INGET ÄR SOM VANLIGT

Det är en absolut säker rubrik just nu. Spelar snart ingen roll vad man tänker göra så kan man inte göra det på det gamla vanliga sättet – Pandemin ändrar på allting, vad det än handlar om.

Det vanliga umgänget med dem man brukar träffa är totalt nollställt, det är bara att hänvisa till nätet. Prata med folk går ju an med både text och bild men kramas är strax lite svårare. Att uppleva hela vänskapen med en annan människa behöver lite mer och miner och ögonkast hinner man knappt med på nätet. Det är ju mer som är tillåtet utomhus men man ska ha väldigt långa armar för att kramas på ett avstånd av 2 meter. Det här med relationer är nog den svåraste restriktionen just nu.

Utanför hemmets ”murar” är det massor med begränsningar. Jobba hemifrån allra helst är ju det vanliga rådet. Gå i skolan hemma vid din dataskärm och var uppmärksam på vad ”datorn” har att säga och ställ dina frågor till den och vänta på svar tills det blir din tur. Vanligt arbetssätt just nu och man kanske börjar vänja sig och det kanske blir det nya vanliga när viruset ger sig. Frågan är om vi nånsin kommer tillbaka till det vanliga igen utan till en ny värld med nya rutiner. Avslutningen på den nuvarande ordningen skjuts upp gång efter gång – under våren – till midsommar kanske eller till nästa höst eller 2022 i värsta fall.

Vanligtvis bloggar jag en gång i veckan, men inte ens det fungerar som vanligt, man kommer inte så långt om det bara blir transpiration och ingen inspiration när man sätter sig vid tangentbordet. Det känns ganska jobbigt med allt detta som inte är kom som vanligt- Jo förresten vi var till Apoteket för ett par dar sen men kom inte in som vanligt, det stod ett mycket vänligt biträde innanför glasdörren och släppte in oss som stod utanför allt eftersom någon inifrån kom ut och väl på plats gick det som vanligt att handla. Begränsningarna dyker upp hela tiden.

Jag skulle behöva köpa nåt klädesplagg .det finns ju på nätet men tyvärr finns det ingen provhytt på nätet så det är svårt att veta vilken storlek man drar just nu så det får bli till senare tillfälle, samma sak med skor- behöver provas och provgås så det får klara sig ett tag till.

Man måste ju faktiskt ta FHM råden på allvar. Men det flaxar en del där också – munskydd eller inte munskydd, när var och hur. Hur gör man i kyrkan ? Vilka avstånd gäller där och hur får man sitta? Sjunga i kör är ju närmast livsfarligt – man andas ju in och ut med lite mer tryck än vid prat.

Jämmer och elände och det är så över hela vår värld och vaccinationerna försenas i leveranserna och så tar det mer tid i köer. Finns det nån fast punkt att förhålla sig till?

För nig handlar den punkten om TRO på en Gud mitt i alltsammans. Att sitta ner med bibel och andaktsbok och vara stilla i bön och att sucka under dagens timmar till den Jesus som vet vad de jordiska villkoren innebär. Att skymta ljuset i tunneln och veta att i de mörkaste stunderna finns det någon som leder, stöttar eller bär om det behövs. Om du känner en liten gnutta av tro så vet att det finns någon som älskar dig och vill dig väl genom allt.

Pandemi att leva i !

Alla vet vi vad som gäller just nu med restriktioner och rekommendationer. Det är inte alldeles enkelt att leva med allt detta så länge som det har pågått nu och med osäkerheten inför framtiden och när vi ska kunna leva ”tillsammans” igen. Vi får ju inte mötas utan hålla oss i våra egna bubblor hela tiden,

Massor med publika arrangemang kan inte hållas eller måste ske på annorlunda sätt. Jag har varit pastor i hela mitt aktiva liv och upplevt olika kyrkor och församlingar och deras olika stilar och former, NU har kyrkorna tvingats ut på nätet för att överhuvudtaget synas och höras. Inspelningar av alla de slag pågår, men det är svårt att klara av. Jag är fullt medveten om att det inte är lätt att vara inspirerad med bara en kamera eller mikrofon framför sig och sen bara tomma bänkar eller stolar.

Jag gav mig ut och letade i floran av inbjudningar till gudstjänster, andakter och möten och förväntade mig känslan som finns i dem bild som Waldemar Lorentson målat. Det där med att gå ut till brevlådan för att hämta dagens post.

Det kan komma mycket i den lådan, alltifrån reklam, räkningar, tidningar och personliga brev som man öppnar med spänning. Vad skulle jag hitta från alla kyrkor och missionshus. Pampiga reklampaket eller kravbrev eller personliga hälsningar som kunde ge mig glädje igen. Tyvärr har jag blivit lite besviken ibland, när jag fått ”det gamla vanliga” men på ett ganska opersonligt sätt. Jag sa det förut, det är inte lätt att ”predika” engagerat för en kamera. Men ibland lyckas man när man kan släppa manus och en del av den givna ordningen eller liturgin och bara vara personlig så starkt att det syns och märks att man blir tagen och berörd själv.

Tänk om man skulle våga lite mer. Berätta vad man tror på och varför och kanske släppa in nån som gärna vill tro men inte vågar – till ett samtal typ Skype eller andra vägar. Våga släppa den vanliga formen och bjuda på en dialog, som paret vid brevlådorna på bilden och bjuda på en fortsättning på annat sätt.

