Vad betyder orden egentligen ?

Efter förra söndagens predikan har jag funderat en hel del på ord och hur ord når fram. Medias ord och predikstolens språk. Läste en krönika av journalisten Nuri Kino i tidningen Dagen. Citerar lite grann:
”Jag läser teologiska diskussioner om Guds väsen men inser snabbt att jag inte förstår dem. Jag har inte kunskapen och vet inte ens om jag vill ha den.. Debattörerna för den på en nivå ovanför min eller på ett sätt som jag finner är kvasi. Det är nämligen mycket enklare än så. Det handlar om handling och om dess kraft.”

Kan inte låta bli att fundera på predikstols-språket och dess genomslag och kraft. Predikar vi så att folk fattar vad vi menar och att man känner att det är lönt att gå och sätta sig där en predikstol finns.

Min predikstol ser du i bilden ovan. Det är där det händer för mig och min tankeverksamhet inför det jag ska säga i en gudstjänst Det är där bönen om att hitta de rätta orden landar i mitt språk och min tanke och så blir det nåra ”stolpar” att ha med sig för minnet.
Jag blir så tacksam när människor efter gudstjänsten kommer och säger ” i dag var predikan för mig ” ofta med tårar i ögonen.
Jag försöker medvetet undvika vanliga fromma fraser och teologin ligger i verktygslådan. Vardagliga bilder och möten med människor betyder mycket mer. Liknelser inte så mycket från fårskockar och herdar, utan kanske från våra egna trafikerade gator och övergångsställen i livet.

Det får ju inte bli så här.

Ett uppslag i det grekiska Nya testamentet.

Ibland säger vi inför det oförklarliga – det är ju rena hebreiskan när vi inte förstår. Att ge möjligheten till tro med vardagliga bilder måste vara målet i varje predikstol. Spelar ingen roll om det som det hände var i en båt vid stranden av Genesaret eller ett kort samtal mellan hyllorna i affären eller nåra ord när vi möts vid postlådorna eller ser varandra över häcken på tomten.
Ord som är enkla och raka. Besked om tro och liv mitt i vår vardag. Det är sällan jag sitter i en vanlig predikstol, min ”stol” är flyttbar, då kan jag vara ett stöd för dig och berätta om Honom som trots allt bär igenom de svåraste händelser.

Turbulens är ordet just nu !

Nu är jag tillbaka igen i skriveriet efter ett litet extra uppehåll. Det är faktiskt just rubriken jag upplevt. Van att sitta vid datorn och läsa och skriva och så får man synproblem så att man inte kan det man vill göra. Operationerna på mina ögon har dragit ut på tiden och man blir ju faktiskt ganska handikappad under tiden. Den senaste operationen gjordes den 13 augusti och sedan dess har det varit en hel del dimmiga dagar. Men nu ser jag och efterkollen blir först i oktober. Det är fantastiskt vad man kan göra i vår sjukvård. Operera inne i ögat, ta bor det grumliga och ge nytt innehåll och möjlighet att få en ny syn på tillvaron igen.

Jag jobbade faktiskt den 18 med att predika i Gullbrannakyrkan. Hade förberett det innan operationen men det var lite nervigt att ställa sig i predikstolen och se både människorna i kyrkan och de stolpar till manus jag hade framför mig i predikstolen. Men det gick vägen och det kändes bra på alla vis.
Nu ska väl livet bli lite mer normalt i alla fall på det området. Tacksam för alla goa ord jag fick efter predikan och till och med på Fb ett par dagar efteråt.

Försöker nu sitta ner och njuta av allt det jag ser omkring mig i trädgårdens alla krukor.

Skickar med en gammal bild på pastor Hasse. Lite glimt i ögat kanske.

Vi ses igen under nästa vecka om du vill. Det här var bara en ”lägesrapport” för dagen.

VINGÅRD KANSKE ?

När vi går ut på vår altan – vår oas – så ser man den här rosen. Den heter Monica Bellucci. Ingrid fick den i födelsedagspresent av vår son i slutet av maj och då stod den i en kruka och i full blom. Sen tog den paus och vi satte ut den i en större kruka och nu blommar den igen till vår glädje.

Går man nåra steg till så kommer man till vår egenbyggda pergola med vinrankor och Caprifol som väggar och tak. Ser ut så här.

Skuggig och skön plats när solen är het på alla andra håll.
Men nu till rubriken. Börjar man titta på väggar och tak så står man där och blir förundrad. Vart jag än vänder mig och tittar, viker undan nåra blad så ser det ut så här.

Jag kan inte räkna klasarna och än mindre druvorna – tusentals druvor måste det vara. En del kanske orkar och hinner mogna, det är så otroligt mycket. Fantastiskt att se och njuta av bara synen.

Bibliska och pastorsfunderingar leder till det 15 kapitlet i Johannes evangelium, där Jesus använder bilden av vinstocken och rankorna Talar om hur nödvändigt det är att rankorna har sin bas i vinstocken , sitter fast i den för att få näring och liv och frukt. En ensam ranka i en aldrig så fin vas får inte frukt,
Tanken säger att vi skall vara invuxna i tron på honom som är vinstocken – Jesus själv och han lovar: Om ni blir kvar i mig så kommer ni att bära frukt.
Vad är då frukten hos oss ? Jo det är all den godhet som livet kan innehålla. Exempelvis ur listan på Andens frukter: Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, trofasthet, ödmjukhet, självbehärskning allt sånt som hör livet till. Tusentals såna ”druvor” kan förändra vår värld. Eller ett annat välkänt ord – Tron, hoppet och kärleken, men störst av dem är kärleken.

Kanske skulle vi kunna bygga en ”pergola” med den sortens frukter där vi bor. Vi är inte ensamma eller utlämnade i det bygget, Jesus är arkitekten och bygger med oss hela vägen.

Färdigmålat på årets målardagar !

Här är en av deltagarna i årets målardagar på Gullbrannagården. Verkar kanske lite konstig och robotaktig men var verkligen en betydelsefull deltagare i värmen i Läsarstugan där vi satt och målade i timmar i flera dar. Det var en cool deltagare som gav oss frisk och sval luft. Tretton deltagare och så jag som skulle vara rådgivare och inspiratör. Roligt var det men trött blev jag. Resultatet blev ett 60-tal bilder på dukar och pannåer med acryl och akvarellfärger. Nåra glimtar i bild får du här.

Arbetsmiljön såg ut så här på ett håll och så lägger jag bara ut nåra slumpvis valda bilder som kan visa bredden i det hela.

Det är verkligen skönt att få uppleva skaparglädjen på så nära håll. Ibland är det så tyst så man kan höra penslarna svepa i motiven, ibland surrar det av ljud när vi går runt och tittar på varandras bilder. Jag får vara med och ge tips och råd, uppmuntra och utmana så att man vågar sig på ”svåra” motiv och se hur det bär med just mina penslar färger och händer. Det finns deltagare som har varit med tio gånger och jag får se utveckling och färdigheter hos dem.

Våga rita och måla och se resultat är det viktiga. Jag är glad att jag har fått vara med och inspirera
i någon mån, genom de tretton år jag haft målardagar på Gullbranna.
Tack alla ni som kom detta år och lycka till med nya motiv också på hemmaplan.