Sitter vid datorn och funderar på – Vad skriver man, dagen efter Drottninggatan ? Så har då terrorn konkret drabbat det fredliga och lugna Sverige. Kuslig effekt när någon kör en tung lastbil rakt emot och över människor som om det var nåra tomkartonger på vägen. Var finns det mänskliga hos den som kör den kapade bilen? Hur förhåller man sig till en sån vansinnesfärd? Finns det överhuvudtaget ord som kan beskriva ett sånt sätt att hantera människoliv ?
Nej det finns inte ord som kan täcka detta dåd. TV-bilderna från Drottninggatan sitter etsade i minnet i hela Sverige och kanske mer än så, för att inte tala om hur det ser ut för dem som på nära håll drabbats av sorg och död och lidande och trauman av olika slag. ”Normalt” brukar kyrkorna vara öppna i kriser och katastrofer men nu har polisen varit tvungna att stänga de två närmaste kyrkorna av säkerhetsskäl. Unikt faktiskt.
Men sammanhållningen bland storstadsfolket har varit enorm. Stödet för och uppskattningen av räddningstjänst, polis och servicepersonal helt suveränt. Polisen har fått rosor innanför vindrutetorkarna och i dörrhandtagen på sina bilar och berget av blommor på olycksplatsen bar växer och växer..
Men vad har man för ord att ta till i denna situation. Det finns en annan väg att gå än dödens och terrorns väg. Låt mig en lien stund eller bara en sekund byta ut bilden av Drottninggatan som du har på näthinnan tillsammans med mig mot en bild av liv och hopp trots allt.
Det är en ganska smal väg men den finns alldeles i min närhet. Det är på Galgberget av alla ställen i världen, men det är vår och det är bokskog och vägen är belyst om det skulle bli mörkt.
Kanske är det en bra beskrivning på den väg genom livet som det är lönt att gå på – en väg med hopp och tro genom allt. Den väg där vi som har en kristen tro vet att någon gått den före oss i kärlek till oss alla. Talar om att verkligen vara människa och mötas och hjälpa varandra på livsvägen. En väg där man inte tar sig makten över liv och död utan lever i gemenskap och respekt och kärlek.
Den vägen verkar vara väldigt smal i dagens värld och många hittar inte alls den vägen trots att den till och med sträcker sig mellan himmel och jord. Nu i påsktid får vi vara med och bygga broar på den vägen av flisor från ett kors.
För många år sen kom det en CD med Ådahl. Dags att leva hette den. Där fanns det en sång som hette – Jag tänker be för Sverige. be med mig !
Jag tänker följa den uppmaningen – du är väl med ?
Hasses Blogg 