Ibland kan det kännas att livet bara är en ”skämdump” åtminstone om man ser hur skärmarna omkring oss hanteras. Jag har påtalat det förr men jag gör det igen. Man kan riskera att krocka med någon av alla dessa som går omkring med en plugg i örat och en sladd till telefonen och blicken fullständigt koncentrerad på skärmen/ i telefonen.
Så kommer man till en samling med vänner eller ett sammanträde av något slag, alla kommer mer eller mindre stressade, sätter sig ner vid bordet och lägger upp telefonen på bordet – det första man gör. Underförstått, det kan komma nåt som är viktigare än det här som jag nu är med på och då måste jag vara beredd att ta det. Den som sitter utan telefonen blir tydligt och klart medveten om detta. Jag själv som inte har en sån telefon kan faktiskt bli riktigt irriterad på den här modellen av möten.
Eller så sitter man och surfar fram fakta medan den som inte surfar pratar om nåt helt annat. Visst, jag kan förstå att det är praktiskt att inte behöva 26 band av Nationalencyklopedin i famnen, men ändå…?
Hur blir vårt umgänge rent mänskligt när alla de sociala medierna styr hur vi lever med varandra. Då finns det risk att livet blir en skärmdump eller en bild på ett konto med vad vi senast åt eller köpte, och det är oftast bara dom ”fantastiska” bilderna och live-inspelningarna som kommer fram.
Det kan vara så – obs att jag säger kan vara – att själva det verkliga livet passerar förbi medan vi är fångade av skärmen.
Har inte lagt nån bild på skärmen just nu bara för att ha chansen att fundera på hur det ser ut på riktigt i våra liv. Vad vi har på skärmen är egentligen en ganska betydelselös fråga i våra möten med varandra. Det viktiga är att lägga skärmen åt sidan en stund och se varandra i ögonen, se linjerna i ansiktet och vad de berättar. Lyssna in och se ”verklighetens folk” som det så fint hette i nåt politiskt sammanhang, sitta vid köksbordet och bara ha tid för varandra – pröva det och känn livets puls igen.
Hasses Blogg 