Pastöriserad står det på mjölkpaketen.

Nu har jag också blivit ”pastoriserad”  ännu en gång. Den här kyrkan som finns här i Gullbranna bara en kilometer från vår bostad har varit   utan  egen pastor  ett tag. Tjänsten har varit som det heter ”vakant” Det har tagit tag i mig och vi har pratat  med varandra här hemma  och med församlingen. Nu blir  den här  kyrkan än en gång en arbetsplats för  mig.

Det är  roligt att i min ålder – pensionerad sen många år – få vara med och ge  det bidrag jag  kan ge på en liten deltid  som  vakanspastor. Vi har ju bott här i Gullbranna i snart  tolv år och känner oss hemma med byn och dom som bor  här och dom som bor  här  vet  nog vilka  vi är. Vi möts  på byn – vid brevlådan – i affären – och en del har hittat min blogg och inlett ett litet samtal ibland.

Församlingen har gett oss goda vänner och gemenskap i en hemgrupp där  vi delar varandras liv och vardag – glädjeämnen och böneämnen

Det känns bra att få vara med lite mer ett tag och kanske kunna  möta folk och frågor ännu lite  mer. Ser fram  emot en period som lokal pastor  med närhet till  vänner på livsvägen. Har under flera år varit ”predikant”  åkt  runt till olika  kyrkor och tjänstgjort med predikan, när  det har fattats en röst i talarstolen. Nu blir  allt det på hemmaplan. Till dig som bor  i våra knutar säger jag välkommen  till kyrkan inne  på Gullbrannagårdens område. Du hittar info om  samlingar och gudstjänster på Gullbrannakyrkans  hemsida och får ett programblad i din brevlåda. Ser du mig på byn  och vill prata  så stanna gärna till en stund och dela  dina  frågor  och funderingar med mig. Livsfrågorna är  alltid aktuella – inte minst i den oroliga  och osäkra  värld  vi lever i nu.

Välkommen till den gemenskap som Gullbrannakyrkan kan ge dig !

Annons

ANDRA CHANSEN ? Finns den ?

Den här underbara blomman står  i vårt vardagsrum och gläder oss en gång till. Vi fick den före jul och en stängel blommade då och när  den var i full blom så dök den andra upp och nu strålar den.  Upp Amaryllis vakna min lilla… hette det visst i visan…

Andra  chansen – i bokstavlig mening.

Jag läste en intressant notis  i tidningen just nu. Georg Orwells bok  ”1984”  är  slutsåld  på de stora  förlagen. Det har varit rusning efter den –  den senaste veckan. Skildringen av den yttersta tiden  och  världens  tänkbara slut.  Styrningen från  regering  och de ledande myndigheterna i samhället. Medborgarnas  möjlighet att påverka  livet minimala. Ett nytt språk  med ny betydelse i orden -frihet blev slaveri – krig blev fred, alternativa fakta  i  stället för sanning.  En värld  styrd på ett helt anat sätt än den man var van vid – en ny världsordning  helt enkelt och så skulle  slutet komma ! Du har kanske läst den  och berörts av den för länge  sen.

Men vi och vår  värld fick en  andra chans och vi lever nu i 2017 – ett rejält steg från 1984.

Men hur ser världens chanser ut just  nu ?  Klimathotet raderas ! Ingångna  avtal stryks bort med ett penndrag.  FN:s roll ifrågasätts ! Urprungsbefolkningars rättigheter körs över med  oljeledningar. Murar skall byggas  utan dörrar eller broar. Mänskliga rättigheter blir selektiva  beroende på vilken grupp det handlar om.  Kartan ritas om på ett sätt  som vi inte vet konsekvenserna av ! Publiksiffror blir viktiga laddare  för  den egna makten.

Har vi – mänskligheten en  andra chans eller  böjar det bli kört?

