I dag är en sån där dag när man blir ilsk !

Det är  inte ofta jag blir arg men nu är det en sån gång. Kommer hem från affären och  möts av rubriken -USA  LÄMNAR PARIS-AVTALET. Man kan bli ilsk  och förtvivlad med mindre. Vad har  Trump  och hans miljöminister för  tänk. Blockering troligen i den del av hjärnan som jobbar med miljö. Ser dom eller hör dom inget av alla dom helt uppenbara tecken  och verkligheter  som pekar  på allt det  som förändras i klimatet just nu och som bara ökar i styrka. Jag skall inte försöka  räkna upp alla tecken – du kan dem säkert – åtminstone bättre än vad regimen i USA tycks  kunna.

Prata om svek  mot hela  världens länder , de fattigaste  och alla de andra  som skrivit på avtalet. Lilla  Sverige  försöker vara bäst på miljö, men  det hjälper knappast när  stora  USA hoppar av. ( Jag tror att Sverige gjort sin bit av kakan just nu)

Jag kan bli ilsk  också på hemmaplan. Exempelvis  när man tömmer reklamhögarna  i soptunnnan,  Eller slänger  annat  som det finns plats för i närmaste Återvinningscontainer  Försöker  själv samla mina reklampapper,plast,plåt och glasförpackningar tidningar med mera och kör  sedan  förbi återvinningen och tippar. Vi har bil och det finns flera  ,återvinningar i vår lilla  by. Nu blir  det ju  gröna påsar för matavfall och det är  bra. Vi ligger i ålder  75 + men har både barn  och barnbarn som skall ta över efter oss och då måste man tänka  i både  smått och stort för framtid  och liv.

Set finns ett gammalt fint ord  som heter förvaltarskap men det verkar ha fått ge efter för  det vanliga  slit och släng.

Usch nej – jag måste skaka av mig ilskan ett tag, annars kommer jag att skriva spaltmetrar som du inte orkar läsa.  Att hoppa av klimatfrågor  och avtal kan verkligen kallas synd. Det är  så långt ifrån skapelsens mening man kan komma. Gemensamt måste vi i dom små detaljerna på hemmaplan och i opinionsbildning och beslut skapa möjligheter till liv på planeten också för kommande generationer.  Det borde inte vara  så svårt att  lägga  lite av vår bekvämlighet åt sidan och skapa en bra  miljö.

P.S.  Det finns  saker  som vi funderar på. Flygtrafikens  effekter. Bilens  roll, när man bor på landet  utan tunnelbana, och ännu inte kommit till stadiet ”färdtjänst”. Produktionsfrågor av olika slag. Livsmedel.  Natur med skog och  äng, sjö  och hav. Energi frågor och en massa  annat. Men om man inte har avtal att hålla  så kan man inte förhandla. Det blir som en ”mur  mot USA”?

ARG  OCH ILSK OCH FÖRTVIVLAD KAN MAN BLI MED MINDRE ORSAK ÄN AVHOPP  AV TRUMP.

Annonser

EN FULLMATAD VECKA !

Veckan som nu ligger bakom  har varit så full av olika slags verksamheter att jag inte haft en chans att tänka  på  bloggen eller  att skriva den. Bara för att du inte skall  tro att jag tappat bort mig helt så skriver jag nåra rader och skickar nåra  bilder,

Årskonferensen med Svenska Alliansmissionen på Gullbrannagården har tagit ett antal dagar  i anspråk. Bortemot  300 ombud  och tusentals deltagare i övrigt över Kristi himmelsfärds dag  och helg har varit en positiv upplevelse. En del samlingar har funnits med på nätet och förhandlingarna har varit bra. Nya församlingar har tillkommit, medlemsantalet har ökat och  de nya grupperna med framför allt arabiskstalande betyder mycket. NU handlar det om framtid – drömmar och visioner. Bikupesamtal fördes med möjlighet att vara med och påverka. Roligt att ha fått vara med. Min tjänst som vakanspastor fortsätter.

Så har vi försökt påbörja lite  planteringar  i krukor och amplar i vår trädgård att njuta av i sommar. Du får ett par bilder här. Den här  blomman står i en kruka  på trappan.

Och den här  hänger i en ampel vid dörren.

