Det här är nog den pampigaste bok jag har i min bokhylla. 720 sidor mellan pärmarna. Guld på texter och dekorationer och lite guld också på sidornas kanter överst. Tung som ett par tegelstenar dessutom.
Den här typen av bok med alla dekorationer brukar vara förbehållet biblar och psalmböcker.
Praktverk i alla fall om Dalslands enda stad ÅMÅL. Bläddrar lite grann i den och hittar den klassiska historien om när Karl den XIV Johan fick se platsen innan den ännu var stad och utbrast ”ändå något” och fortsatte sedan sin resa. Tveksamt om detta hänt men talesättet finns kvar hos Åmålsborna. Innan Åmål blev stad var det bara en liten marknadsplats vid åmynningen som kallades Åmula backe.
Varför nu om just Åmål på bloggen? Jag kan bläddra vidare för ett svar. Sidan 421 har en bild från en församlingsutflykt från Metodistkyrkan i Åmål till Kapellet i Hannebol i Tösse. På den bilden hittar jag min fru Ingrid som liten tjej och hennes lillebror Gunnar.
Ja bilden är lite oskarp men jag vet att dom finns där som pilarna visar För mig är den bilden guld värd och då får jag väl vara tacksam för prakten på boken. Den lilla tjejen som sedan blev min livskamrat på förunderliga vägar – hon ifrån Åmål och jag från Jakobstad i Finland. Hur osannolikt som helst, det fanns ju inte ens internet vänskap när vi träffades i Göteborg -på riktigt. Gifte oss 1962 och sen har vi älskat varandra och hållit ihop i alla år trots församlingstanternas ord om att det gick väl lite fort det där.
Vi har förmånen att fortfarande få vara ”guld” för varandra. Inte bara på livets pärmar och sidokanter utan genom hela boken sida för sida genom dagar, veckor, månader och år. Gemensam väg genom livet med välsignelse och nåd även när det kärvar med ålder och sånt som hör ihop med livets skröpligheter. Då får det bli extra kramar för att stötta och bära varandra.,
Hasses Blogg 