I vår Amaryllis   fanns  det  en andra  stängel dold i det innersta av löken. Sen kom den och överträffar allt det som hade vissnat och slokat. Jag vill tro att det  innerst inne hos oss alla finns en grogrund som vill ge liv åt det bästa  i tillvaron. Människovärdet och alla  de friheter som det innebär för att kunna leva

Det var en ganska brokig skara Jesus hade omkring sig när han gick på vår  jord en gång. Fiskare och tullgubbar, aktade rådsherrar  och politiska vildar, förmögna  kvinnor och  gatans kvinnor eller som Ferlin skrev

Det vara bara tokar och dårar som lyssnade på dig först, det var slavar och skökor  och ogärningsmän, men då var ditt rike störst…

Men det var ur det här sällskapet som kristen tro fick sin näring  och spreds över hela  den då kända  världen på en mycket kort tid.  Vi behöver inga nya ”Orwellska” årtal- vi lever i ett NU och det är  i detta NU   som vår  värld formas. Det är  här  vi skall stå upp för  ”dessa  mina minsta”  och inte låta makten bedöva oss. Leva  nära varandra och för varandra. För  mig med de kristna  värderingar  som styr mitt liv. Rekommenderar jag bergspredikans ord  ” Saliga är  de ödmjuka –  de barmhärtiga – de som håller fred ” du hittar mer av detta i Matteus evangelium kapitlen 5  till  7.

Aktuellt ord – mycket använt just nu !

Det blir ingen bild på bloggen denna gång. Det beror på att det  jag vill skriva om i dag handlar om ord  och bara ord. Det är olika ord i olika  tider som blir de mer använda. Vanliga ord  och låneord, svenska och svengelska, fackspråk som  på internet och i datavärlden, m.m.

Det finns ett ord som verkar vara det mest använda  i världen just nu. Det ordet har lyfts fram på ett  synnerligen verksamt sätt av en enda man. Han som har varit den mest synliga i alla media den senaste tiden, du vet precis  vem jag menar, kan inte ha undgått den mannen och hans ord.

Ordet jag tänker på och brottas med är  OSÄKERHET.  Ingen vet hur världen ser ut nästa morron. Man bara skyndar sig att se på de senaste nyheterna om vad han nu har hittat på  eller sagt. Ordet osäkerhet översatt till engelska med amerikansk betoning är TRUMP.

Hur detta har gått till kan man inte förstå, men man ser följdverkningar redan nu. Ändringarna på Vita husets  hemsida, där  en hel del viktiga saker har försvunnit.  Tillsättandet av regeringsmedlemmar och rådgivare  av alla slag.  Betoning  och betydelse av  vilken president som hade mest besökare på sin installation. Bytet av gardiner i  Ovala rummet, från rött till guld. Framhävandet att det nu är  folket som skall styra allt, det är bara det att folket stavas  t-r-u-m-p  och inget annat . Rådgivare utan den minsta politiska erfarenhet , bara hur man gör sig själv till en vinnare i alla affärer. På Spårets slogan är  den mest relevanta beskrivningen av  världen – Vart är  vi på väg  och så rullar det på. Tågena i TV programmets ingress har inte  spårat ur än men frågan är  hur länge ”tåget, demokrati och solidaritet”  klarar av att  hålla  sig på rälsen.

Osäkerhet var ordet  och är  ordet för dagen. Makt är vad det är  frågan om och det föder mer osäkerhet.

Jag tror på en kraft som heter  BÖN och den bör användas mer än förut och mer intensivt än tidigare för att klara livet både  på nära håll och långt håll. Förresten finns  det nåt långt håll i vår digitaliserade och informationstäta  tillvaro. Vi kan åtminstone lägga  morronnyheterna  i starkare  händer än vad en  stor  jordisk makthavare tror sig ha.

Det är  nog klokt att knäppa  händerna till gamla bönen, Fader Vår .. Tillkomme  ditt rike och ge oss en bättre värld. En värld  där vi kan byta ut ordet osäkerhet mot  trygghet – trots allt !

Sökare och upphittare !

 

Vet inte om du har  tänkt så mycket på det, men jag har tänkt och hört och sett  att det är  både trendigt  och bra att kalla sig sökare i dag.  Då är man på den rätta sidan i tillvaron. Det är ju helt okay för alla söker vi ju efter något, viktigt eller mindre  viktigt, livsavgörande eller bara vardagligt och banalt. Men att vara just sökare det är korrekt. Jag möter människor i olika  sammanhang och när  de får veta att jag  har en yrkesroll i pastorsjobbet så säger man först -oj- men efter nån sekund så kommer frågan eller orden då måste jag fråga och så kommer det ofta en fråga om livsperspektiv. Om jag då skulle svara – du det kan jag inte svara på, jag är också en sökare då skulle jag svika min uppgift. Javisst finns det massor med frågor jag inte kan svara på  men då kan jag föreslå att vi pratar vidare i frågan och tar reda på mer, eller helt enkelt med en motfråga – vad tror du själv ?

