EN LITEN DIKT – BARA FÖR DIG !

Jag vet inte riktigt Varför men jag måste göra så här. Jag skrev nåra rader som blev en liten dikt. Jag skrev och la den åt sidan och inget mer med, det är nån dag sen. I dag första Advent blev jag i min tanke påmind om den och blev uppmanad i mitt inre att skriva ner den och lägga den på bloggen därför att någon behövde den. Hade tänkt blogga på ett helt annat tema, men då får det vänta nån dag. Nu blir det bara den lilla dikten – här får DU den.

När oron och ångesten vaknar och hotar förstöra ditt liv. Du vet att en trygghet du saknar som kunde ge nytt perspektiv.

Det finns bara moln på din himmel, du ser varken väg eller ljus. Du ser bara kaos och vimmel, du hör bara stormarnas brus.

Men i nöden så glittrar ett fönster och ger dig en strimma av ljus. Du anar nu trygghetens mönster och ljus ifrån himlen- Guds hus.

Kanske var det ditt försök att knäppa händerna och torka tårarna som hjälpte dig eller hjälper dig att se åt ett nytt håll. Se evighetsperspektivet och en helt ny horisont utan moln. Jag har varit där och känt hur orken tagit slut, men också känt undret när nånting kommer till och ändrar allt. Jag tror – nej inte bara tror – jag vet att det finns en Gud som bryr sig om och räcker ut en hjälpande hand och ger nytt liv åt den som är trött och vilsen.

Önskar dig en fortsatt välsignad Adventstid. Vi tänder ett ljus i taget Det hjälper också i det djupaste mörkret!

Annons

ALLT I TELEFONEN!

Tänk att man numera ska ha allt – hela sitt liv – i telefonen, den där lilla manicken som man har i fickan eller i väskan och sen går man bara och tittar ner i den och missar kanske det vanliga vardagliga livets rutiner (när man krockar med en lyktstolpe eller nåt annat) lite överdrivet kanske men….ändå !

Min barndoms telefoner i Finland hade vev som man använde för att komma till centralen där man sedan blev vidarekopplad till det nummer man begärde. Det enda minne den telefonen hade var det som damerna i växeln stod för när de skulle koppla vidare eller som det skojades om – när skvallercentralen hade snappat upp nåt intressant och inte alltid höll tyst om det man hört.

Nu ska allt finnas i telefonen och nåde den som inte har en smart telefon med en massa appar i som kan hantera alla situationer i livet.

Senaste situationen för mig var denna, att jag inte visste om jag vågade beställa tid för mig på Höravdelningen på Lasarettet i Halmstad. Jag bor i Laholm och behöver ha bil till detta men den enda P-plats som finns – P-huset vid Lasarettet kunde bara användas med app i telefonen. Tidigare var det automater som man kunde använda med betalkort. Tji när jag kollade. Hur gör man då när man inte har och inte kan alla finesser Det är visst så ”användarvänligt” i hela Halmstad nu med en massa olika appar. Men det kom ett MEN det blev visst lite av en folkstorm om P-platserna vid Lasarettet så nu kan jag kanske våga mig dit – men till allt annat i stan är det svårt eller knepigt. Frågan är om den tekniska utvecklingen går lite för fort för oss som började våra liv med vev på telefonen.

Undrar ibland hur stor grupp vi är som är mer eller mindre satta på undantag pga vår brist på teknisk kunskap.

Jag har gnällt lite nu men jag tror att det kan behövas en handbroms ibland. Det kommer ju alltid att finnas tillfällen i livet som man inte löser med en app i telefonen. Tillfällen som kan vara livsavgörande eller tillfällen som bara löses med vanlig medmänsklighet och det finns inte nån app för det. Det var kanske bättre med damen i växeln som man kunde prata med och få höra en mänsklig röst. De flesta röster man nu hör när man ringer upp är förinspelade och talar om att det är 73 samtal före din tur – Tack för att du väntar!

Teknikens under pratar vi om – men risken är att vi glömmer medmänniskan som kanske går under i vilsenheten bland allt ”modernt” Det kommer mera under som kan vara lika svårhanterliga för oss i den äldre generationen. Efterlyser en Paus-knapp ibland.

YNGST OCH ÄLDST !

Födelsedagsfirandet är nu med god marginal avklarat. Något märklig känsla att helt plötsligt inse att man är äldst i släkten, nåja med viss marginal, min älskade Ingrid har ett halvår mer i bagaget men det märks ju inte alls.

