Livet är som IKEA !


Man får hela tiden nya erfarenheter i livet – aldrig helt klok eller lärd till fullo. Den senaste tiden har mycket påtagligt visat oss att man får ta livet precis som när man köper IKEA möbler – dom levereras omonterade. Det finns en katalog som beskriver hur de kan se ut men sen får du montera ihop allt enligt de papper du får i paketet.
Man tar emot livet och får så småningom en aning om hur man vill ha det och vad man förväntar sig och så börjar man plocka ihop bitarna och så sitter man där och skruvar med den lilla sexkantsnyckeln. Ja numera behövs inte alltid den heller utan man bara trycker ihop delarna i givna spår. Lätt som en plätt- tja – rätt som det är så kommer man fel- Det fattas en bit eller skruv och så blir det tvärstopp. Det är inte alltid det blir som drömbilden beskriver.

Det är där vi har suttit ett par gånger under den senaste tiden – ja inte med möbler att montera utan med själva livet som blev annorlunda än den ritning vi hade. Min sjukdomsperiod för ett tag sen och nu min Ingrids problem med operation i förra veckan och nu allt det där som kommer efteråt och förändrar vardagens rutiner fullständigt.

Okej vi fyller båda 80 i år så det tar längre tid och tar mer av kraft för att komma igen, det är ju självklart, men det är jobbigt medan rehabilitering pågår. Det betyder att en del rutiner ändras och prioriteringar får också göras om. Det innebär att bloggen fått vila nästan två veckor, men nu gör jag ett försök att komma igång igen.

Det finns ljusa stunder också mitt i det som är mörkt och tungt. Vi har en tro som bär trots allt. Men visst kan man bli irriterad och arg på Gud – Varför är det så här? Var är du och vad gör du ? Men så kommer det en hälsning på ett eller annat sätt som talar om en närvaro mitt i allt. Tänker på en vän som la ut en hälsning på Fb och skrev att han inte visste varför eller till vem men han var tvungen att lägga ut den Det var ett ord som sa: Du som har bett så länge – det kommer ett svar. Just då behövde jag det som mest.

Och så finns ju barnbarnsbarnet Emilia, med bilder och videos som visar på livets krafter och det med leenden och goa ögons glitter Vi har hållit henne i våra armar och njutit. Nu är hon lite mer än tre månader och ett under som vi får vara med och ta del av.
Livet går vidare och vi vill vara med ett bra tag till.

Annonser

Post Nord eller kanske Post Mord !

Brevmängderna minskar, allt går via nätet och det gör att paketmängderna ökar och personalen och lokalerna räcker inte till. Brevportot måste höjas och det rejält. Så kommer det ena förslaget efter det andra för att klara situationen.

Har nån mer än jag hört talas om ett ord som heter SAMHÄLLSSERVIC – det är väl tveksamt. Senaste förslaget jag läste om var från Örebro. Brevlådor utanför villor skall bort och samlas många i ett område så får man hämta sin post där – uppsamlingsställe. Det finns vägar in i området men man får inte köra bil där och då går det ju inte att leverera post dit. Kunde man inte tänka sig att i samhällsservicens namn låta postbilar få köra där?

De som bor i glesbygd – tokskallar som det är kan få flera kilometer till sina brevlådor redan nu. Tänk dig snö dessutom. Hur skall det kunna gå ?

Nästa förslag säger att det inte går att lova att ett brev kommer fram på en bestämd tid (två dagar eller så) om det nu överhuvudtaget kommer fram vilket drabbat oss vid flera tillfällen.
Nästa steg är att det inte går att dela ut post så ofta som det görs nu. Varannan dag kanske till större uppsamlingsställen. Hur går det då med tidningsprenumerationer för oss som fortfarande har papperstidningar? Får vi då alltid gårdagens eller förgårdagens tidning och hur går det för dom som ger ut tidningarna ?

