklare än så. Det handlar om handling och om dess kraft.”

Kan inte låta bli att fundera på predikstols-språket och dess genomslag och kraft. Predikar vi så att folk fattar vad vi menar och att man känner att det är lönt att gå och sätta sig där en predikstol finns.

Min predikstol ser du i bilden ovan. Det är där det händer för mig och min tankeverksamhet inför det jag ska säga i en gudstjänst Det är där bönen om att hitta de rätta orden landar i mitt språk och min tanke och så blir det nåra ”stolpar” att ha med sig för minnet.
Jag blir så tacksam när människor efter gudstjänsten kommer och säger ” i dag var predikan för mig ” ofta med tårar i ögonen.
Jag försöker medvetet undvika vanliga fromma fraser och teologin ligger i verktygslådan. Vardagliga bilder och möten med människor betyder mycket mer. Liknelser inte så mycket från fårskockar och herdar, utan kanske från våra egna trafikerade gator och övergångsställen i livet.

Det får ju inte bli så här.

Ett uppslag i det grekiska Nya testamentet.

Ibland säger vi inför det oförklarliga – det är ju rena hebreiskan när vi inte förstår. Att ge möjligheten till tro med vardagliga bilder måste vara målet i varje predikstol. Spelar ingen roll om det som det hände var i en båt vid stranden av Genesaret eller ett kort samtal mellan hyllorna i affären eller nåra ord när vi möts vid postlådorna eller ser varandra över häcken på tomten.
Ord som är enkla och raka. Besked om tro och liv mitt i vår vardag. Det är sällan jag sitter i en vanlig predikstol, min ”stol” är flyttbar, då kan jag vara ett stöd för dig och berätta om Honom som trots allt bär igenom de svåraste händelser.

Turbulens är ordet just nu !

Nu är jag tillbaka igen i skriveriet efter ett litet extra uppehåll. Det är faktiskt just rubriken jag upplevt. Van att sitta vid datorn och läsa och skriva och så får man synproblem så att man inte kan det man vill göra. Operationerna på mina ögon har dragit ut på tiden och man blir ju faktiskt ganska handikappad under tiden. Den senaste operationen gjordes den 13 augusti och sedan dess har det varit en hel del dimmiga dagar. Men nu ser jag och efterkollen blir först i oktober. Det är fantastiskt vad man kan göra i vår sjukvård. Operera inne i ögat, ta bor det grumliga och ge nytt innehåll och möjlighet att få en ny syn på tillvaron igen.

Jag jobbade faktiskt den 18 med att predika i Gullbrannakyrkan. Hade förberett det innan operationen men det var lite nervigt att ställa sig i predikstolen och se både människorna i kyrkan och de stolpar till manus jag hade framför mig i predikstolen. Men det gick vägen och det kändes bra på alla vis.
Nu ska väl livet bli lite mer normalt i alla fall på det området. Tacksam för alla goa ord jag fick efter predikan och till och med på Fb ett par dagar efteråt.

Försöker nu sitta ner och njuta av allt det jag ser omkring mig i trädgårdens alla krukor.

Skickar med en gammal bild på pastor Hasse. Lite glimt i ögat kanske.

Vi ses igen under nästa vecka om du vill. Det här var bara en ”lägesrapport” för dagen.

VINGÅRD KANSKE ?

När vi går ut på vår altan – vår oas – så ser man den här rosen. Den heter Monica Bellucci. Ingrid fick den i födelsedagspresent av vår son i slutet av maj och då stod den i en kruka och i full blom. Sen tog den paus och vi satte ut den i en större kruka och nu blommar den igen till vår glädje.

Går man nåra steg till så kommer man till vår egenbyggda pergola med vinrankor och Caprifol som väggar och tak. Ser ut så här.

Skuggig och skön plats när solen är het på alla andra håll.
Men nu till rubriken. Börjar man titta på väggar och tak så står man där och blir förundrad. Vart jag än vänder mig och tittar, viker undan nåra blad så ser det ut så här.

Jag kan inte räkna klasarna och än mindre druvorna – tusentals druvor måste det vara. En del kanske orkar och hinner mogna, det är så otroligt mycket. Fantastiskt att se och njuta av bara synen.

Bibliska och pastorsfunderingar leder till det 15 kapitlet i Johannes evangelium, där Jesus använder bilden av vinstocken och rankorna Talar om hur nödvändigt det är att rankorna har sin bas i vinstocken , sitter fast i den för att få näring och liv och frukt. En ensam ranka i en aldrig så fin vas får inte frukt,
Tanken säger att vi skall vara invuxna i tron på honom som är vinstocken – Jesus själv och han lovar: Om ni blir kvar i mig så kommer ni att bära frukt.
Vad är då frukten hos oss ? Jo det är all den godhet som livet kan innehålla. Exempelvis ur listan på Andens frukter: Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, trofasthet, ödmjukhet, självbehärskning allt sånt som hör livet till. Tusentals såna ”druvor” kan förändra vår värld. Eller ett annat välkänt ord – Tron, hoppet och kärleken, men störst av dem är kärleken.

Kanske skulle vi kunna bygga en ”pergola” med den sortens frukter där vi bor. Vi är inte ensamma eller utlämnade i det bygget, Jesus är arkitekten och bygger med oss hela vägen.

Färdigmålat på årets målardagar !

Här är en av deltagarna i årets målardagar på Gullbrannagården. Verkar kanske lite konstig och robotaktig men var verkligen en betydelsefull deltagare i värmen i Läsarstugan där vi satt och målade i timmar i flera dar. Det var en cool deltagare som gav oss frisk och sval luft. Tretton deltagare och så jag som skulle vara rådgivare och inspiratör. Roligt var det men trött blev jag. Resultatet blev ett 60-tal bilder på dukar och pannåer med acryl och akvarellfärger. Nåra glimtar i bild får du här.

Arbetsmiljön såg ut så här på ett håll och så lägger jag bara ut nåra slumpvis valda bilder som kan visa bredden i det hela.

Det är verkligen skönt att få uppleva skaparglädjen på så nära håll. Ibland är det så tyst så man kan höra penslarna svepa i motiven, ibland surrar det av ljud när vi går runt och tittar på varandras bilder. Jag får vara med och ge tips och råd, uppmuntra och utmana så att man vågar sig på ”svåra” motiv och se hur det bär med just mina penslar färger och händer. Det finns deltagare som har varit med tio gånger och jag får se utveckling och färdigheter hos dem.

Våga rita och måla och se resultat är det viktiga. Jag är glad att jag har fått vara med och inspirera
i någon mån, genom de tretton år jag haft målardagar på Gullbranna.
Tack alla ni som kom detta år och lycka till med nya motiv också på hemmaplan.