Här var jag ute och cyklade !

Det är jag kanske nu också i mina dagliga sammanhang ibland. Bilden är från 70-talet under vår första omgång i Halmstad i S:t Johannis kyrka på Skolgatan 8. Dåtida Svenska Journalen skulle göra ett reportage om en pastors liv och vardag. Det var tänkt att det skulle bli Sven Erik Janssons äventyr på Gotland men han kunde inte så det blev vårt i stället. Jag måste ju säga att det var inte jag som ville ha den här bilden eftersom jag inte alls började dagen med en cykeltur. Men journalister sätter rubriker och väljer bilder som de vill. Så här såg det ut på en till av de tre fyra sidor det blev.

Det här reportaget påminner mig om en händelse från samma period i Halmstad.
Statistiska centralbyrån kom med en enkät till Metodistkyrkan där jag då jobbade. Man ville ha info om och hur mycket en pastor jobbade och jag fick en hel bibba med papper och frågor – jag skulle redovisa en veckas jobb i timmar och uppgifter, Möten, sammanträden, hembesök, andakter, ungdomsarbete och övriga uppgifter. För min del innebar det också då jobb i kommunfullmäktige och grupper. Jag fyllde i så gott jag kunde och så skulle det undertecknas av församlingens kassör. Min kassör vägrade och sa: det här får du inte skicka in. Vi kan bli åtalade för att du har för mycket timmar för en vecka.
Veckan skull ju vara på 40 timmar men min rapport landade på 80 timmar. Kassören betvivlade inte min redovisning men den blev aldrig inskickad.
Jag läste den gamla artikeln som var en normal vecka för mig. Påmindes om den arbetssituation man levde i då och som troligtvis var likadan för kolleger i stan. Obekväm arbetstid och övertid existerade inte och kanske inte nu heller i frikyrkliga sammanhang.
Cykeln är såld för länge sen och predikandet sker strövis när orken räcker.
Bloggen får vara den moderna cykelturen i en värld av ord. Nu går det mot vinter så orden kanske fryser fast i luften ibland. Kåsören Cello sa på sin tid – att när solen värmer och det töar så småpratar det i varenda buske.
Vi ses trots ”vintertid.”

Tandvärk är inte roligt !

Har inte hunnit tänka blogginlägg den senaste veckan. Planeringen för flyttningen tar all tid vi har även om det är tid kvar. Mina ögonoperationer är klara och nya glasögon på plats – skönt – men som hand i handske trillar klippet ovanför ut ur en pärm. Minns vår förra period i Halmstad på 70-talet. Vi hade då en liten stuga i Amböke inte långt ifrån denna bok. Du kan läsa om denna dunderkur mot tandvärk i artikeln -om du förstorar din bild.
Tänk vad folk trodde och tog till sig av foktro och sägner förr..

Undrar om det är nån som känner igen den här historien – av er som vet var byn Amböke ligger. Vet inte ens om boken står kvar med alla spikar och nålar i barken.
Hör gärna av dig om du vet eller har nåt mer att berätta om detta träd.
Står den kvar så går jag nog ändå med större förtroende till min tandläkare på ”spikad” tid.
Det var allt förr denna gång. Skriver snart igen men det kan bli lite oregelbundet ett tag.

Nu läger vi ”pussel” mitt i all röra !

Bara för att ge dig en uppfattning om storleken på pusslet ger jag dig en bild med min sko i den ena kanten – men det är faktiskt ett ännu större pussel vi jobbar med just nu – det kallas visst livspusslet. Det där som vi alla har att jobba med varje dag och vissa dagar extra mycket. Som du nog har förstått så håller vi på och flyttar och då ramlar minnena över oss, antingen man vill eller inte.

Att lägga pussel kan vara roligt men också jobbigt nät man inte hittar rätt bitar för att få bilden klar. Du har säkert också upplevt det i ditt liv. Hur ska man orka fixa det hela är ju inte en alldeles ovanlig fråga.
Borttappad och återfunnen är en lyckosam mening.

Satt och bläddrade i gamla pappershögar med brev som jag aldrig brytt mig om att kolla. Fick i min hand ett brev som min pappa skrev i samband med skilsmässan som inträffade när jag bara var sju år gammal. En period som för mig var var full av frågor och inga svar. Brevet jag hittade blev inte ett helt svar men det blev en pusselbit till den stora bilden – visserligen med tårar en bra stund av kvällen men det gav mycket mer till min hela livsbild. Pusselbit på plats just där den behövdes. Jag hade inte letat efter den utan den bara föll på sin plats.

Varför skriver jag nu om detta som var för så länge sen och knappast kan intressera dig. Kanske för att tala om att vi ska vara rädda om pusselbitarna i livet. En borttappad bit gör ett hål i bilden eller blir ett sår i mitt medvetande. Ett sår behöver läkas – ett tomrum fyllas i livets pussel så att livsbilden blir hel igen.

Den kristna tron ger bärkraft i detta med Jesu liv som ger många exempel på helande av bristande nyanser i människors liv Han säger: Kom till mig ni alla som är trötta och tyngda av bördor så ska jag ge er frid och ro
Han visade aldrig bort nån som kom med bön om hjälp. Hans omsorg om de svagaste var stor och generös. Han har tid också att hjälpa dig hitta den pusselbit du behöver för att din dag skall bli hel och skön.

Det spökar på stan !

Så hette en artikelserie som GP hade 2004 Man tog fram och berättade om olika hus där man ”sett” spöken av olika slag. Ett av husen ser du här med en lite ovanlig bild tagen från baksidan så man inte ser det karakteristiska
tornet på det Dicksonska palatset på Danska Vägen i Örgryte i Göteborg. Den skrämmande rubriken för artikeln var om Huset där inte ens präster vågar bo. En snutt får du här.

Jag har bott i det huset i fyra studieår utan att ha mött den beryktade Svarta Damen som gick omkring där ibland. Husmor Sigrid Molin kunde dock säga ( och det gör hon i boken om Överås ) att det fanns nåt mystiskt i huset och att man kunde känna sig iakttagen av någon osynlig ibland. Det finns lite märkliga berättelser om detta. Sten Ekstrand berättar i artikeln om en kvinna som blev anklagad för att ha mördat sitt barn Hon blev frikänd i rätten men tog ändå sitt liv uppe på Överås vind.
Det fanns en igenmurad gång från husets pannrum. Den gången sägs ha förenat huset med stallet men den revs aldrig för att undersöka vad som fanns där under jord. Spökerier har alltid varit mystiska och svårfångade.

Men Svarta damen levde vidare i elevkåren på detta teologiska seminarium. Det hände att nytillkomna elever fick besök på rummet första natten av en figur i lång svart kappa, trevande över täcket för att skrämma den sovande.
Så har det väl alltid varit med bus och jippon på internatskolor.

Detta inlägg följde automatiskt – nästan – efter mitt fynd av urklipp i gamla pärmar. Skulle kunna berätta ganska många ”spökhistorier” från dom åren på seminariet, men det får bli en annan gång.
Du kan sova lugnt i Herrens beskydd.