Man pratar om att man kanske måste betala skatt för att få post hem till sig. Det är möjligt att det måste till statliga medel för att upprätthålla nödvändig SAMHÄLLSSERVICE.

Jag tycker nog att det är ett pågående postmord vi ser och det gör mig bekymrad. IT revolutionen finns och den måsta hanteras också med hänsyn till den åldrande befolkningen som inte har dator, smartphone, eller gamla kopparkablar eller fiber Eller dom som inte har barnbarn i närheten som kan hjälpa far- eller morföräldrar som ser nåt helt annat när man säger klicka på ikonen!

Nu har jag klagat och gnällt lite grann, men det är allvarligt menat. Tänker mig den dag när den i dag fullt fungerande och underbara räddningstjänsten inte kan få köra fram annat än till uppsamlingsställen och vi får ta oss dit bäst vi kan. Jag tror att post och brev är en kontakt och personlig räddningstjänst i ensamhetens Sverige. Jag ser framför mig henne som drar spetsgardinen åt sidan med tanken – Undrar om posten har kommit – och med den en gnutta av livet.

Det måsta gå att få detta att fungera. Skickar en tacksamhetens tanke till vår brevbärare som kommer och lägger brev och tidningar och till och med små paket i vår låda och ibland ringer på dörren om det är lite större format. Det är service i vår by – men huru länge om postmordet fortsätter.

En liten pärla i hyllan !

Ibland kommer man av en händelse på att man har nåt som man inte kom ihåg att man har. Det hände mig nu ! Jag hittade den här lilla boken i min hylla. Blygsamt format , bara 5 gånger 8 centimeter och 2 cm tjock och den innehåller ett bibelord och en liten kommentar för varje dag under ett helt år.

Den kommer från min tid i Söderköping och en pastor A. Person som tjänstgjorde för länge sen bl.a. i kapellet i Konungsund och även på fler ställen i den kretsen. Språket är gammaldags och han har lite anteckningar i den Han har tydligen fått den efter sin insats i Ringarum. Jag kan inte annat än le åt den text jag hittar på försättsbladet, titta här.


Jungfruförening det låter allt gammaldags, jag vet inte vad det var för typ av människor – pigor och tjänstefolk, unga kvinnor – nån sorts kvinnoförening måste det ju varit. Kanske en syförening eller kvinnor för mission, vad vet jag.

Men så bläddra jag vidare och kommer till sidan den 23 och 24 februari och det måste vara en Hallelujasida för pastorn för den 23 februari 1886 blev han omvänd till Gud.

Jag har hört berättas om denne man och hur han samlade folk i kapellet. Han satt på estraden med en filt om benen och gitarr och bibel inom räckhåll. Det var på den tiden när samlingsplatsen i bön var ”bönehuset” eller kapellet. Det fanns helt enkelt ingen konkurrerande verksamhet och det som eventuellt fanns var syndigt som dansbanor och annat i den vägen.
Jag har stor respekt för A.Persons jobb med glöd och nerv. Det borde nog finnas mer av den hänförelsen i dag. Upplevelsen av att detta med tro är på riktigt och livsviktigt.

Jag har en av hans biblar också – ganska sliten och full med anteckningar och hänvisningar. Så här såg den ut.

Skulle nog vara klokt att slita mer på våra biblar i dag, med hänsyn till dagens rapporter från en brusten värld.

Känslan när man går in i en kyrka !

Rätt många påstår att det är nåt speciellt med att gå in i en kyrka. De där höga valven och de olika bilderna och skulpturerna man ser är nåt unikt. Får man dessutom lite orgelmusik och tända ljus så blir det extra mycket känsla. Den känslan får man aldrig i ett museum eller en konserthall eller sporthall. Religionspsykologen och författaren Owe Wikström skriver i en av sina böcker om ett besök han gjorde i en svensk landsbygdskyrka och den känsla han fick i allt det vanliga i den gudstjänst som firades just när han steg in i kyrkan med värme och glöd. Det är stillsam förväntan och högtid i luften. Något viktigt är på gång och så beskriver han en aftonsång i den kyrkan. Du kan hitta det i boken som heter Längtans försvar eller vemodet i finsk tango.

