I min ålder så händer det ibland att man bara sätter sig ner och minns olika saker eller händelser. Den här gången råkade jag bläddra i boken om min hemstad Jakobstad. Boken kom ut 1964 och mamma fick den som gåva av Stadsstyrelsen. Den har hängt med i min bokhylla med Finladsminnen , nu i många år. Bilden ovan är från den idylliska Hamngatan som tillsammans med Pigkäringsgränd hör till dom där på sin tid allt annat än idylliska husen i stan, men som numera hör till idyllminnen. Hamngatan börjar vid brandstationen och går sedan ut till Gamla Hamn. Den andra gränden finns inte mer.
Mer känd vy är den här som visar Strengbergs tobaksfabrik – på sin tid störst i Europa.
Mitt emot i backen fanns min gamla skola Jakobstads Samlyceum så jag gick ofta förbi den stora byggnaden med klockan som man visst glömde släcka den gången ryska bombplan flög över stan och min farmor och jag låg i en snödriva medan larmet gick (hann inte till nåt skyddsrum den gången) Det är en annan historia.
Jag har bott på tre adresser i stan: Kristinegatan 19 B – Pinnonäsgatan 33 och Spelmansägen 1 – numera 3 i stadsdelen Skutnäs. Ganska enkla boendeformer två av dem med Utedass och bara en kallvattenkran i köket. Men det är ju längesen, så länge så man funderar på hur gammal man egentligen är – men okay det var fattigare i Finland än i Sverige på den tiden men sen kom utvecklingen ifatt i en rasande fart. Men visst var det pampigt att flytta in till stan från de lilla byn Bennäs där vi levde mina barndomsår. När jag ser den här bilden i boken jag bläddrade i nyss så kan jag känna storleken i upplevelsen att komma till torget och Rådhuset.
Nog med minnen för denna gång. Nu är det länge sen vi var i Jakobstad och stugan i Fäboda, men så är ju livets gång. Visst kan man vara tacksam för tryggheten trots allt.
Extra rutan.
Då ser bilden ut så här.
Jag sitter i bilen med bara en självklarhet i bild men som ändå kan väcka tankar. Framrutan ät stor och jag ser tydligt var och vet vart jag ska köra. Backspegeln är liten men påminner om det jag passerat och talar om vad som kan dyka upp på vägen ibland och kanske köra om mig. Det är en rätt bra beskrivning av själva livet. NUET det där att sitta och köra har flera bitar. Medveten om min livsväg och vilka val jag gör och vart jag vill i verklighetens alla korsningar. Kanske har du och jag ställt in vår GPS med ett bestämt mål i sikte. Jag kan känna med min tro som vägledning om ett val blir rätt eller fel. Rösten kanske säger : Du har kört fel – gör en U-sväng, och då får jag rätta mig efter det. Kolla i backspegeln, tidigare erfarenheter – stanna till i vägkanten – fälla ut pilen och köra i en bättre riktning. Ibland behöver jag torkare på rutan i livets störtskurar. Känna en hand över min kind som tar hand om tårarna..
Herre , visa mig din väg och ge mig mod att gå den, heter det i en gammal men ändå aktuell bön.
Hasses Blogg 