Jättestort ämne, men jag ska strax förklara mig. För nån månad sen blev vi en sån där familj med fyra generationer när det lilla barnbarnsbarnet Emilia föddes i Lund men bor i Malmö Ingrid och jag är alltså nu gamlingarna i släkten. Vår son Anders är morfar och barnbarnet Johanna är mamma. Helt fantastiskt och bara att njuta av.
För ett tag sen kom sonen hem och ville kolla bilder på sig själv som nyfödd och bebis. Han plåtade nåra sidor i ett av vår 32 fotoalbum. Han ville bara kolla om det fanns nåra likheter mellan morfar och barnbarnet. Det där med närhet är ju viktigt.
Då kom jag på att jag skulle kolla hur det var med bilder på mig som bebis. Fram med det gamla källmaterialet, så fram med gulnade blad och svartvita bilder. Jag letade och letade och hittade – hör och häpna – 4 bilder på mig som liten. Ändå jobbade pappa som chef på Nyblins fotografiska magasin i Vasa vid den tiden, men egna bilder var det ont om. Här får du en av dom tidiga bilderna. Mamma var 20 år när jag föddes
Nu får vi bilder på barnbarnsbarnet och gläds åt detta. Det blir som vitamininjektioner för oss varje gång.
Det här är ju en av dom stora skillnaderna -förr och nu. Om vi låter det här med familjebilder och släkt vara en stund – så kan jag inte låta bli att fundera på vilken värld vi egentligen lever i. Den på skärmen eller den vi har och känner och ser IRL. Kan man sätta sig på en bänk ute eller i ett väntrum utan att dra fram telefonen? Kan man börja äta på en restaurang eller ett konditori utan att ha fotat det man har på bordet först?
Kan man promenera i hallarna i varuhuset utan den framåtböjda nacken och den fasta blicken på displayen ? Man kan ju inte ens låta bli att fota olyckor och krockar i stället för att antingen gå åt sidan och släppa fram blåljusen eller försöka hjälpa till. Vart tar hela vårt sociala umgänge vägen när det första man gör när man äntligen träffas – lägger fram telefonen.
Visst behöver vi varandra i närhet och gemenskap, inte med att sitta i varsin soffhörna och SMS:a eller spela spel Personligen tycker jag nog att det har gått för långt.
Någon klok människa sa: Så länge telefonen hade sladd och kontakt i väggen var man fri. När telefonen inte har sladd så sitter jag fast i den.
Jag låter en annan av bilderna på mig och mamma avsluta mitt inlägg i dag.
Hasses Blogg 