I dag den 4 oktober sitter jag och försöker förmedla lite intryck från min läsning av två av de skribenter som jag tycker om. Dom två är Ingemar Helmner och Max Lucado.
Ingemar först i sin krönika i förra veckan. Vart är vi på väg ? är hans rubrik. Han skriver och undrar hur det ska gå för kristenheten i Sverige.
Rådande tidsanda står oftast i kontrast till Bibelns moral och etik. Trycket från opinionsbildare och massmedia skrämmer kristna förkunnare till tystnad. Det känns bekvämast att stilla rätta in sig i leden i stället för att på riktigt våga säga vad kristen tro egentligen innebär
Så tar han fram aktuella frågor som: Vart har omvändelsen tagit vägen, frälsningen blir kanske en häftig känsla bara, Predikan riskerar att utvecklas till ett allmänt må-bra-budskap och synd ska man inte tala om – det kan ju bli störande. Hur ska det gå för den kristna kyrkan i en tid av djup sekularisering och vilset andligt sökande Vi ska inte längre tala om manligt och kvinnligt. Familjens ställning som grundpelare i samhället är reaktionärt. Äktenskapet görs om för att passa tidens krav.
Visst känns det som att kristen tro och kyrka blir lite mossigt.
Extrema läror kommer upp. Det blir en stor marknad för andlighet med häftiga upplevelser och egotrippar till självförverkligande.
Så långt lite av Ingemars krönika.
Så till Max Lucado som skriver om Livets resa. Gud har kallat in oss vid sin flotta och placerat oss på sitt skepp. För att föra oss genom livet. Detta är inget kryssningsfartyg det är ett slagskepp. Vi är inte kallade till ett liv i bekvämlighet vi är kallade att leva ett liv i tjänst och där har vi olika uppgifter. Vissa ska rädda dem som håller på att drunkna och dra dem upp ur vattnet. Andra ägnar sig åt farorna på resan och laddar bön-och lovsångskanonerna. En del är upptagna med att ge besättningen mat och träning. Vi är olika men ändå lika. Var och en kan berätta om ett personligt möte med ”Kaptenen” eftersom kallelsen var personlig. Var ock en fick vandra över nådens landgång till en säker båt genom livet.
För mig hör dom här två texterna ihop för att beskriva en kristens resa genom livet Det handlar om att våga tro, våga leva sin tro och dela sin tro – frimodigt och ärligt. Våga yttra sig och berätta om sin tro i samtal i vardagen. Exempelvis säger vi ofta jag ska tänka på dig när vi kanske skulle säga jag ber för dig. Ta upp ett samtal eller en tråd till det var vi än är. Göra enkla vardagliga saker för varandra – ha tid och ta tid för de viktigaste frågorna i våra liv, tro, bibel och bön. Vi talar ibland om tidens ände eller den yttersta tiden – kanske är det just den tiden vi lever i nu!
–
Hasses Blogg 