Påsken är här men på annorlunda sätt !


Bilden här ovanför tecknade jag och målade år 1962 på vår första tjänstgöringsplats som pastorsfamilj i Borgå Metodistförsamling. Hade ingen förlaga eller modellbild tog bara stort papper och en ask med kritor och så blev det den här bilden till. Visst är det påsk och lidande i den men korset är tomt och Jesus lever i medlidande för din och min skull.

Bilden har följt oss genom alla år och alltid hängt centralt i vårt hem. Den gör så nu också om än i lite annan form nu överförd på duk
och i lite mindre format men med färgerna en aning förstärkta. Många av dom gäster vi haft har stannat till inför bilden i stillhet och tystnad och sen har det ofta blivit ett litet samtal
Kommer ihåg en dammsugarförsäljare från Elektrolux som tittade en lång stund och sen bröt tystnaden med att säga: Du får min mest exklusiva helautomatiska dammsugare om jag får den bilden. Det blev ingen affär – man byter ju inte bort Jesus för varken dammsugare eller annat, men man kan dela hans ord och liv och vad det betyder inte minst nu när vi påminns om det i Påskens dramatiska dagar.

Palmsöndag med intåget i Jerusalem,, det rörde sig om tusentals människor i både följe och möte. Skärtorsdagen med Nattvard och Getsemane, Långfredagen med pinan och döden på korset, ovissheten och mörkret fram till Påskdagens tomma grav och en uppstånden Jesus och sen kristen tro över en hel värld.
Sammanfattning av vad påsken är.

Kanske är det ovisshetens och osäkerhetens dagar vi lever i just nu som världen ser ut. Frågorna hoppar sig Varför är det så här ? Hur länge skall det hålla på ? Vad är det som är kvar när den här biten i vår historia är över ?

Jag tror att det är som när Jesus mötte lärjungarna i stormen och sa Var inte rädd, det är jag – jag är här och så sträckte han ut sina armar och stillade stormen och det blev alldeles lugnt. Det är ju det ögonblicket vi väntar på och ber för att det ska komma.
Glad Påsk kan vara svårt att säga just nu i all oro. Men den glädjen finns där trots allt.
Har en annan bild jag målat , en kopia av en dalmålning som handlar om intåget i Jerusalem

Hela påsken då började med intåget och Hosianna sångerna med jubel – det där vi brukar ha med till Advent, men det hör till påsken också
och då handlar det om att låta Jesus få komma in i din tillvaro och ditt liv – med sin hälsning – Var inte rädd. Den hälsningen lär finnas precis 365 gånger i vår bibel. Det är Jesu ord och de räcker hela livet.
ÖSNAKR DIG EN RIKT VÄLSIGNAD PÅSK – TROTS ALLT !

Blogg i Corona tider !


Undrar bara om det finns nåt intresse för bloggläsning i dessa tider. Skulle kännas bra med en reaktion på detta superkorta inlägg. Skriver gärna men ser att aktiviteten på både bloggen och annat krymper en del.
Sköt om er och ta hand om varandra på de vägar som är möjliga. Ber för dig och oss och land och värld.
Vet att det finns en trygghet trots allt från den himmel som bilden visar . utsikten från vår bostad en kväll alldeles nyss

RISKGRUPP !!!!!!!!!!!

Vi har fått en del nya upplevelser som vi aldrig har varit med om tidigare. Överallt i världen är det krisläge med Corona pandemin. Man räknar smittade och döda i alla drabbade länder och alla media ägnar sig åt att beskriva det som sker. Det berör oss alla överallt och oron och frågorna finns där hela tiden.
Jag stavar på ordet i rubriken – riskgruppen och läser om vilka som tillhör den. Ser att den är uppdelad efter ålder och eventuella sjukdomar man har i botten. Grupperna är 70 till 80 år – 80 -90 år och plus 90 år . Man ser det som vanligt att ange riskerna 70 år och uppåt och med en stigande risk med stigande ålder. Bakom liggande sjukdomar ökar risken dessutom.