Men om det i frågans svar ligger att jag har hittat nåt som hjälpt mig med just den här  frågan – så är det min uppgift att berätta  det. Enkelt  och vardagsnära. Kanske  det ibland kan bli som när man som barn hade tappat bort  nåt viktigt  och letat  och letat och så plötsligt hittat det  och rusar iväg till mamma eller pappa och bara ropar ut det: Jag har hittat det jag sökte !  Titta  här ! Det låg under en massa kläder i garderoben eller hur det nu var!

Jag har läst om en av de  senaste böckerna jag fått, den här.

 

Jag citerar en enda mening ur boken. Jag går  och tänker på den  hela tiden Så här  lyder den. ”I sökandets tidsålder känns det viktigt att säga: det är inte  fult att finna”

Visst är  det en ganska klok mening ? I gamla tider i kyrkor och kapell kallades  det vittnesbörd när man berättade  om vad man hittat i sin tro för sin vardag – nu har vi ett lite modernare ord som är delgivning, eller bara dela med dig av det du hittat och fått. Det betyder att jag  kan berätta om det jag upplevt, spelar ingen roll om det är  glatt och trivsamt eller jobbigt  och tvivlande och funderande. Det handlar om att dela det som är  viktigt för mig med en vän eller livskamrat, på en arbetsplats – på bussen – eller på promenaden, eller i kyrkan. Berätta om vad du hittat eller vad du saknar. Samtalet eller pratet med en  resenär  på livsvägen, kan göra det lättare att gå.

Jag har hittat -är en mening vi kunde använda ofta. En upptäckt att dela med sig av kan göra  den andra rikare. Ett fynd på livsvägen är  värt att dela !

Vad var det nu han hette ???

Ja vad var det …. och så tänker man och kommer ingen vart. Tvärstopp – men nåra timmar senare  eller på natten när man är  lite vaken så kommer det   Javisst ja, så var det ju och namnet är plötsligt på plats. Det var tydligen alldeles för långt borta på hårddisken  så det tog en hisklig massa tid  för  hjärnan att komma på det.

Det sägs att det här  är nåt som kommer  med åren, men det verkar som om dom åren kommer tidigare  och tidigare. Du känner kanske igen dig även om du som jag inte  är  75 + !

Hittade en härlig kolumnist i Svenska Dagbladet som skrev om det här – Karin Thunberg heter hon  och hennes kolumn i dag hade rubriken. När namn krävs  gungar marken. Hon hade en sagolik historia om när  hon och hennes man skulle köpa  en resa och mitt i beställningen   inne på resebyrån var hennes man tvungen att gå  så hon blev kvar  och skulle ge alla uppgifter för beställningen. Hon kom inte ens ihåg makens alla namn och stod  där  och  kämpade  och tänkte utan resultat.. Vad  expeditens tankar innebar är förutsägbart. Här kommer ett medelålders par  och beställer en resa som ett par och dom kanske träffades för bara nån timme sen och tar nu chansen att rymma  från allting. Hon vet inte ens vad karln heter.

Här  ser du kolumnisten och slutet på hennes  skriverier denna dag. I presentation och de snabba ögonblick som sker då kan det också vara krångligt. Komma ihåg namnen efteråt är  omöjligt ibland. Då kan det vara trösterikt med avslutningsmeningen: Jag har glömt vad alla heter så nu kallar jag alla för Nämenhej!  Skönt eller hur? Hela kolumnen kan du hitta  iSvD för  den 14 januari.

Och nu sitter jag här  med igenkännandets  förlåtande leende. Tänker på alla förklaringar och ursäkter man ar till- typ – ja efternamnet visste jag ju, osv.

Det behöver inte vara tecken på att man blir tidigt  glömsk med alla de konsekvenser och bekymmer det för med sig.. Med  tanke på hur vår  värld har förstorats och alla de intryck vi får  av alla media med info från världens alla hörn, så är det inte konstigt om hjärnans hårddisk blir  överfull  och att det tar lite tid att plocka  fram just namn. Ta  det lugnt – det kommer om en stund eller tills  nästa gång det behövs. Det finns där – det behöver inte ens vara en minneslucka. det är bara ett litet glapp, som snart är överlappat med ny kontakt igen.

