Livet är fullt av utmaningar – somliga är små och lätta att hantera. Andra är större och kräver en hel del eftertanke. Somliga är så stora att det innebär förändring av hela livets mönster och då får man grunna extra mycket. Vårt liv har varit rikt försett med utmaningar av olika slag. Nya arbetsuppgifter och nya miljöer med åtföljande flyttningar och uppbrott. Nya församlingar och nya samfund – studieförbund m.m. Ibland kan man sitta och fundera så här efteråt – gjorde vi rätt när vi tackade ja eller nej till de olika val vi hade framför oss. Vi kan bara konstatera att under de omständigheter vi levde så kunde vi inte ha gjort annorlunda.
Säkert har du också stått i valsituationer där det inte var alldeles självklart om du skulle våga gå in i det nya eller stanna kvar i det gamla och och invanda. Men du var tvungen att ta ett beslut och välja en väg. Du bedömer själv efteråt hur det blev.
Det sägs att i vår tillvaro i vårt samhälle så måste man vara beredd att byta yrke och levnadsbana flera gånger eftersom allt omkring oss utvecklas så fort. Gamla jobb försvinner och nya kommer som aldrig funnits tidigare. Kanske det är sant och kanske måste vi våga.
Bilden du ser här ovanför är den största bild jag målat i hela mitt liv. Jag fick se en vägg och storleken på den och fick en utmaning att pryda den väggen med nåt annat än de speglar som satt på den. Jag hade bara målat små tavlor förut och detta var dessutom i en offentlig miljö.
Med en viss bävan satte jag igång på grundade skivor på hemmaplan. Örebro slott. Rådhuset i Örebro och tidningshuset för Nerikes Allehanda. Inramat och placerat som i ett fönster. Timmar och dagar av målarmöda fram till den dag alla bitarna var klara och vi kunde ta och transportera allt till det konferensrum i den restaurang där det skulle vara.
Jag kan nog inte riktigt beskriva hur det kändes att se det hela på plats Utmaningen avklarad denna gång.
Ibland måste man våga. Våga i större sammanhang än så här. Våga vara ett verktyg i händerna på en Mästare. I klartext – om jag har en kallelse ett uppdrag som jag vet att jag fått av Gud så måste jag vara trogen det uppdraget och göra det Han vill att jag skall göra. Men finessen där är ju att jag aldrig behöver jobba ensam. Jag har Honom själv vid min sida. Jag kan känna det så starkt när jag är ute och predikar. I kontakten med dem som lyssnar – i öppenheten i gudstjänsten och i samtal efteråt. Där dom teologiska verktygen får ligga kvar i verktygslådan och ge plats för de viktiga frågorna om själva livet tillsammans med Honom och med varandra.
Hasses Blogg 