Stadsparken i Laholm – en gång till !

Ebbaredsstugan i parken – bygd 1824 och sedan den använts bland annat an storfamilj flyttad till parken i Laholm. Nu står den där och man kan komma in i den med en alldeles perfekt guidning med en man som hade både hjärta och hjärna för att göra besöket intressant.
Stugan innehåller alla de välkända sakerna med möbler och textiler. Sängar och värdeskåp, redskap för hemslöjd med vävstol och spinnrock och vardagliga saker.
2 saker har fastnat i mitt minne. Golvlampan av järn med plats för tjärbloss som skulle lysa upp i mörkret och så tiggarbjälken.

Tiggarbjälken som markerade både sociala normer och bidragsformer. När tiggare kom till huset så fick dom gå in genom dörren och till den del som nästa dörröppning ledde till, men bjälken fick de inte passera. Värme fanns det i alla fall för dem eftersom spiselmuren gick där intill och gav lite värme. Vad man fick som tiggare är inte lätt att veta – då som nu – var det dåligt med kontanter, men av olika orsaker.
Klasskillnaden blev i alla fall väldigt tydlig – innanför eller utanför bjälken i taket.
Vi har väl bjälkar som skiljer oss åt också i vårt samhälle men inte på grund av tiggeri men kanske av ekonomi och social status och annat som delar in oss i grupper. Eller förresten – har vi så mycket grupper i dag ?Det verkar ibland som vi bara har isolering och då menar jag inte viruset utan helt andra saker .Vi lever genom dator, telefon och tangentbord. Hörlurar på när vi gör annat, Kommunicerar med mejl och sms. Hämtar vårt liv från alla olika grupper som finns på nätet. Låt mig vara ifred så ska jag inte störa dig annat än via skärmen.
Ebbaredsstugans liv och vårt tätortsliv är miltals från varandra. Nu ska vi ju dessutom hålla avstånd för smittans skull. Det finns många sorters ”bjälkar” i dagens värld.

Kanske är det vår uppgift att riva ner en del bjälkar så att vi når varandra och kan möta varandra på ett personligt sätt. Jag vet att Jesus rev alla bjälkar han kunde hitta med att möta de fattigaste och de rikaste på samma sätt.
Gud har inga tiggarbjälkar . du får sätta dig i hans famn och komma med dina frågor och berätta vad du behöver och Han hör och ser och ger precis det rätta för dig.

Annons

Sommarväg genom livet !

Har vandrat i stadsparken i Laholm och njutit av sommaren .Du får nån bild här. Bron över den lilla bäcken leder från skugga och mörker till ljus och värme.

påminner om den gamla sången om att gå bönernas bro den bär. Genom livets virrvarr och osäkerhet till nya vyer och vägar.

En vattenspegel som reflekterar himlens ljus över din och min livsvy .
Ja det finns hur mycket som helst av bilder och tecken bara på en liten vandring i en park.
Om du känner dig mera som en trött och vissen blomma från en stolt hibiscus så ta dig tid för en vandring på bönernas bro mot nytt ljus i din livsvandring. Jag kan lova dig att det bär till nya vägar och möjligheter.

Vägledning behövs i livets virrvarr !

Det finns dagar i tillvaron när allting är självklart och man vet precis vad man ska göra och hur. men det finns också dagar som är precis tvärtom. Dagar med bara ovisshet och kaos och man vet inte hur man ska hitta rätt.
Bilden här ovanför visar en form av vägledning i form av blinkande fyrar som här fyren på Tylön. Man kunde vägledas av eldar och fyrar över mörka hav och genom stormar till tryggare plats. Sen har ju det enkla systemet utvecklats med kartor och kompasser, Radar skärmar som sveper fram och tillbaka. Fram till dagens navigationssystem med GPS som funkar både på land och vatten. Du har kanske GPS i bilen och har nån gång hört den vänliga vägledande rösten: Du har kört fel -gör en U-sväng. Lyder du den så kommer du att få ny vägledning, om du inte lyder den utan tar en annan väg återkommer rösten efter ett tag med ny beskrivning till målet från din nya utgångspunkt.
Visst är det finurligt och bra.