Ett par bilder får du här. Interiören är från Eldsberga kyrka och exteriören är Trönninge kyrka – båda inom räckhåll för mig.

Visst kan det vara pampigt och stort och jag kan dela känslan av att det är lite extra att gå in i en kyrka och känna ”atmosfären” där. Men nog är det väl lite glest i bänkraderna i våra vanliga svenska kyrkor. Men statistiken visar ändå att det är fler besökare i våra kyrkor än vad det är på fotboll och ishockey i vårt land. Är den kristna tron på väg framåt eller bakåt i dagens värld ? I din värld finns det säkert en längtan efter tro och liv.

Vi tänker ofta på det andliga livet och att det är bara i kyrkorna som det sker såna upplevelser eller på konferenser och stormöten runt om i landet. Läser man berättelserna om Jesus och hans lärjungar så kan man se att det är ganska lite som händer i tempel och synagogor. Det mesta händer ute i vardagslivet hemma vid matbordet eller i köket. på gator och torg eller vid samlingar vid sjöstranden eller på bergsluttningar eller kanske bara vid vägkanten eller mötesplatsen – där sker undren och där möts himmel och jord.

Gud är inte Gud i vissa rum. Gud är hela livets Gud och herre över alla rum där människor möts.

I möten med Gud kan det resas valv mitt över din vardag. Fönster kan öppnas med nya vyer och möjligheter som du inte hade en aning om själv. Kanske en ny melodi och en annan tonart än den du just nu kämpar med. Vi kan känna oss ibland som om vi varken hade sångröst eller melodi. Besvikna över det som inte händer eller det vi inte kan ändra på hur mycket vi än försöker. Lugn ! Du kan få ett annat papper med noter och text på ditt livs instrument. Kolla bilden här nedanför med noter och nytt fönster.

Vi har våra funderingar och våra tidtabeller och förväntar oss att allt ska gå som vi tänkt oss. Men det kanske finns en överraskning som väntar planerad från himlens perspektiv.. Mitt favoritord finns i psalm 139 i Psaltaren, Du omsluter oss på alla sidor och håller oss i din hand.

Överraskande besök i dag !

Hade tänkt skriva nåt helt annat i dagens blogginlägg, men det får vänta till ett senare tillfälle. Vi fick nämligen ett överraskande besök i dag och det toppar allt just nu. Vi har ju fått ett barnbarnsbarn som du kanske förstått och läst om på nätet. Men vi har inte haft möjlighet att träffas mer än på bild hitintills. Men i dag kom det en bil med sonen Anders med sin Kristina och barnbarnet Johanna med sin Johan och det lilla underverket EMILIA som vi nu fick se och ta i famn för första gången. Vilken lycka det blev för oss som är äldst i släkten.
Här ett par bilder med detta ljuvliga liv.


Vilken känsla att få hålla Emilia i sin famn och uppleva hur det spritter av liv i hela henne. Se hennes ansikte och ögonen som följde oss. De små fingrarna som grep om våra fingrar och gav en sällsam kontakt. Har fått lära oss under resans gång att livet kan vara skört men nu känna hur det är skönt. Älskar denna underbara lilla familj och glada över att vi får vara med i den verklighet som nu är aktuell.

Det togs också ett antal bilder på oss som nu är fyra generationer. Vi gamlingar som fyller 80 i år och så den minsta som bara är två och en halv månad just nu.

Visst är det underbart att få leva och uppleva allt detta. Glädjen över lilla Emilia och hennes föräldrarär bara JÄTTESTOR just nu.

Telefonberoende?

Känner du igen den här då är du i en aktningsvärd ålder – nästan museal !