Vad var det nu jag sa, eller skrev om det här med namn? Vad var det nu hon hette , vi träffade ju henne  på Eurostop i förra veckan bara? Ta  det lugnt – det  är  normalt att inte minnas allt ! VAR GLAD FÖR  DET DU MINNS och skriv lite minneslappar om du behöver det. Den där  grejen du la  det på det speciella ställe som du skulle komma ihåg –  som du inte längre kommer ihåg var det var. Du hittar det en dag med ett stort leende, javisst det var här  det var !

Tjugondag Knut !

På tjugondag Knut skall julen ut är  ett gammalt talesätt. Det går ju tvärtemot att julen varar intill påska. Hursomhelst så är det dags att återgå till vardagen, så vi har idag städat ut julen och  packat  och burit ut allt julpynt till nästa juls  uppackning. Nu är det den vanliga vardagen  som gäller  igen.

Den vardagen började i dag  med storm  och snöblask och regn och blev  faktiskt ganska  grå. Grå förresten – vad är  det för färg på dagarna annat än den i kalendern där vardagarna  går  i svart  tryck och helgerna i rött.  Vet inte – kanske du har olika  färger på dina  dagar eller tänker du kanske inte dagarna alls  i färg utom då den grå vardan.

Tittade ut genom fönstret en gång till och nog var det ganska grått i dag.

Trots att snön försökte lysa upp bilden. Det räckte  ändå inte till för att lyfta till en sån där  härligt vit vinterdag som det kan vara ibland med gnistrande  vit snö, nån enstaka minusgrad och hög  och solig luft. En dag – lätt att andas och njuta av för årstiden.

Hur är  det med det där med  den grå vardagen i livet för  dig ? Är det enahanda  och grått ? Har du svårt att hitta  färger och variation över dina dagar och veckor ? Är det bara enformigt och gråtrist ?

Jag är gammal nog att komma ihåg en gammal schlager  som berättade om Små nära  ting … Den betonade hur viktigt det var att se  de  små tingen, händelserna , ljuspunkterna och små glädjeämnena  i tillvaron. Jag kommer inte ihåg vem det var som sjöng den  men  jag kan nog gnola fram melodin till några av stroferna i visan. Visst finns  det både vett och sans i tanken att se  och minnas just dom punkterna som gav färg åt dagarna  i livet. Kanske  det var  ett samtal, en hälsning från en vän. Kanske  ett SMS  eller en bild på nätet  eller  nåra rader du hittade när  du läste en bok eller tidning, nåt som bara fastnade  och gav dagen färg  och liv.

Vi borde kanske var med lite  mer  och  ”måla dagar” för varandra.  Läste  i dag om en medverkande på Equmeniakyrkans  medarbetardagar, som berättade om hur besviken hon kunde bli  när  människor  omkring  henne så fort dom satte sig ner började knappa  på telefonen i stället för att prata med  dem som satt nära  intill dem. Jag kan förstå hennes  frustration och dela den eftersom det händer dagligen. Jag ser det ju själv och kan bli riktigt lessen över att det är  så.  Har själv bara en antik telefon som det inte finns så mycket att knappa  eller appa på. Visst finns  det fördelar med den moderna tekniken – men vi borde kanske ransonera lite mera  hur  vi hanterar den ?

Små nära  ting  och närvarande medmänniskor borde nog få ta en större plats på livets palett. Det är  mitt i vardagslunken  som livet skall levas. Det är risk för att det går oss förbi om vi sysslar med en massa  annat hela tiden.

Fundera lite  på dina vanor  och jag funderar på mina. Byta  ett ord eller två, gjorde det lätt att gå. Alla människors  möten borde vara  så ! Han skrev så  -poeten- du vet !

Vraket – hemma på väggen !