Lika enkelt är det inte att ta rätt väg genom livets alla vägar. Det finns ett mål för din livsresa och det finns en röst som kan leda dig på vägen. Jag ska vara riktigt personlig nåra rader. Jag har i min andakt och bön kämpat ganska mycket ibland, men kände för ett tag sen – nu måste det hända nånting om min tro ska orka bära vidare. Jag sa till Gud – nu måste du visa att du finns, ge mig ett svar om det så bara är en liten bit av det jag ber om, men jag måste få känna igen ”rösten” från himlen. Jag satte till och med en tidsram för svaret och…vad då ? Svaret kom inom den tidsram som var spikad och jag känner att vägen går rätt och den bär mig igen.

Rösten – Gud talar på olika sätt till olika personligheter. Nåt bibliskt exempel: Mose stod vid en brinnande buske när han hörde Gud tala. Det betyder inte att jag ska gå ut och ställa mig vid närmsta buske och vänta. Elia var inne i en grotta när han hörde storm och buller och oväder men det var först i den stilla susningen utanför grottan som han hörde Gud. jag behöver inte söka mig till nån ökengrotta för att få höra rösten
Det finns fler exempel på detta, men det enda som behövs är att ta relationen med Gud på allvar, om det sen är ett nödrop eller bara ett enkelt samtal. Stanna till mitt i bruset omkring dig. Stå på refugen och lyssna in den röst som smyger sig in genom allt buller. Jag måste än en gång få säga att Gud finns på riktigt, Han lever och Han bryr sig om dig och mig. En annan av mina tavlor får till sist vara en symbol för tryggheten i Gud

Varbergs fästning mitt ibland stormar och klippor – lite gammalmodigt kanske, men den står där fortfarande.

Oron är ganska vanlig i dag !

Klockor finns det överallt också inbyggda i en massa saker. Jag minns mitt första armbandsur. Det var min ”moster Rut ” som kom med den. Det var en patient på sjukhuset där moster Rut jobbade som gav den till henne med order att hon skulle ge den till någon som kunde behöva den. Oj vad stolt jag var över den och ofta tittade på den med den där armrörelsen som visade att man hade klocka – det var nåt för en tioåring då.
Har sen fått lära mig att i ett vanligt manuellt urverk finns det ett litet hjul som heter ORO och det rullar inte på utan tar ett litet snäpp åt det ena hållet och sen åt det andra hållet. Oron ska vara igång om klockan ska fungera. Hjulet ska röra sig hela tiden för att klockan ska gå. Visst kan det kännas som att man har ett sånt hjul inombords ibland. Det tickar och gnager på så man bara blir trött på allt och det går inte så lätt att stänga av.
Men precis som det finns andra delar , fjädrar och kugghjul i ett urverk så finns det ju annat också i vårt inre. Vad fyller vi livet med egentligen? Hittade en sammanställning som var läsvärd på sitt sätt. När livet är över kommer du att ha väntat vid trafikljus i sex månader. öppnat skräppost i åtta månader, stått i köer i minst fem år, letat efter saker i minst ett och ett halvt år, kanske mer tror jag!
Kunde mon göra listan längre för oss alla.
Nu var det ju det där med oron som var på tapeten – hur stillar man den som världen ser ut just nu det är vad våra tankar vill ha svar på för dagen. Dom där oroliga tankarna som vi har på små lappar på nattduksbordet så vi lätt kan bläddra igenom dem när vi vaknar klockan fyra på natten. Eller den där oron som kommer över oss så att ögonen tåras – vi gråter och vill ropa och skrika alla våra varför ut genom fönstret när ingen ser eller hör. och så kommer det ett Var finns du Gud? när inget tycks hjälpa oss till friden och det normala igen.
Jag tror att Han som skapade oss – inte med mekaniska kugghjul och fjädrar utan med kropp, själ och ande också vet vad han ska göra med vår oro. Han är tryggheten – inte som urmakare med lupp och mejslar – utan som en som har känt vår oro i sitt eget liv när han vandrade på våra gator och stigar. Han gick inte med näsan i en skärm med GPS utan med ögonen riktade upp mot himlen och Guds ansikte.

Bli stilla en stund mitt i din läsning. Lägg händerna vid sidan om tangentbordet. Hämta andan och läs långsamt de gamla orden som jag nu ger dig bortom tid och rum:
HERREN VÄLSIGNE DIG OCH BEVARE DIG- HERREN LÅTE SITT ANSIKTE LYSA ÖVER DIG OCH GE DIG NÅD – HERREN VÄNDE SITT ANSIKTE TILL DIG OCH GE DIG FRID- I FADERNS OCH SONENS OCH DEN HELIGE ANDES NAMN.