Det handlar inte om nån handbok i hur man fixar belysning eller byter lampor, det är ett helt annat område som är på tapeten här.
Den som skrivit boken med titeln 96 lampor heter Jacob Langvik. Boken har en tilläggsförklaring med orden – Om oss som brann och försvann. Han presenterar nåra personer som varit med i kyrkliga och frikyrkliga sammanhang – med all sin energi – men som sedan lämnade allt och försvann från kyrkor och församlingar men har åtminstone bitar av sin tro kvar- ibland med saknad efter det som var och ibland med lättnad att ha lämnat det organiserade ”religiösa” livet. Mycket läsvärd bok för dig som varit i samma sits eller dig som är kvar i gemenskapen. Läsvärd för mig som pastor som har varit med så länge och sett den verklighet som boken beskriver.
Här kommer det upp en massa saker som egentligen aldrig borde ha funnits i kyrkor och samfund. ” Ärligheten, Präktigheten, Tystnaden, Platsen för samtal om frågor om tro, Rättigheten att tvivla och ifrågasätta,, Dömandet, och mycket , mycket mer.
Visst har det hänt för dig och mig som en del i boken berättar, att man suttit i kyrkan och varit allt annat än koncentrerad på det som sägs och i stället räknat lamporna i kyrksalen eller gångat och plussat på psalmnumren på tavlan eller nåt annat i tankarnas värld. En lång och tråkig oengagerad predikan. En psalm och musikstil som känts främmande.. Böner som i stället för att vara bön har blivit förklaringar om det egna och bästa. Typ Jag tackar dig Gud att jag inte är som dom andra, som behöver bli som jag… eller alltför högaktningsfulla ord som man inte begriper utan bara blir frasologi.
Så har det dessutom skett en mängd med saker som har blivit ett ”vi och dom”. Man har inte godkänt vissa beteenden, skapat ”syndkataloger” över vad som är tillåtet eller inte och dömt ut dem som syndat, förkastat och uteslutit när man borde ha stöttat och visat på nya möjligheter mitt i all trasighet. Det finns ganska mycket som kyrkor och församlingar borde be om förlåtelse för och inbjuda till samtal och gemenskap på ett nytt sätt. Visst har man rätt att vara kritisk och påtala det som var fel men man glömmer så lätt det som var bra och det som skapade gemenskap, tro och liv.
Dom som berättar sin historia i boken är besvikna – oftast på människor och församlingar -men tron på Gud eller skärvor av den finns kvar.
Jag har fått boken – signerad av författaren – ”Med förhoppning om nya samtal ” och det är just där vi borde landa. Du som är besviken och du som vill rätta till saker som blivit fel, våga ta kontakt och prata om det du känner. Det är det viktiga här och nu. Det går att hitta vägar att gå tillsammans, utan rädsla för varandra, med öppenhet och ärlighet.
Din och min stund på jorden är alldeles för dyrbar och får inte slarvas bort med att sopa det som är svårt och jobbigt under mattan Ju mer det blir under mattan minskar takhöjden. Att prata och lyssna utan en massa förutfattade meningar kan ge nya perspektiv.
Jag vill sluta mitt inlägg denna gång med nåra rader från Efesierbrevets fjärde kapitel: Gör er av med all elakhet, vrede och häftighet, med skymford och förolämpningar och all annan ondska. Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra. liksom Gud har förlåtit er i Kristus.
En bra startpunkt för samtal som kan ge resultat.
Hasses Blogg 