Telefon med nummerskiva — det var väl ganska länge sen och dessutom med sladd till jacket i väggen. som innebar ganska stor begränsning för pratandet. Själv kommer jag faktiskt ihåg telefon med vev och beställning av samtal via telefonist. Det var dessutom billigare att ringa vissa tider på dygnet. Min barndoms televäxel satt det tanter med en skärm full med uttag och så hade dom proppar och sladdar som de bytte från det ena stället till ett annat beroende på vart samtalet skulle. Allt som pratades hörde tanterna så dom blev lite skvallercentral modell Hänt i veckan i byn.

Varför nu detta skrivande om telefonen ?Jo helt enkelt därför att jag såg en mening i ett klipp på Facebook som lydde så här. När telefonen satt fast med en sladd i väggen var människan fri…. Nu tänk själv.. Nu är man aldrig fri när telefonen är sladdlös och finns med överallt. Detta sagt i de vandrande telefonernas land. Man får inte hålla mobilen i handen när man kör bil – det är väl ett klokt beslut Men att gå runt i affärer och på gator och torg med skärmen i handen – huvudet framåtböjt – och uppmärksamheten, var finns den. Man får inte missa nånting det är poängen. Man pratar ogenerat om de mest privata saker till publik men får inga applåder. Bunden till en fri och sladdlös telefon.

Det kanske inte var bättre förr, men det privata var iaf privat och i övrigt fick man radionyheterna och sedan TV nytt på bestämda tider och så var det ju de lokala skvallertorgen som man kunde lyssna in sig på.

Nog kan det vara värt att fundera ett tag på detta. Sladd eller sladdlös – fri eller bunden. Jag tycker nog att det borde finnas en ”lagom nivå” på uppkopplingen via rymden. Jag tror det var kåsören Cello som sa en kall och kylig dag. Nu fryser allt fast i luften och när våren kommer så småpratar det i varenda buske.

Det blev en resa !

Det blev en resa denna helg, därför inget blogginlägg förrän nu. Det blev en tågresa med Öresundstågen och X2000 från Halmstad till Stockholm och sedan en bilresa till Sigtuna och syster Åsa och hennes man John. En tung resa eftersom lillebror Kim mist sin hustru under julhelgen och det nu var dags för begravning i Östuna kyrka. En resa på ett antal timmar som samtidigt påminde om livets långa resa. Begravningsakten leddes av kyrkoherden i församlingen där min bror också är aktiv i flera sammanhang.

Efter akten i kyrkan bars kistan ut till den grav som var beredd och sänktes i jorden på det gamla sättet. Inte så ofta det sker numera, man lämnar kistan i gravkapellet och går över till minnesstunden. På nästa bild ser du min bror och mig vid sidan av graven.

Minnesstunden i den gamla Kyrkskolan avslutade så denna gudatjänst.
Du vet det själv att man inte kan komma ifrån känslostormar som kan innehålla både mörker och ljus. Sorgeprocessen som startade med chock och allt som hänger ihop med att det blir ett tomrum efter den som har slutat sitt liv på jorden. Ensamheten man drabbas av efter ett långt liv tillsammans är svår att ta in. Men det lugnar sig och sen kommer minnena vid årets olika dagar och man får ta vara på dem som skimrande ädelstenar

Kvällen innan satt vi tre syskon och nåra till och pratade om allt mellan himmel och jord. Det var som om hon som inte fanns med där ändå förde oss närmare varandra. Dyrbara minuter för oss alla.
Tänker på livsresan som aldrig verkar gå i dom spår vi tänkt oss men ändå måste resa. Visst borde vi vara mer varsamma både med hur vi lever och med dem som är våra livskamrater eller bara tillfälliga möten. Man kan ju inte stå där vid kistan och ta itu med det man borde gjort medan man var kvar i vardagen.

Den gamla bönens ord: Såsom i himmelen så ock på jorden. Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. En resa är alltid både vägen och målet. Jag knäpper mina händer och ber att tomrummet min bror känner ska bli fyllt av frid och ljus.