Kanske skulle man ha lite mer kontaktinformation än möjligheten att skicka kollekt till kyrkans olika aktiviteter. Det finns exempel på det i de möten jag sett. Personliga samtal och stunder av bön på nätet. Någon som verkligen bryr sig om den som tvekar men ändå frågar. Inte bara skruva på kran som vanligt och ha den öppen en stund och sen är man tillbaka i den vanliga ordningen. Det är inte bara att sända utan vara beredd på lite mer.

TRO ÄR INTE BARA ATT SKRUVA PÅ KRANEN och tro att allting ordnar sig Trons törst behöver få det hela i lagom stora mängder för att orka utvecklas.

Jakobs brev i Nya testamentet, kapitel 3 beskriver trons vishet så här; Den är ren, fridsam, foglig och mild, full av barmhärtighet och andra goda frukter, fri från tvivel och fri från skrymtan.

Det är inte vanligt kranvatten i livets källa, det är mycket mycket mer. Pröva själv min vän i bön och längtan.

Annorlunda helg!

Det blev en ganska märklig jul. Man är ju van med julens alla traditioner – allt ifrån klappar och granar och julbord och julfirande i kyrkan med midnattsgudstjänst, julbön eller julotta och så att vara tillsammans som familj och släkt och vänner. Nu var det ju bara restriktioner vart man än vände sig.

Vi är ju i den glädjen att vi har barn, barnbarn och barnbarnsbarn och det fick bli en halv timmes samling utanför vår uteplats. Lite kallt och ruggigt men varmt ändå invärtes av att få ses och prata med varandra en liten stund.

Så här kunde det se ut i den samlingen. Glögg serverades och lite julkakor till den – skönt att ses en stund i alla fall.

Så har vi fått en hel julkonsert via nätet – Julia som studerar på musikhögskolan i Arvika gav oss den i julklapp. Fantastiskt – konsert bara för oss två här hemma i fåtöljerna och vår Anders fixade tekniken. (Skype) Känner oss priviligierade med en sån unik upplevelse. Visst är det unikt som konsert – jag skojade lite och sa att kanske inte ens kungahuset har fått uppleva en konsert på det sättet. Enda problemet var att man inte kunde kramas i tacksamhet för det man fått lyssna till.

Nåja nu är det slut på julhelger och nyår. Snart är det bara tjugondag Knut kvar och så får man packa ner alla julsaker till nästa jul. Vi återgår till den vanliga vardagen igen, men fortfarande är ju ingenting normalt och frågan är om det nånsin blir som vanligt igen. Viruset har ju skakat om allt det normala och vi vet inte hur mycket som finns kvar när vi får starta om igen. Men det finns en trygghet trots allt. Jag låter bilden av Nyårsklockan över vår sovrumsdörr symbolisera den.

Klockeklangen i Nyårsnatten – snarare än allt sprakande och smällande ger ett hopp om att det finns en framtid Se jag är med er alla dagar intill tidens slut – så står det i skriften att Jesus säger för att inge hopp och förtröstan – TROTS ALLT.

Vet du vem det är på bilden?

Hittade bilden på denna man ute på nätet och tyckte att han skulle passa in i en kort nyårshälsning. Som av bilden syns så är det en radioprofil och att jag tyckte att han skulle vara med just nu beror på det mångåriga radioprogram han haft på nyårsafton. Domkyrkoklockorna i alla stift fick ringa in det nya året med en kort presentation av varje klocka och så en stunds klingande. Hade jag haft möjlighet att sätta på ljudet så tror jag att du hade känt igen honom på den välbekanta rösten Sven Jerring. Jag tror att det var ganska många som rattade in det programmet på nyårsafton innan Skansens firande tog över.

Farbror Sven var ju dessutom den vänliga och goa rösten i Barnens brevlåda dit barnen skickade brev och fick svar av farbror Sven och kanske fick en inbjudan att vara med i programmet. Sen hade han ju en massa andra program också men jag tror att det var dom här två bitarna som gjorde honom verkligt folkkär och som sagt ”rösten” etsade sig fast när man hört honom. Du är i ganska mogen ålder om du minns honom.

Men tillbaka till klockorna från kyrkorna. Där finns i alla fall ett budskap och en harmoni att leva med. Jag har inte riktigt fattat finessen med alla smällare och bomber som dundrar på i flera timmar under nyårsafton. Det låter ju som rena kriget när de smäller och fönsterrutorna skallrar och sen är skräpet kvar nästa dag för ”nån annan” att ta hand om. Jag har lite krigsminnen själv med mörkläggning och restriktioner. Ett flyganfall över min hemstad med ryska bombplan och vår flykt till skyddsrum vid flera larm. Det är väl därför jag föredrar farbror Svens program med kyrkklockor.

Med den klangen i bakgrunden vill jag önska dig ett Bättre Nytt År 2021, med befrielse från allt viruselände och hopp om en ny möjlighet till kramar och närhet. Tillbaka till det vi kallar normalt kommer vi väl aldrig, men vi kan få ett nytt normalt tillstånd där vi kan komma närmare varandra igen. Dom gamla almanackorna hade bibelspråk för varje månad och året. Jag avslutar med Jesusorden: SE JAG ÄR MED ER ALLA DAGAR INTILL LIVETS SLUT!