Fick det här vykortet i veckan. Det var till farmor och farfar från ett av barnbarnen ute på resa. Postgången från Portugal till lilla Gullbranna krävde två veckors tid för att komma fram. Det hade tagit bara nån sekund att skicka en bild med lite text till på E-post. Men vi är nog väldigt glada åt att få hälsningen i just vykortsform. Har snart en hel liten bunt med kort från olika adresser runt om i världen som vårt äldsta barnbarn gjort med sin make. Det känns så varmt och gott att de tar sig tid att skriva på ett kort och underteckna med kramar och namn. Det blir absolut mer personligt än en nog så välskriven hälsning på E-post. E-posten lagras i datorn och det är inte ofta man går tillbaka och tittar på gamla meddelanden i den. Torrt och tråkigt på skärmen kan det bli. Vykortsbunten kan man ta fram och bläddra i och minnas när det var och uppleva värmen igen i kramarna och att man blir ihågkommen också som gamla farfar och farmor
Smileys på nätet i all ära -men nog känns det som bara ett enkelt sätt att fylla på med dem – ibland fem av samma sort eller flera sorter som alla har det gemensamt att man inte behöver formulera nåt eget utan bara skicka iväg. Det kräver ingen tid och ingen eftertanke – bara klicka på tangenten och sekundsnabbt är det klart.
Jag har faktiskt aldrig använt mig av nån av dessa figurer annat än när man klickar på Fb för att visa att man har läst och finns med bland följarna. Sätter mig hellre ner med pannan i ”djupa” veck och funderar på hur jag skall skriva. Tänkarbänk hade ett annat av barnbarnen när det var nåt som var lite klurigt att lösa. Då gick hon och satte sig en stund och kom sedan igen med det hon kommit fram till på sin bänk.
Jag tror att vi behöver lite tänkarbänkar i vår vardag. Stunder där vi kan fundera på konsekvenser av det vi säger skriver eller gör. Inte bara att vi reagerar snabbast möjligt med första bästa åtgärd utan tar det hela lite coolt och med känsla för vad vi gör. Minns och lär av tidigare upplevelser och ser livet lite mer än ur bara vår egen synvinkel
När vi fick kortet från Lissabon, kom jag ihåg den här lilla spårvagnen.
Minns hur just hon som skickade kortet gillade spårvagnar. Vi bodde i Norrköping och min Ingrid tog med sig henne och åkte med den gamla museispårvagnen och njöt av resan med barnbarnets glädje.
Stanna upp ett tag igen ! Skriv ett vykort – åtminstone i tanken – till någon du känner. Eller gör det på riktigt på Livets resa och du gör någon glad med din värme och din kärlek.. Formulera dig i ord och inte bara i knapptryckningar.
Vad var det han sa – pastor Jansson ? Livet är som en spårvagn, man får kraften uppifrån! Man kan dela den kraften till dem man möter !
Hasses Blogg 