Visst kommer du ihåg bilden jag hade med gropar och pelare. Plankor och ramvirke när arbetet med däcket började. Lite lagom rörigt och ansträngt och ingenstans att ta vägen under tiden. Nåja det fanns gott om plats på den övriga gräsmattan medan arbetet pågick. Nu är det klart och vi har ett däck och en skön oas att vara på. Vi har flyttat upp vårt lilla ”Niagara” och våra krukor med blommor av olika slag och Ingrids olivträd har fått en hedersplats. Nu är det bara att njuta av det hela.
Känslan av att få se nånting nytt växa fram är alltid intressant. Vi har sett dom två jobbare som ordnat med det hela och sett arbetsmoment efter arbetsmoment. Vår hyresvärd som satt igång det hela är värd all tacksamhet för det han och hans fru ordnat till för oss.
Så kan man ju också få vara glad över sånt som händer i livets alla skeden. Det kan vara stökigt och gropigt på livsvägen. Man vet inte vad saker och ting kommer att leda till. Kanske man anar men vågar inte riktigt tro på sin aning. Så kommer den där dagen då det som var osäkert visar sig bli liv och trygghet igen. Livet går vidare med nya vyer och nytt perspektiv.
Jag predikade i en fullsatt Gullbrannakyrka söndags och avslutade min predikan med en påminnelse om vad musslor kan göra. När dom får ett gruskorn eller annat skräp innanför sitt skal så blir det en enorm påfrestning och irritation – men det startar också en process i musslan. Den börjar bygga ett skydd runt gruskornet. Ett skydd som består av ett material som gör gruset till en dyrbar pärla. En process som bara musslan klarar av. Odlade pärlor blir dyrbarheter. Så dyra som liknelsen i bibeln berättar om: En pärlsamlare sökte efter pärlor. En dag hittade han den fantastiska pärlan och gick bort och sålde allt vad han ägde och köpte den.
Det kristna livet med sitt perspektiv är den dyrbara pärlan. Värd att ta emot – att överge allt det skräp jag har i mitt liv och vinna den pärlan. Pärlan med evihetsglans.
Hasses Blogg 