Det är en märklig känsla att sitta här och skriva om detta och veta att vi båda här hemma finns i den övre delen av skalan. Läser Folkhälsomymdighetens rekommendationer att vi skall hålla oss hemma – inte gå och handla – undvika sociala kontakter och tvätta händerna ofta och noga och en hel massa annat.. vettiga föreskrifter som vi rättar oss efter så mycket vi kan.
Men vi är alltså i RISKGRUPPEN med hög ålder och en del sjukdomar i botten. Vi läser också att dessa regler har tillkommit för att skydda oss äldre och att mitt i allt detta finns den stora osäkerheten om hur det utvecklas och vilka tidsramar det handlar om Sjukvården är redan i krisläge och den rent ut sagt underbara personalen orkar knappt mer.
Man behöver andas lite mer än vanligt för att bli lugn. Vårt andningshål är bönen och bibeln. Vi får leva i en begränsad tillvaro socialt men vi har tryggheten i varandra och vår gemensamma tro på livets Herre och Gud. Lyssnade precis till en andakt med Kjell Larsson, ledare för Alliansmissionen i Sverige – som andades lugn och trygghet trots allt (du hittar den på SAM:s hemsida om du vill)
Bibelord att leva med kan vara Psalm 91 i Psaltaren eller Evangelium enligt Johannes 14-nde kapitel, något att vila i mitt i all oro.
Vi kan ju dela gemenskap och gudstjänster och bön via Internet och då inte bara sociala kontakter utan dela livets frågor med varandra.
Vi har trots allt ett inre lugn mitt i den här tiden med den himmelska kontakt vi har och delar med oss av på dom vägar som är möjliga just nu.
Önskar dig frid och vila mitt i alla risker. Trygghetsgrupp är ett nyord som vi behöver med Jesus i ledning på dom vägar vi har att gå.

Bilder man minns eller inte ?


Två bilder har jag lagt upp här Det är såna där bilder man gärna lägger upp på kylskåpet och ser varje gång man öppnar dörren den ena är verkligen unik. En bild på när pappa håller mig i famnen, har aldrig sett det på nån annan bild. Beror troligtvis på att det oftast var pappa som höll i kameran och tog bilderna på mamma och mig.
Den andra bilden har jag vuxit en del och mött min kärlek i Ingrid. Bilden är så där sexti år gammal och det var förlovningstid hemma hos Ingrid i Åmål. Tidstypiska detaljer telefonen och golvlampan.
Visst är det ”kylskåpsbilder” bägge två.

Varför bilder för kylskåpsdörren just nu ? Därför att i dessa oros och corona tider läste jag för nån dag sen i min andaktsbok följande rader. Om Gud hade ett kylskåp skulle han ha ett foto på dig på dörren Om han hade en plånbok så skulle han ha stuckit in en bild på dig i den där plastfickan. Det är Max Lucado som skriver så och betonar att Gud älskar just dig så mycket. Visst är det en trygghet att det finns en gud som älskar och bryr sig mitt i all oro. En famn att krypa upp i eller en hand att ta tag i när allting darrar och är oroligt. Guds kärlek smittar också av sig men till liv och hopp mitt i allt det som skrämmer oss.

Vårkänslor eller ?


Så här ser det utanför fönstret i vår nya lägenhet just nu och det känns faktiskt som att våren är här. Fåglarna sjunger och skriker – vi har kråkor och duvor, koltrastar och talgoxar utanför huset och det byggs och inreds nya ”lägenheter” för kommande kullar av fågelungar i många av träden i vår närhet. Det är riktigt roligt att se och höra. Vi sa lite skämtsamt att det verkar som om koltrastarna vi hade omkring vårt hus i Gullbranna flyttat med oss hit till Laholm.

På nätet Fb dyker det upp massor med bilder på vårblommor av alla slag – Krokus Scilla, påskliljor och till och med Tussilago. Det är ju så det ska vara när våren kommer . den ena glada överraskningen och igenkännandet efter det andra. Det finns hopp om en ny sommar på vår nya boplats.

För nån dag sen kom det en annan överraskning på nätet – det kom en förfrågan om vänskap med en bild på ett ansikte som jag först inte kände igen, men jag gick till hennes sida och kollade och det blev bekant och förde mig tillbaka till 50-talet och minnen bara strömmade in. 1956 reste jag till Svartså utanför Borgå i Finland på ett läger och landade sen hos pastorsfamiljen Håkan och Helga Ekholm och deras barn jag tror det var det året och så blev jag kvar där i deras hem och tog mina första steg på väg till utbildning för pastorsjobb på Överås Nordiska pastors seminarium. Nu kom det en fråga om jag ville bli vän med ett av barnen i familjen Babben var det för mig. Kommer ihåg så mycket från den tiden. Till exempel mitt första försök till predikan, den varade i sju minuter sen fick pastor Håkan fylla på med lite mer. Dom anteckningarna har jag inte kvar men jag minns nervositeten mycket väl. Och nu hörde Babben av sig och så sitter jag där med en massa minnen, märkligt nog dyker det upp en massa namn familjen Grönroos – Vepsäläinens barn -Drägsby gård och predikoplatser i Svartså. Kullå, Tolkis och Tarkis.
Det här är väl inte så intressant för dig med dessa minnen, men ibland måste man skriva av sig lite. Det bara dyker upp så där som krokusen och vårblommorna ur sina lökar.
Den nya kontakten med Barbro som nu finns i Gislaved skapade dom här raderna. Visst kan det vara skönt att bara minnas ibland och bläddra tillbaka i livets fotoalbum. Man pratar ibland om Livets årstider och den här upplevelsen var ju verkligen i Livets Vår.
Det var ju ganska länge sen om man börjar räkna år och man blir tacksam över att få vara med så länge och nu tillsammans med den man älskar och gifte sig med 1962. Vår gemensamma tro har burit genom åren och bär i nuet och vardagens nåd !

