SELFIES ELLER ATELJÉ – det är frågan ?

Om man nu fotograferar sig själv  i alla stunder så måste  det bli en hel del bilder.  På väg  ut – i bilen – på macken- i affären – på fiket eller kort sagt överallt   och ett antal gånger per timme så måste  det  ju bli en väldig massa med bilder som skall sorteras, lagras och kategoriseras och allt annat, kan man ha tid att leva  i verkligheten då ? Blir kanske   raddan av bilder  den enda verklighet man har.

Kommer ihåg en slogan som fanns ett tag – Syns  du på TV så finns  du. annars…

TV fanns  det i alla fall publik för. Men vilken publik har alla selfies annat än mig själv Ja bilderna kanske finns i molnet  och går att hämta ner när man vill titta.  En annan fråga – Hur länge är en selfie aktuell ? Hur länge  är jag nöjd med bilden av mig själv när allting annat ändras efter trender  och mode och hur samhället omkring mig förändras.

Satt och bläddrade lite grann i boken om vår  släkt. Sven-Erik Åströms Släkten Nylander  1631  –  1981. Hittade nåra  tjusiga  bilder där , så långt från Selfies man kan komma. Arrangerade och fixade enligt den tidens  sed, men med den där  känslan av historia kvar. Kolla  här skall du se:

Bilden  till höger  med  autograf är  min farfar som jag aldrig har träffat. Han dog innan jag föddes, men av alla bilder jag har på honom är nog den här  den mest exklusiva.

Nästa bild är en ”halv”faster  till mig. Skådespelerska  på Finlands stora  scener. Träffade aldrig henne  heller. ”Avståndet” mellan teatern och vår  verklighet var för  långt.

Men jag tycker   mig se drag av Nylanders  form – i våra barnbarn  i dag

Dom här  gamla  bilderna är  väl ganska långt från tillfälliga  selfies, men håller att återvända till och titta på. Släktforskning och historia har behållit dem kvar.

Vi har fotat ganska mycket i vår familj med åren och samlat  och lagrat bilder inte bara i lådor utan ordning utan i album och det har blivit 32 stycken fyllda med text och bilder, roligt att bläddra i och minnas. Det är ju ändå bara ett par hyllmeter i bokhyllan.

Om jag hade tagit selfies i det mått som det kan bli om man är flitig  skulle nog inte hyllan räcka  långt, men dom finns väl där  ute  rymden nånstans för alla som fotar på det sättet.

Kanske är  det så ändå att vi måste bestämma oss för vilken verklighet vi lever i och då behöver  vi nog lyfta blicken från skärmen. Vi ses där  ute  i vardagen – eller hur ?

Annonser

Att skriva är viktigt – eller hur ?

I  min småskola hade man ett fack för  bläckhorn i skolbänken  och  så ett pennskaft  och en stålpenna att raspa iväg bokstäverna  med. Plumpar jag minns  ibland. I realskolan eller mellanskolan som det hette hos oss  kom kulspetspennan, men den fick inte användas i skolan för  den förstörde handstilen. Nu skriver man bara ned tangentbord  av olika storlekar – lite  skrift med penna kan det väl bli  ibland. Men bortsätt från tekniken så har själva behovet av att skriva  alltid  funnits hos  mig. Går jag tillbaka  i släkten så har det skrivits en hel del

Farfar skrev dikter i små samlingar  typ ”Blyga blad” bara för  nära  och kära. Nåra år defter hans död kom den här  boken ut,  1939.

Farfars  bror  John William Nylander skrev ganska  mycket. Romanen Sjöfolk, som översattes  till flera språk.

Farbror Halfdan   Nylander skrev krönikor  och gav ut två böcker  med  Aforismer  och dikter. Pappa Fjalar  var redaktör  på Jakobstads  tidning och skrev Kåserier med signaturen P  och bidrog med festdikter vid all möjliga  och omöjliga tillfällen i stan.

Lillebror Kim har skrivit krönikor i Uppsalas  tidning i en massa år.

Vårt barnbarn Johanna har  hunnit med både bokskrivande och krönikor i flera tidningar.

Själv  håller jag mig till bloggen just nu  och har hitintills haft närmare 15.000 besök. Många reaktioner och kontakter av olika slag. Intressant och väldigt roligt – i stället för  att stå i en bokhylla  och samla damm. Men det fanns ju en tid  före tangentbordet och då blev det lite dikter  och visor  och faktiskt texten till en  musikal som var ute på turné  med sonen Anders  och hans vänner. Han påminde mig för ett tag sen om mitt diktskrivande och det fick mig att rota i gamla papper med  egna skriverier. Skrev en serie med  Observationer från  Nya  Testamentet och Jesu liv. Fiskarskaran  och deras liv på helt ya  fiskevatten. Här  en bild och sen får  du dikten.