Nu har vi det ”berömda” Gullbrannavraket hemma  på väggen. Du kanske kommer i håg att det  förra året dök upp ett vrak i Genevadsåns mynning. Ån hade flyttat sitt utlopp och så dök det upp ur sanden ett  antal spanter som talade om att ett skepp av  något slag hade sjunkit här  för  länge  sen. Folk vallfärdades hit för att se det hela och arkeologer på den marina  biten tillkallades  för att åldersbestämma  skeppet. Nu har  bilden av vraket kommit med i Halmstad kommuns  väggkalender för  2017 och då ser du bilden av vraket här.

Då det var nytt och  man  försökte  hitta rätt på årtal och förlista skepp så skrev lokaltidningen  så här.

Nu kommer vi alltså att ha bilden av vraket på väggen en hel månad – februari – närmare bestämt. Talesättet det som göms i snö kommer upp i tö, är ju inte  det aktuella  just nu. Det handlar i stället om att det som gömts i sand kommer upp på land. Intressant är  det i alla fall med ett gammalt vrak – även om det inte  är  lönt att bärga  det hela.

Kanske är det så med våra minnen i livet också. Ibland  dyker  det upp saker  och ting som vi glömt för  länge sen och knappt haft en tanke på. En del av dessa minnen kan vara riktigt roliga  när  de kommer fram,  andra kanske är mest pinsamma och vi vill helst glömma  dem snarast. Vi vill absolut inte ha  dem hängande på ”vardagsväggen” hemma. Annat  vill vi kanske rama in och ha kvar ett tag till..

Dom där  minnena vi inte  vill ha kvar kräver kanske ett förlåt  och sen  få sjunka ner i sanden igen.  Vi behöver inte gräva upp dem igen sen, utan kan  lämna  dem  för all framtid. Förlåtelsens  salta  tårar kan plåna ut dem. En process som kan vara jobbig men som ger nya perspektiv i tillvaron.

Dom andra minnena som vi gärna har kvar med ett tack för  det som hände den gången får  göra dagen ljus och minnesvärd.

Ett vrak kan ha sin charm och sin historia , men det talar om flydda tider. Vi har att leva  nu – med allt det som livet för med sig- med betoning på ordet – NU ! Det är  här och nu och med dig själv du skall leva.

Påminner  dig om det gamla bibelordet – Se jag är med er alla dagar – hela  livet. Det är det  löfte Jesus gav en gång och det gäller dig och mig  just nu.

JESUSBARNET – STULET UR KRUBBAN!

E:n av det nya  årets  nyheter hade rubriken här  ovanför! Det hände  i Jönköping – Smålands  Jerusalem – av alla ställen i världen.  Man har en stor offentlig krubba utomhus och på nyårsnatten hade någon tagit Jesusbarnet ur krubban  och försvunnit med det. Det enda  som var kvar i krubban var en hand som ramlat av. Kris var det ju i alla fall. Men barnet hittades nästa  morron utanför  Allianskyrkan och julfriden var återställd. Jag vet inte om man fått  nån ytterligare klarhet i den spektakulära kidnappningen.

Hemma  hos  oss i den av mig själv  snidade krubban finns Jesusbarnet kvar. Skickar med en bild som dokumenterar det.

 Tillbaka till  Jönköpingskrubban ett litet tag. Krubban  var tom så när  som på en liten hand. En ganska nyttig påminnelse för oss kanske. Vi har ju den lite  idylliska  och vackra bilden av stallet  och krubban hos oss och i kyrkor och andra miljöer. Men  Han – barnet – finns  ju egentligen inte där längre. Det är  en händelse  som vi bara minns vid  jultid.  Men handen fanns kvar i krubban i Jönköping hela  nyårsnatten.

Jag tänker så här. Den hand  som finns synlig på jorden för Julens budskap om frid på  jorden är  din och min hand. Det är  vi som skall finnas med våra  hjälpande  och älskande händer i världens  nöd  och natt.

Han som låg i krubban en gång – Han  vet hur det ser ut i  ”stallet” – världen i dag. Han vill att våra händer skall vara med och städa och strö, vattna  och mata, skapa  värme och vettig livsmiljö för alla som befolkar det jordiska ”stallet”.  Han vill använda dig och mig och våra  händer för att värna  livet i världen..

Älska varandra som jag har älskat er. Var salt och ljus i en skraltig och mörk  värld. Dela med er  och skapa hopp om liv där  ni går  fram. Jag är  med er alla dagar för att ni skall orka med uppgiften att skapa hopp  och framtidstro – trots allt !