Hedersplacering för 37 år sedan !

DSCN1519

 

Dom små tidningarna hade kanske  inte  så mycket att skriva om  i året 1977.Då kunde  ju ganska små saker  få plats  på första sidan. Jag hamnade alltså  där  eftersom jag  blivit inbjuden av föreläsningsföreningen i Knäred att berätta  om stugmötena  och deras återkomst. Kanske inte  så där  som I Katthult  hemma  hos  Emil med  den berömda  skohögen  i farstun, men  just som  de hette  stugmöten  där  den lilla gruppen kunde  samlas. Mötet  med föreläsningen var  mycket välbesökt och uppskattat – det finns en bild inne i tidningen på en fullsatt sal.

Stugmöten javisst – men inte  i den gamla formen med katekesförhör och  bedömning av kunskaper i kristen  tro. Det var ju nödvändigt  för  konfirmation. Konfirmation  för  att få gå till nattvarden och konfirmation  som villkor för att få gifta sig.Konventikelplakatet  från 1726 – till 1858 tillät ju inte  stugmöten  med undervisning och bibelläsning utan att en kyrkans präst  medverkade. Men när plakatet upplöstes blommade ju stugmötena  med  resande predikanter och kolportörer ”bokförsäljare ” upp.  Där startade ju också  mycket  av frikyrkligheten sin verksamhet.

En glimt  från  Värmland  berättar om en predikant  från Stockholm som kom till en av byarna och gick in en  stuga och frågade  om  det fanns några baptister här. Den fullständigt ovetande kvinnan  svarade, att hon inte visste. men om göbben hennes  hade sköti  nåra  så hängde  de nog  i veboa – med dom andra  jaktbytena.  Men stugmöten blev  det i alla fall.

Det är nog en bra verksamhet också  nu. Men nu pratar vi inte  om stugmöten utan vi  talar  om cellgrupper, hemgrupper eller  liknande. Grupper  där man träffas  under  otvungna  former. Börjar med en fika och lite  småprat. Har en andakt av något  slag  och  går sedan laget runt  och berättar hur man har  det i sin vardag. Vad man är tacksam för  och vad man behöver  hjälp med i bön   och förbön. Allt   i fullständigt förtroende för varandra  och med en överenskommelse om att det man tar upp i gruppen  ALLTID stannar inom gruppen.

Min fru och jag har  förmånen att få vara med i en sådan grupp. Den är  en livsnerv för  oss alla. Den är platsen  där man kan lasta av sig det som är  jobbigt  och få stöd  i kramar  och förbön. Det händer ganska ofta att man vid  nästa samling  i gruppen  får  vara med och tacka för  det som hänt under tvåveckorsperioden. Bönesvar kallar  vi det. Slumpen och tillfälligheter kanske  man skulle kalla  det utanför gruppen. Men för oss är  det svar från himlen  och direkta ingripanden i allas  vår vardag. Det känns ibland  som att änglar varit med och sorterat om papper  på för oss  omöjliga  skrivbord. Oro  och ångest har om inte  blåst bort, så lättat och gett andrum. Sjukdom har gett vika och förändrat  livet.  Vi har  förlitat oss  och litar alltfort på de löften som Bibeln ger om bönesvar med frid  och välsignelse.

Skriv en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s