Här sitter jag med det yngsta barnbarnsbarnet (smaka på det fantastiska ordet) i famnen och hon Alva är bara fem och en halv månad. Prata om ögonkontakt och gemenskap över så många år. För oss äldsta är det bara att njuta de stunder vi träffas. Prata om höjdpunkt på 81-årsdagen. Storasyster Emilia fyller två år på söndag

Vi som är äldst har förmånen att få följa barnbarnsbarnen med rikliga mängder foton och videosnuttar som föräldrarna förser oss med och ger oss en innerlig och rik glädje varje gång det dimper ner ett kuvert med bilder – det tackar vi för med digitala kramar. Vår ålder och begränsningarna som pågår just nu gör det omöjligt med resande mellan oss och då blir det glädje över varje hälsning per post eller internet.

Livet och livets gång är en förunderlig historia. Minnen – nutid och kommande dagar är det stora paketet och den stora gåvan vi lever med just nu .

Så har jag fått dela med mig lite av den glädje vi känner inom oss trots isolering i dessa tider. Det är nåd från ovan att få vara med ett stycke till på vägen genom livet.

Återkommer snart med lite funderingar om livet i telefonen och den allestädes närvarande men i år lite annorlunda julbrådskan. Välsignelse över ditt liv mitt i allt kaos!

Det blev bara nåra korta men nog så betydelsefulla rader denna gång.

Undrar ibland hur gammal jag är ?

Kanske inte så konstigt att man kan fundera på det. Tittade på en del bilder i dag -äldre datum och kom då att tänka på vilket jobb det var att ta och göra ett foto när jag var i tonåren. Kemikalier och mörkrum – tider och chansningar. Pappa jobbade på Jakobstads tidnings redaktion som reporter och pressfotograf och jag fick ibland följa med på reportageresor med kamera och anteckningsblock. Det kunde handla om en teaterföreställning eller ett kändisbesök eller nåt sevärt av olika slag.

Kommer ihåg flera tillfällen och nåra sticker ut extra. Vi fick rapport om en bevingad katt i en lagård i Lepplax. Åkte dit med en biologilektor från stans lyceum för att undersöka katten och fotografera och publicera i tidningen. Lektorn konstaterade efter många funderingar att en hök måste försökt få katten i sina klor och sen inte kunnat behålla den och släppt taget om sidorna på katten och de blev som löst hängande vingar på katten – nog om detta. Bilder togs och sen framkallades filmen i mörkrum, sattes i förstoringsapparaten för att bli bild och matris i sätteriet och gjuten i tenn på rotationspressens vals och så……..nja det får räcka där, men visst var det roligt att lära sig allt med bilder, framkallning och fixering och sen se den bild man tog med redaktionens kamera hamna i tidningen.

Ett foto nu är ju betydligt enklare att fixa, ett klick på telefonen och så ett klick till så är den på väg in i spalterna. Men mörkrum var lite mer spännande och också mer krävande, nu är det bara klick åt alla håll och så är det klart. Men visst hänger det gamla sättet ihop med min ålder och kanske också din. Lite stenålders är det väl att ha vistats i mörkrum och jobbat där. Minnena ramlar på.

När jag skriver om mörkrum så tänker jag också på skyddsrum. Vet att jag flera gånger som barn varit tvungen efter det hörts ett flyglarm söka mig till ett skyddsrum bl.a i källaren under en matvaruaffär i min hemstad medan ryska flygplan släppte lysraketer över oss och också bomber över min hemstad Bombgropar i vår närhet, nåra förstörda hus och fem döda personer och flera skadade.

Jag minns så väl – jag låg med farmor i en snödriva – hon med ansikte nere i snön och i full bön om beskydd, medan jag låg och smygkikade på dom hemska planen. Farmors bön hjälpte nog så vi kom hem den kvällen och mamma och pappa hade inte aning om var vi var så lättnaden blev stor

Mörkrum – skyddsrum – är ord som kan innebära olika saker för oss och finns runtom i vår värld också i dag. Detta var lite historia från ”gamla tider”.

Vet inte vad du lever i för rum just nu om det är mörkt omkring, om du går i en tunnel Kanske du behöver ett omslutande skyddsrum eller kanske ett mörkrum ”där det växer nya bilder fram, för den som är lugn och allvarsam” Nils Ferlin skriver om det: Gud har i sin fotografiateljé ett mörkrum som heter Getsemane och så raden om bilder här ovanför.

Det finns en trygghet i också de svåra rummen. Han -Jesus har gått den tunga vägen och kan leda dig också genom det allra svåraste i ditt liv, Han är ljuset på dina stigar och gator

Knäpp dina händer och var trygg.