Det blev en ganska märklig jul. Man är ju van med julens alla traditioner – allt ifrån klappar och granar och julbord och julfirande i kyrkan med midnattsgudstjänst, julbön eller julotta och så att vara tillsammans som familj och släkt och vänner. Nu var det ju bara restriktioner vart man än vände sig.
Vi är ju i den glädjen att vi har barn, barnbarn och barnbarnsbarn och det fick bli en halv timmes samling utanför vår uteplats. Lite kallt och ruggigt men varmt ändå invärtes av att få ses och prata med varandra en liten stund.
Så här kunde det se ut i den samlingen. Glögg serverades och lite julkakor till den – skönt att ses en stund i alla fall.
Så har vi fått en hel julkonsert via nätet – Julia som studerar på musikhögskolan i Arvika gav oss den i julklapp. Fantastiskt – konsert bara för oss två här hemma i fåtöljerna och vår Anders fixade tekniken. (Skype) Känner oss priviligierade med en sån unik upplevelse. Visst är det unikt som konsert – jag skojade lite och sa att kanske inte ens kungahuset har fått uppleva en konsert på det sättet. Enda problemet var att man inte kunde kramas i tacksamhet för det man fått lyssna till.
Nåja nu är det slut på julhelger och nyår. Snart är det bara tjugondag Knut kvar och så får man packa ner alla julsaker till nästa jul. Vi återgår till den vanliga vardagen igen, men fortfarande är ju ingenting normalt och frågan är om det nånsin blir som vanligt igen. Viruset har ju skakat om allt det normala och vi vet inte hur mycket som finns kvar när vi får starta om igen. Men det finns en trygghet trots allt. Jag låter bilden av Nyårsklockan över vår sovrumsdörr symbolisera den.
Klockeklangen i Nyårsnatten – snarare än allt sprakande och smällande ger ett hopp om att det finns en framtid Se jag är med er alla dagar intill tidens slut – så står det i skriften att Jesus säger för att inge hopp och förtröstan – TROTS ALLT.
Hasses Blogg 