Sebedeus och söner var firmans namn, med båtar och nät i Genesarets hamn. Vi ville bli störst med  vårt fiskeri. sönernas framtid var inbyggd  däri.

Planerad och klar i egen regi, kapitalet var satsat och näringen fri, Men så kom där en dag en besynnerlig man och med ens både söner  och firma försvann.

Nu sitter jag här med trasiga nät och var dom nu är- är det ingen som vet. Han sa bara orden Följ mig ni skall få, en fångst som från nu skall av människor bestå.

Det sägs att de vandrar från by och till by och att synder och sjukdomar helt måste fly. Han mättat femtusen med enda ranson, som en bypojke ställt till hans disposition.

Vem har tid med en båt och med trasiga nät, när  människor vågar att leva  så helt, som man drömde en gång i ynglingadar, men   nu inte ens illusionen ät kvar.

Nu lämnar jag allt och går till Galileen  mina nät och min båt de får vara – än sen. Jag skall ta min vision och se Hans verklighet. Jag tror att han är mera än en profet – ja  kanske  Messias, Guds realitet.

Kanske funderade  han så  den gamle Sebedeus i resterna av sin firma och  tog steget vidare i livet.

En lite klurig bild…?

Kanske  du ser vad det är ?  Kan hjälpa dig med att avslöja att det är  en övergång från ett rum till ett annat -tröskel kallas  det  och i det här fallet är den ganska  låg. I gammal tid  när man levde  i timrade stugor  så var trösklarna  höga. Man var tvungen att kliva  över  dem. Dessutom fanns  det ofta en bjälke i taket  den så kallade tiggarbjälken som markerade hur långt in i huset landsvägens  luffare  och tiggare fick komma  för en stund av värme  och kanske lite mat. Numera har vi bara låga trösklar för  det mesta så alla kan vara med.

Just den här  tröskeln  i bilden är  på väg   in i den kyrka  där jag just nu jobbar som vakanspastor. Så här  ser det ut när  du går över tröskeln.

Vi pratar ofta om att det skall vara  låga trösklar in i våra  kyrkor så att alla kan vara med – inga hinder eller krav för att gå in i en kyrka och ta del av det som bjuds både  i stillhet  och verksamhet.  Det är  rätt och det är bra. Alla skall kunna  känna sig välkomna och det skall  inte vara nåt  vi och dom.

Men ibland   använder vi slagord  och meningar  som vi inte riktigt har tänkt ut vad  de  betyder. Ett sådant som jag ofta hittar på hemsidor och sociala inlägg av olika slag är  Kom som du är! Det är också ett bra ord  men fortsättningen på det är  det ofta ganska tyst om. Den  som säger  att  du kanske inte kommer att förbli som du är efter ett tag i gemenskapen i  en kyrka  och med Gud. Du kanske kommer att förändras i en riktning som du inte hade en aning om när  du gick över tröskeln.

Jag läser Max  Lucados andaktsbok  Alla dagar nära med tankar för varje dag. För ett par dar sen skrev han: Gud älskar dig precis  som du är, men Han vägrar att låta  dig förbli sådan. Han vill att du skall bli som Jesus.

Omöjligt  givetvis  men en riktning för  hela  livet. Filipper brevet kapitel 2 vers 5 säger: Var så till sinnes  som Kristus Jesus var….     Sinnelag är ett gammalt ord som man väl närmast kan förklara  som inriktning på hela  livet. Att låta  Jesu kärlek vara nära i allt det vi tänker. säger  och gör.

När jag gick längre in i kyrkan  så mötte mig den här bilden på väggen

I den omsorgen vill jag och Gullbrannakyrkan vara – utan trösklar men en väg till hopp och framtid  också för  dig som kan ha det jobbigt just nu  och tycker att du stått vid ”tiggarbjälken” alldeles  för  länge.

Är det här värt ett foto ?

Du kanske undrar om jag är  riktigt klok som fotar en punkt på ett papper – jag förstår  din undran. Jag hittade en story på  nätet  som berörde mig ganska mycket och därför  finns  den här – i sammandrag och bild.

Det var en professor som  sa till sina elever att de skulle få ett prov att utföra. Ingen var beredd på det  och oron spred sig i gruppen. Så delade han ut ett papper med  som han sa baksidan upp som vanligt. Ni får inte  vända på det förrän jag säger till. Alla fick ett papper och så gav han signal  att de kunde  vända  på pappret och då fick de den bild  du har ovanför. En punkt på ett för övrigt  tomt papper. Så gav han dem order att skriva om det de såg. En grupp ganska förvirrade elever började skriva.  Efter  ett tag var man klar och  pappren samlades  in.

