Om man nu fotograferar sig själv i alla stunder så måste det bli en hel del bilder. På väg ut – i bilen – på macken- i affären – på fiket eller kort sagt överallt och ett antal gånger per timme så måste det ju bli en väldig massa med bilder som skall sorteras, lagras och kategoriseras och allt annat, kan man ha tid att leva i verkligheten då ? Blir kanske raddan av bilder den enda verklighet man har.
Kommer ihåg en slogan som fanns ett tag – Syns du på TV så finns du. annars…
TV fanns det i alla fall publik för. Men vilken publik har alla selfies annat än mig själv Ja bilderna kanske finns i molnet och går att hämta ner när man vill titta. En annan fråga – Hur länge är en selfie aktuell ? Hur länge är jag nöjd med bilden av mig själv när allting annat ändras efter trender och mode och hur samhället omkring mig förändras.
Satt och bläddrade lite grann i boken om vår släkt. Sven-Erik Åströms Släkten Nylander 1631 – 1981. Hittade nåra tjusiga bilder där , så långt från Selfies man kan komma. Arrangerade och fixade enligt den tidens sed, men med den där känslan av historia kvar. Kolla här skall du se:
Bilden till höger med autograf är min farfar som jag aldrig har träffat. Han dog innan jag föddes, men av alla bilder jag har på honom är nog den här den mest exklusiva.
Nästa bild är en ”halv”faster till mig. Skådespelerska på Finlands stora scener. Träffade aldrig henne heller. ”Avståndet” mellan teatern och vår verklighet var för långt.
Men jag tycker mig se drag av Nylanders form – i våra barnbarn i dag
Dom här gamla bilderna är väl ganska långt från tillfälliga selfies, men håller att återvända till och titta på. Släktforskning och historia har behållit dem kvar.
Vi har fotat ganska mycket i vår familj med åren och samlat och lagrat bilder inte bara i lådor utan ordning utan i album och det har blivit 32 stycken fyllda med text och bilder, roligt att bläddra i och minnas. Det är ju ändå bara ett par hyllmeter i bokhyllan.
Om jag hade tagit selfies i det mått som det kan bli om man är flitig skulle nog inte hyllan räcka långt, men dom finns väl där ute rymden nånstans för alla som fotar på det sättet.
Kanske är det så ändå att vi måste bestämma oss för vilken verklighet vi lever i och då behöver vi nog lyfta blicken från skärmen. Vi ses där ute i vardagen – eller hur ?
Hasses Blogg 