Jag kan faktiskt inte bestämma mig för vilket. Det kan bero på att mitt liv har varit så fullt av kontraster i allt. Finland och Sverige hade ju helt olika standard i min barndom. Dessutom präglades en del av min barndom av krig och kris och mycket enkla livsvillkor.
Tänker ibland att jag borde sätta mig ner och skriva eller berätta på något sätt för barn och barnbarn och ev andra intresserade men det får ju inte plats så mycket berättelse i 140 tecken som kanske är det man maximalt läser i dag.
Nåra glimtar ska jag på försök ge dig här. Den första bostad jag kommer ihåg är den här – den nedersta bilden
Hindrikas Värdshus i Bennäs ( 1 mil från Jakobstad) Vi hade en etta med kök som du anar i dom två fönstren på gaveln. Primitivt var det med utedass och kakelugn och vedspis och brunn. Kor i ladugården och två hästar i stallet. En stor svart hingst som hette Putte och togs ut i kriget och en godmodig Virma som blev kvar hemma. Sen flyttade vi till Tallbacka som var ett lagom stort hus och där vi hade ett får som hette Augusta precis som mamma och som rymde till Skomakarbacken ganska regelbundet.
Fyglarmen tonade ibland och mamma var Lotta och bevakade luftens vägar från tornet vid Samlingshuset Minnena från den här tiden är lite sporadiska, men en del sitter kvar. En dag stod det en psykiskt störd kvinna utanför vår port, med yxa i hand och hotade oss och jag minns att farmor och jag låste alla dörrar och stod på andra våningen och väntade ut kvinnan.
Fåret skulle slaktas när vi flyttade till stan men vi orkade inte äta det så pappa bytte köttet mot fläskkött i stället. Såna detaljer har etsat sig fast i minnet.
Sen flyttade vi till det hus du ser överst på bilden – Kristinegatan 19 B inne i stan. en etta igen och farmor flyttade med oss och bodde i köket och mamma ,pappa och jag i rummet. Lika primitivt boende som det var på landet, men nu hade vi en kallvattenkran i köket och en kopparbehållare i vedspisen där man kunde värma vatten. Här kom krisen och kriget ännu närmare med bombanfall över stan och skyddsrum och mörkläggning som jobbiga minnen. För att inte tala om att man var tvungen att sova med underkläderna på, inklusive dom långa stickade och stickiga strumporna som tanterna i Lövö stickat. Lång promenadväg till skolan blev det och jag vet att jag gick omvägar runt vissa kvarter eftersom jag var finlandssvensk -hurrinpentu – och kunde bli nerslagen av dom helfinska barnen. Språkstriderna mellan svensk och finska blommade för fullt.
Men på denna bild sitter mamma, pappa och jag i godan ro i vår allmogemöbel – pirtti- som kommit till familjen på märkliga vägar- kanske bäst att dom blir dolda.
Jag minns mörkläggningen som skrämmande och så småningom tyskarnas returmarsch på vår gata . sårade och trasiga.
En liten go historia kan du få. Det var ju ransonering och man hamstrade vad man kunde. Mamma åkte med mig tillbaka till Bennäs och hennes väninna Tekla och hamstrade mjölk. smör och kött. Vi reste med tåg till Bennäs och på hemvägen var det kontrollanter som skulle ta allt som var hamstrat. Men när dom kom till mamma och hennes väska som var sprängfylld med varor så tittade hon på kontrollanten och sa: Hördu om du kommer till mig på Hotellet så kan du nog få en riktig sup! och det blev ingen kontroll utan ett litet informellt möte på Hotell Central som var mammas arbetsplats.
Då var det kris och krig, men under min tidiga tonårstid blev det annorlunda, när vi blev grannar med familjen Nars -plastindustri – och Pelle blev min bästa vän. Då blev det somrar i deras fantastiska hus på Mässkär. Båt och bilresor som jag aldrig kunnat drömma om. Till ex Buick super eight dynaflow tror jag lyxåket eller dollargrinet hette.
Prata om kontraster. Kanske skulle man berätta och bevara. Tacksam för att livet faktiskt inte bara är kriskuponger eller en biljett om halsen som det kunde ha blivit för mig med 70.000 finska barn som kom till Sverige. Min resa blev inhiberad i sista stund.
Till sist en bild på en del av svärfars kriskuponger – dom fanns ju också i Sverige.
Hasses Blogg 