Professorn bläddrade och läste medan det var alldeles tyst i rummet och så sa han till dem: Ni får inget betyg på det här provet men jag hoppas att ni ändå kommer att ha nytta av det. Ni hr allesammans skrivit om punkten på pappret, storlek och färg och placering. Ni har fantiserat en del   om punkten också, men ingen har skrivit ett enda ord om ytan omkring punkten trots  att den är mycket större  och annorlunda i färg  och form.

Ni ska veta att så är det med livet också. Man fixerar sig vid en punkt  och den tar all uppmärksamhet och man glömmer bort att livet är  så mycket större och så mycket mer än just den där punkten.

Ungefär  så kunde  berättelsen ha varit. Jag tyckte att den var bra  och beskrev vår tillvaro på ett bra sätt.

Vi lever ofta  på  gränsen till nervositet och oro  för framtiden  och alla ”prov” vi kan   tänkas råka ut för   i livet.  Vi ser bara den där  farliga punkten och försöker hantera den på olika  sätt.  Storlek  och färg på bekymren, vad de består  av  och hur  vi skall hantera dem – ser  bara punkten och  missar de stora perspektiven.

På den där  ytan som vi inte  ser fins  det så mycket annat om man tänker efter. Där  finns möjligheter till nytt tänkande. Där kan finnas  lösningar som vi inte ens anade fanns. Där finns  vänner  som bryr sig  och kan ge oss det handtag och den hjälp vi behöver  för att kunna  sudda den där envisa punkten. Där finns gemenskap som kan bära igenom allt det som är  svårt.

Jag skall gå till en sån grupp ganska snart – där vi sitter och delar vardagens alla punkter med varandra.  Lyssnar och tar tag i det vi  just då behöver i bön  och förbön.  Jag  vet att det en hel massa gånger har inneburit att den mörka punkten har ljusnat eller suddats ut och vi har sett möjligheternas yta igen och till och med vågat gå utanför marginaler  eller ramar, med hopp om nya perspektiv.

Han – Jesus – sa ofta: Var inte  rädd ! Jag är med er alla dagar…. utan undantag.

 

Min knapp är större !

Talesättet ovanför  känner du kanske igen. Nord Koreas ledare säger att han alltid har  knappen för att utlösa kärnvapen liggande på skrivbordet och påtalar att han nu kan nå USA överallt. Det låter rätt kusligt faktiskt för hela  vår  värld.

USA:s svar kommer från presidenten på Twitter, ganska omgående och ser ut så här: Min knapp är större.   Visst låter  det riktig statsmannamässigt – eller ……

Jag påminner mig killarna i sandlådan  som höll på och pratade om vilkens pappa som var störst  och bäst. Det blev  nåra yrkeskategorier först, men så klämde  den sista killen  i med det dräpande argumentet  Min pappa är  polis och sen var samtalet  slut. Ett samtal som absolut är ganska vanligt i sandlådan,  men sen borde man ju växa ifrån den kategorin av prat.

Men det finns tydligen olika  stora knappar i kostymeringen på världens ledare i dag. Jag tycker nog att det verkar ganska ”knäppt” att ta till den retoriken.

Kan  tycka att det finns viktigare saker att tala om än storleken på de knappar man har. Kanske  sätta sig ner och se efter var dom gapande hålen i världen finns. Hål som kan vara svåra att fixa med knappar utan där det måste till mer handfast sömnad  och då menar jag inte broderier utan stadiga trådar  som kan hålla igen gliporna  av krig, fattigdom, svält  och våld. Klimatets hotande mörka moln eller stekhet torka.

Framför allt ett fredens  och försoningens budskap som ger människor möjlighet att ha ett hem, mat  och försörjning, skola  och yrkesliv.  Framför allt annat att kunna  se och möta varandra som de individer vi är.

Det hjälper inte med stora eller ens förgyllda knappar. Gyllene hus  och trappor. Skyltar i de vackraste färger. Om det drar isvindar genom alla glipor i tillvaron så behövs  det andra mönster  och mer än knappar av olika storlek.

Jag kommer ihåg orden av Jesus.  Jag var naken och ni klädde mig, hungrig  och ni gav mig mat  i fängelse eller sjuk  och ni besökte  mig….  och då var det inte honom själv det handlade om i handfast mening utan de mest utsatta  som finns i vår  värld.  Dom finns  i Nord -Koreanska  fångläger,   i läger  och flyktingläger runt om i vår  värld Hemlösa  och ensamma i  det stora USA som i vårt eget land.

Det känns nog mer  som om vi behövde dragkedjor av kärlek som  kan bygga  ett hållbart liv i din och min vardag.