Och så är det den ljuvliga  syrenen som inhägnar vår  sitthörna på altanen.

Sen har vi just i dag varit på Morsdagsmiddag på Ulvereds hjorthägn. Här  går man in i deras restaurang där  mor  Ingrid bjöds på middag av sonen ( jag fick också vara med som chaufför) och njuta av det goda: Här gick vi in.

Och utsikten på andra sidan med hundratals hjortar ser ut så här.

Nu är den intensiva  veckan slut och det är dags att pausa. Sen kommer det en ny vecka med   nytt innehåll.  Predikoförberedelse inför Pingstdagen som en viktig del.

Nu har du sett att vi finns med i tillvaron  och ser fram emot nya upplevelser och nya inlägg på bloggen. Hoppas  vi ses och ha  sköna  och välsignade dagar.

Det blir  nog sommar i år  också – även om vädret skiftar och är  lite  nyckfullt i vårt avlånga land.

 

 

 

och den här  hänger i en ampel vid dörren in till oss.

Det var ett tag sen sist !

Det var värst vad tiden går, verkar vara fortare  och fortare….men man får  väl skylla på  ”åldern” – då slipper man tänka varför  Vår vecka  här hemma har varit fylld av aktiviteter av olika slag. Vi har haft vår  dotter  hemma hos  oss i fyra dar och då går allt i teckenspråk och är  intensivt i varje sekund. Ingrid  får dra  det stora lasset när det gäller språket  och jag får ta det praktiska med dagliga  uppgifter  och transporter. Men det har  gått bra även om vi är en aning tröttare  än vanligt.

Fredagen innehöll en nätverksträff med kolleger i  området. Pastoral samling kunde man kanske  kalla det hela Vi var som vanligt samlade på Gullbrannagården som ligger inom gångavstånd från vårt hem.  Gården  där  den kyrka  finns som jag just nu ”vakansar” i. Gården  där  jag kommer att ha en hel del arbetsuppgifter i sommar och som i nästa vecka  har stor konferens  för  Svenska Alliansmissionen. En gård med  atmosfär   av tro  och vila mitt i allt  stressande. En gård  som utvecklas och blir  större  och  viktigare för  många.   I fredagens   nummer av tidningen Dagen kunde man hitta följande  rapport.

Tio fotbollsplaner mark för  framtida utökning med  campingplatser stugor  eller vad det nu kan bli.  Det är  roligt att få vara med och uppleva en liten bit av detta. Visserligen oftast som åskådare men ändå  nära  med goda  vänner i personalen,  och sonen som kökschef, och nära samarbete  med platscheferna  som goa vänner.

Om du inte har varit på Gullbrannagården, men kommer att ha vägarna förbi under sommaren, så skippa ordet förbi, kör in och ta en fika eller en glass och promenera på området eller nere vid havet och njut. Sommaren är  fylld av konferenser och möten, Gullbrannafestivalen, med ett femtital musikgrupper och solister och inte en enda polis eller ordningsvakt med 5000 ungdomar på plats behövs.Något  för alla åldrar finns  alltid. Trots  att  motorvägens brus  finns  där   intill så  finns  det en  vila mitt i logistiken. Du kan gå in och sätta dig i den fina  kyrkan om du vill och bara vara en stund.  Du hittar enkelt hela  sommarens program på Gullbrannagårdens hemsida.

Du kanske  är helt klar med vad du skall göra på din semester, men jag hoppas att du inte glömt bort att semester  också skall vara paus och stanna upp och upplev nuet där  du just då är. Du måste inte stressa vidare  till nästa  och nästa bit i tillvaron. Man kan bli ”tröttare” efter en intensiv tillvaro.

Det finns en gammal psalm, den 23  psalmen i Psaltaren  som säger: Han låter mig vila på gröna ängar – Han för mig till vatten där jag finner ro……… Kanske är  det dom upplevelserna  vi behöver allra mest.

I DENNA LJUVA  SOMMARTID. GÅ UT MIN SJÄL OCH GLÄD DIG VID, DEN STORE GUDENS GÅVOR.

Att växa i tro !

