Undrar bara om det finns nåt intresse för bloggläsning i dessa tider. Skulle kännas bra med en reaktion på detta superkorta inlägg. Skriver gärna men ser att aktiviteten på både bloggen och annat krymper en del.
Sköt om er och ta hand om varandra på de vägar som är möjliga. Ber för dig och oss och land och värld.
Vet att det finns en trygghet trots allt från den himmel som bilden visar . utsikten från vår bostad en kväll alldeles nyss
Vi har fått en del nya upplevelser som vi aldrig har varit med om tidigare. Överallt i världen är det krisläge med Corona pandemin. Man räknar smittade och döda i alla drabbade länder och alla media ägnar sig åt att beskriva det som sker. Det berör oss alla överallt och oron och frågorna finns där hela tiden.
Jag stavar på ordet i rubriken – riskgruppen och läser om vilka som tillhör den. Ser att den är uppdelad efter ålder och eventuella sjukdomar man har i botten. Grupperna är 70 till 80 år – 80 -90 år och plus 90 år . Man ser det som vanligt att ange riskerna 70 år och uppåt och med en stigande risk med stigande ålder. Bakom liggande sjukdomar ökar risken dessutom.
Det är en märklig känsla att sitta här och skriva om detta och veta att vi båda här hemma finns i den övre delen av skalan. Läser Folkhälsomymdighetens rekommendationer att vi skall hålla oss hemma – inte gå och handla – undvika sociala kontakter och tvätta händerna ofta och noga och en hel massa annat.. vettiga föreskrifter som vi rättar oss efter så mycket vi kan.
Men vi är alltså i RISKGRUPPEN med hög ålder och en del sjukdomar i botten. Vi läser också att dessa regler har tillkommit för att skydda oss äldre och att mitt i allt detta finns den stora osäkerheten om hur det utvecklas och vilka tidsramar det handlar om Sjukvården är redan i krisläge och den rent ut sagt underbara personalen orkar knappt mer.
Man behöver andas lite mer än vanligt för att bli lugn. Vårt andningshål är bönen och bibeln. Vi får leva i en begränsad tillvaro socialt men vi har tryggheten i varandra och vår gemensamma tro på livets Herre och Gud. Lyssnade precis till en andakt med Kjell Larsson, ledare för Alliansmissionen i Sverige – som andades lugn och trygghet trots allt (du hittar den på SAM:s hemsida om du vill)
Bibelord att leva med kan vara Psalm 91 i Psaltaren eller Evangelium enligt Johannes 14-nde kapitel, något att vila i mitt i all oro.
Vi kan ju dela gemenskap och gudstjänster och bön via Internet och då inte bara sociala kontakter utan dela livets frågor med varandra.
Vi har trots allt ett inre lugn mitt i den här tiden med den himmelska kontakt vi har och delar med oss av på dom vägar som är möjliga just nu.
Önskar dig frid och vila mitt i alla risker. Trygghetsgrupp är ett nyord som vi behöver med Jesus i ledning på dom vägar vi har att gå.
Två bilder har jag lagt upp här Det är såna där bilder man gärna lägger upp på kylskåpet och ser varje gång man öppnar dörren den ena är verkligen unik. En bild på när pappa håller mig i famnen, har aldrig sett det på nån annan bild. Beror troligtvis på att det oftast var pappa som höll i kameran och tog bilderna på mamma och mig.
Den andra bilden har jag vuxit en del och mött min kärlek i Ingrid. Bilden är så där sexti år gammal och det var förlovningstid hemma hos Ingrid i Åmål. Tidstypiska detaljer telefonen och golvlampan.
Visst är det ”kylskåpsbilder” bägge två.
Varför bilder för kylskåpsdörren just nu ? Därför att i dessa oros och corona tider läste jag för nån dag sen i min andaktsbok följande rader. Om Gud hade ett kylskåp skulle han ha ett foto på dig på dörren Om han hade en plånbok så skulle han ha stuckit in en bild på dig i den där plastfickan. Det är Max Lucado som skriver så och betonar att Gud älskar just dig så mycket. Visst är det en trygghet att det finns en gud som älskar och bryr sig mitt i all oro. En famn att krypa upp i eller en hand att ta tag i när allting darrar och är oroligt. Guds kärlek smittar också av sig men till liv och hopp mitt i allt det som skrämmer oss.
Så här ser det utanför fönstret i vår nya lägenhet just nu och det känns faktiskt som att våren är här. Fåglarna sjunger och skriker – vi har kråkor och duvor, koltrastar och talgoxar utanför huset och det byggs och inreds nya ”lägenheter” för kommande kullar av fågelungar i många av träden i vår närhet. Det är riktigt roligt att se och höra. Vi sa lite skämtsamt att det verkar som om koltrastarna vi hade omkring vårt hus i Gullbranna flyttat med oss hit till Laholm.
På nätet Fb dyker det upp massor med bilder på vårblommor av alla slag – Krokus Scilla, påskliljor och till och med Tussilago. Det är ju så det ska vara när våren kommer . den ena glada överraskningen och igenkännandet efter det andra. Det finns hopp om en ny sommar på vår nya boplats.
För nån dag sen kom det en annan överraskning på nätet – det kom en förfrågan om vänskap med en bild på ett ansikte som jag först inte kände igen, men jag gick till hennes sida och kollade och det blev bekant och förde mig tillbaka till 50-talet och minnen bara strömmade in. 1956 reste jag till Svartså utanför Borgå i Finland på ett läger och landade sen hos pastorsfamiljen Håkan och Helga Ekholm och deras barn jag tror det var det året och så blev jag kvar där i deras hem och tog mina första steg på väg till utbildning för pastorsjobb på Överås Nordiska pastors seminarium. Nu kom det en fråga om jag ville bli vän med ett av barnen i familjen Babben var det för mig. Kommer ihåg så mycket från den tiden. Till exempel mitt första försök till predikan, den varade i sju minuter sen fick pastor Håkan fylla på med lite mer. Dom anteckningarna har jag inte kvar men jag minns nervositeten mycket väl. Och nu hörde Babben av sig och så sitter jag där med en massa minnen, märkligt nog dyker det upp en massa namn familjen Grönroos – Vepsäläinens barn -Drägsby gård och predikoplatser i Svartså. Kullå, Tolkis och Tarkis.
Det här är väl inte så intressant för dig med dessa minnen, men ibland måste man skriva av sig lite. Det bara dyker upp så där som krokusen och vårblommorna ur sina lökar.
Den nya kontakten med Barbro som nu finns i Gislaved skapade dom här raderna. Visst kan det vara skönt att bara minnas ibland och bläddra tillbaka i livets fotoalbum. Man pratar ibland om Livets årstider och den här upplevelsen var ju verkligen i Livets Vår.
Det var ju ganska länge sen om man börjar räkna år och man blir tacksam över att få vara med så länge och nu tillsammans med den man älskar och gifte sig med 1962. Vår gemensamma tro har burit genom åren och bär i nuet och vardagens nåd !
Hasses Blogg 