Tänk att det har gått femtiofyra – 54 – år tillsammans för Ingrid och mig. Så här såg vi ut för ungefär så länge sen. 54 synnerligen händelserika och ofta riktigt omvälvande och dramatiska år.
Att jag tar upp det just nu beror på att vi i år har lite jubileums födelsedagar. Vi är jämnåriga och kan i år fira 150 år om vi slår samman våra siffror. Ingrid är något äldre så det är hon som börjar och sen kommer jag efter – lite senare i höst. 52 av åren har vi varit gifta och firade alltså guldbröllop för två år sedan.
Det har varit underbara år tillsammans. Visst har vi haft det mödosamt ibland och har haft svårt att klara olika situationer i livet, men vi har gjort det tillsammans. Pastorstjänsten har fört oss till olika platser i Finland och Sverige och flyttningarna har blivit ganska många och mötena med människor går inte att räkna.
Vi började tillsammans i Finland med vedspis i köket – kakelugnsvärme i rummen i en jättestor lägenhet med våra ögon mätt. Vårt flyttlass dit fickplats i ett hörn i vardagsrummet. Här föddes också vår son med för min fru helt obegripligt språk på BB och pappor fick inte vara med – dom var nog mest till besvär.
Men vi har hela tiden talat om för varandra vad vi tycker. Beslutat om ändringar i vår tillvaro med nya och utmanande tjänster tillsammans. Jobbiga perioder ibland och lättare däremellan precis som livet är. Den ”kommunala familjerådgivningen” har vi aldrig behövt anlita eftersom vi haft en rådgivare på högre ort.
Borgå, Sollefteå, Göteborg, Halmstad, Furudal, Örebro.Siljansnäs , Norrköping, Söderköping, Karlstad. är listan och så Gullbranna där vi nu finns som pensionärer med sonens familj med barnbarnen omkring oss.
Tacksamheten över livet. Tacksamheten att få leva med varandra och ha tid för varandra är det som är viktigast just nu. 54 år obeskrivliga, fyllda av liv och tjänst och nu i en lugnare takt med vila och tid för reflektion. Tackar Gud gör vi för livet och nuet.,
Hasses Blogg 