Så är söndagens rubrik för  femte söndagen  efter påsk. Sitter  och funderar på den predikan jag skall ha  i morron i Gullbrannakyrkan.. Tro  och växande är  de två viktiga orden. Läser  nåra  tänkvärda meningar  i den bok jag har varje  dag  ” Alla  dagar nära”  av Max  Lucado. Tron föds inte  vid  förhandlingsbordet där  vi lovar Gud  våra  gåvor och räknar med att han ger oss mer tro. Tron är  ingen belöning till den som lärt sig mest. Det är inget pris som delas ut till den som är  duktigast. Det är  inte  en belöning till dom mest fromma.

Tron är  som ett frö  som finns i  ditt  inre  och behöver hjälp att växa  och leva. Erfarenheter i livet  som får  växa  och blomma ut. Där satt  jag och började fundera på frågan – Var växer man bäst ?

Villa  tidningen – låg i hyllan bredvid och en förströdd bläddring gav mig den här  bilden.

Växthuset måste  väl vara bäst ? Inglasat  och skyddat, genomskinligt tak och väggar för ljus  och sol, näringsrik jord att leva  i ? Javisst är  det bra  men bara för en tid.

Tänk om vi som kyrkor  och församlingar blir  nån sorts inglasad miljö. Allt växer  där  och blir pampigt  och fint. Växer  blommar  och ger frukt i alla färger. Sen väntar vi på att nån skall komma och plocka  och äta. Men alldeles  för  många  tittar bara till och skyndar sen vidare.

Eller om jag tänker på bilden från deras synpunkt som bara går  förbi och konstaterar att det ser skönt  och vackert ut, men inte  vågar jag mig  innanför  dom där glasväggarna,

Kanske kan du fundera   vidare på bilden. Efter flera års erfarenhet med växthus kan  jag  konstatera  att växthus  är en bra miljö ett tag, men också att det är en ganska  skör  tillvaro  när  stormar  och orkaner kommer och glas eller plastskivorna flyger i väg och  lämnar  gapande  hål i väggar  och  tak.

Jag tror att  kyrka  och församling inte  är  nåt  som finns i ett växthus utan är  mera  som ett nätverk som sprider  sig lite  överallt i vår  värld, sammankopplat genom den tro vi delar och som håller och bär  också när  det blåser storm eller mer. Kyrka  utan väggar är nog det som det var tänkt från början. Men  en gemenskap  som orkar  också med  det allra svåraste.

Tron får  inte ha en massa hemgjord  snickarglädje.  Tron föds som en gåva och växer genom bibelord, bön, gemenskap i församling med  nattvard  och delande. Med  Jesus i centrum.

Så blev det lite  övningsfunderingar för predikan i morron.

Bröd och näring !

Här är en bit av dagens arbete. Frukostbröd som vi behöver brukar jag baka själv. Så här  ser det ut och jag lovar det smakar faktiskt ganska gott Det är lite av mitt hemlands  ”vilda” smaker – finskt  rågbröd  utan socker och andra tillsatser. Bara ett par sorters  mjöl och lite  brödkryddor – ja förresten jag skickar med receptet i slutet av inlägget. Jag bakar alltid  dubbel sats, du vet , när  man ändå är i gång.- så det blir fyra hålkakor och små bullar  ur hålen. Det är ganska roligt att blanda  och knåda  och se degen ta fart och jäsa  och så blir det gräddat och klart. Ett arbetspass delat på flera  punkter under dagen.

Då är  det ett betydligt större arbetspass  att  ”baka” söndagens predikan  om den skall kunna ge  lite grann av Livets bröd för  dem som kommer till ett möte  med Gud i söndagens gudstjänst.  För vanligt dagligt bröd  finns  det ju recept att gå efter  och så blir  det  bröd.  Men för  en predikan finns  det knappast  nåt säkert recept.

Det går inte att slå upp en  predikosamling  av okänd årgång och där läsa ut hur man får en portion livsbröd. Det krävs  väldigt mycket mer. Mitt jobb med predikan börjar oftast  på måndag, med läsning av texterna för  söndagen och sen pågår  ”knådandet” praktiskt taget dygnet runt i flera dar.  Visst  tittar jag på  inspirationsmaterial. grundtexter och varianter, tänker på vilka  människor jag kommer att möta och vad   de kan ha för längtan.  Lyssnar in dem jag möter under veckan och funderar och funderar… alltsammans under en ständig bön om att få de ord jag behöver  för att komma nära dem som jag möter i kyrkan. Det händer ibland att jag vaknar mitt i natten eller på morronsidan  och har fått något i min tanke  som jag bara måste anteckna och sen bearbeta den kommande dagen. Det blir ett  antal små  lappar att sortera  och värdera ibland.