Närmare varandra med Internet – eller ….?


Med datorer av alla sorter och telefoner av ännu flera sorter skulle vi komma närmare varandra. Spelar ingen roll var du bor så kan du ju koppla in dig till människor på andra sidan jordklotet lika väl som den du vill nå i ditt kvarter eller ännu närmare. Allt finns ju på skärmen och till och med i den där lilla behändiga telefonen som så många går lutade över på promenaden genom stan eller i varuhuset. Visst är det fantastiskt vad tekniken kan göra för oss.
Men min fråga är om vi verkligen har kommit närmare varandra eller om det är tvärtom.
Kan bara konstatera att det är svårt att göra vissa betydelsefulla saker på skärmen. Nåra exempel – ta varandras händer, smeka en kind, känna doften av en parfym, krama varandra eller ge en kyss inte ens läppstiftsavtrycket går fram, beröringens värme är svår att uppfatta på den blanka skärmen. Nåja – med Skype kan man få lite mer men inte det där spelet i miner och det dom förmedlar finns med där. Det hinner man inte riktigt med. Ömsesidigheten som är det mest värdefulla som finns i vår mänskliga gemenskap.

Blickarnas möte. Beröringen och allt det som den speglar tappar man lätt bort i en skärm – stor eller liten. Det kan bli ett ögonblick att minnas men dagliga verkligheten får inte plats på skärmen.
Vi säger ofta när vi går ifrån varandra eller skiljs efter ett samtal, eller lägger det som avslutningsord i det mer sällsynta breven – Vi ses – och så rusar vi vidare i vår stressiga tillvaro. Snart är det bara en fras om skärmar och teknik.

Ensamheten hör till de stora problemen i vår tid. Det hjälper inte att man bor i en tätort man bara går förbi varandra och så hem till ensamheten igen.
Man talar om medmänniskor – men vilka är det ? Nu ska jag skriva nåt som jag inte vet om det är lämpligt att säga eller skriva. Jag läste en krönika för ett tag sen där krönikören skrev: Internet har gjort oss sämre på att vara människor. Jag tänkte till och jag tänker fortfarande – kan det vara så ?
Min bibel talar mycket om gemenskap och att möta varandra och ta hand om varandra. Kärlekens lag. Hur konkretiserar man kärleken på en liten eller stor skärm ? Kärleken behöver både ögon och kramar för att leva !

Kärnkraft – är det klokt ?

Läser att man lägger ner reaktorer i Ringhals kärnkraftverk. Läser också att allt med el och energi och koldioxid löser sig nog om vi bara ser till att köpa elbilar – HMMM ! Jag får det inte riktigt att gå ihop i teknikens och energins världar. Hur ska vi ha det egentligen och hur ska vi klara framtidens alla energibehov ? Jag gissar att det är fler än jag som tänker eller kanske väljer att sluta tänka på såna frågor – det får dom som bestämmer sköta. Hur ska vi få el så att det räcker till alla nya saker vi behöver ? Kan man lägga ner reaktorer eller måste man bygga fler kärnkraftverk i stället.

Mitt i alla dessa frågor läser jag den här boken och andas ve och fasa !

Svetlana Aleksijevitj Krönika över framtiden. Nobelpriset i litteratur 2015.

Jag är skakad – frustrerad -chockad – ord räcker inte till. Texten i boken är ju inte vad hon hittar på i sin författarlya utan en verklighetsbeskrivning utöver det vanliga. På insidesfliken kan man läsa omdömen om boken
Ett storslaget litterärt oratorium. Dokumentärjournalistik som stor konst.
Ett unikt konstverk i den stora ryska litterära traditionen.
En av vår tids viktigaste författare..
Kapitelrubrikerna talar ett eget språk. De dödas jord. Monolog om varför människor minns. Monolog om vad man kan tala om med både levande och döda. Monolog om att människan bara är förslagen i sin ondska och om hur enkel och begriplig hon är i små, små ord av kärlek.
Monolog om att man måste foga något till det vardagliga livet för att kunna förstå det.

Berörd är ett lindrigt ord för att beskriva vad jag kände när jag läste dom 405 sidorna.
Ställer den tillbaka i bokhyllan bland dom andra böckerna men den försvinner inte i mängden av lästa böcker utan sticker ut med författarens namn över hela ryggen och orden Bön för Tjernobyl insprängda i namnet.
Låna den eller skaffa den och läs medan andra försäkrar oss hur säker kärnkraften är. Ja det var 1986 och Ryssland, det är ju så länge sen och säkerheten är ju så utvecklad nu – så det är ingen fara.
Det behövs nog förebyggande bön inte bara för säkerhets skull utan för livets skull – på vår planet.