I det vardagliga brödet  kan man blanda  ganska mycket olika  mjöl  och kryddor, men det finns en sak man inte får missa om det skall bli ätbart bröd och det är  jästen. Surdeg hette  det förr och är ju en populär  jästform också nu. Gå in  i vilken brödbutik som helst  och nog hittar du surdegsbröd.  Jag har själv  en surdeg som jag underhållit och matat i sju år  nu och den bubblar  och lever fortfarande. Innan jästens  tidevarv var det ju lite  deg man lämnade kvar i degtråget av trä och den startade jäsningsprocesssen i den nya  deg man gjorde varje  gång.

Predikan behöver  också lite  surdeg. Något av de ursprungliga och eviga  värden, som gör  livet meningsfullt. Surdegen här är att få en bit  av Guds egen närvaro i  orden jag säger.  Någonting som tar tag  och berör den  som lyssnar. Tar  tag i det  som någon i kyrkan längtar efter  och behöver  för måndagen och den kommande  veckans olika  uppgifter.

Jag kan känna mig ganska liten inför  det uppdrag som varje predikan innebär. Ganska   nervös  och darrig ibland trots att jag predikat sedan början av sextitalet, men jag brukar bli lugn  när jag börjat dagens predikan.  Den dag jag inte känner av detta skall jag nog inte predika mer för då har det blivit rutin.

Så nu förbereder jag söndagens predikan med temat  ” Att växa  i tro”  Det behövs  mycket bön för att klara det !

Här  får du  receptet jag lovade på  dagens  vardagliga  bröd.

Ny teknik tar sin tid !

Det blev ett litet glapp i frekvensen på inlägg i bloggen, men det är så ibland. Men nu kan det börja  hända lite  saker igen. Har hitintills levt en bit utanför  den ”vanliga” IT-världen. En gammal telefon utan nån  bildskärm, bara med de allra nödvändigaste funktionerna, de där med att ringa  och prata, besvärliga  små bokstäver med flera  stycken på samma tangent. Nu har det blivit en annan phone med skärm och det där  med fingerkänsla som jag måste  öva  på för att hantera rätt. Kamera med lite mer kapacitet och  funktioner. Det måste jag också träna på. Det verkar  som om hjärnan blev  lite  överfull snabbt med  att öva in allt  det nya. Förhoppningsvis  kommer jag att lära mig det hela  med sonens hjälp  och  övning med  misslyckanden  och tillfällen där  man lyckas.

Första  ”selfien”  blev så här.

Ser lite trött ut, men det blir ju så när  man övar  och jobbar på, du får  stå  ut med det.

Det andra som jag ville ha förbättring på det var ju det här med att komma nära en bild eller tidningsnotis  eller  bokomslag….. eller vad det nu kan vara. Nu testar jag det. Tar den senaste boken jag läst  och kan rekommendera. Mycket intressant  och spännande läsning om hur  den vetenskapliga  forskningen en gång startades och vad dom som gjorde det möjligt hade för bakgrund och tro. Massor  med matematiker och kluriga och kunniga människor och cirka  80 %  av dem hade en djup personlig kristen  tro. Man trodde  och fick lusten att ta reda på mer och mer och det blev utbildning med skolor  och universitet så småningom. Slutsats ifrån författaren är  att det borde  inte finnas  nån konflikt mellan tro  och vetenskap utan en gemensam strävan efter att upptäcka mer och mer av skapelsen och livet. Så här  ser boken ut.

Titta – det går ju att läsa  och se. Boken finns  på förlag – Credo Akademin – kolla  och läs. Det här  var lite  av mitt experimenterande  och övande  just nu.

Jag skall fortsätta  med  det  för mig nya i IT-världen för att få lite  bättre  material  till mina  inlägg.  Önskar dig allt gott så länge, jag finns IRL och  kommer att rapportera  och fundera mera igen. Vi ses  hoppas  jag !