Så här såg resan ut i min barndom. För att komma ut i Finland från Jakobstad var man tvungen att ta tåget den korta sträckan till Bennäs eller Pännäinen som det hette på finska. Ånglok som tuffade på – vagnar – typ tredje klass med hårda träbänkar och hyllor för bagage, men för all del, veranda på vagnarna vid på och avstigning. Jag minns resorna med mamma för att ”hamstra” kött och mjölk. Kontrollanter gick på tåget för att se att man inte hamstrat, det var ju krig och kristider. Dom kollade aldrig mammas väskor eftersom hon sa till dem – Om du kommer till hotellet så kan du nog få en grogg av mig. Barndomsresa med tåget,att minnas.
Vi talar ibland om Livsresan och menar då år och dagar och händelser i våra liv. I dag har jag gått ett stycke tillbaka på Ingrids och min livsresa tillsammans. I morron onsdag har vår resa som gifta varat i 54 år. Vi kan bläddra i ett trettital fotoalbum med minnen och bilder på resan och hållplatser eller stationer i tillvaron. I vårt jobb som pastorspar har det inneburit rätt många stationer/bostadsorter. Räknade lite på det och det blev elva platser. från Sollefteå i norr, till Halmstad i söder.
Kan också konstatera att vi nog aldrig åkt första klass med lyx och stoppade soffor. För det mesta har det nog varit vanliga träbänkar men med en och annan sommarveranda som hjälpt oss att orka. Men hemkänslan har vi haft där vi haft varandra och familjen. Olika kyrkor och spännande utmaningar har livet gett oss. Vi har mött dem tillsammans och varit överens om vilka vägar vi skulle ta.
Bilden här nedan är från en av stationerna – hos goda vänner i Karlstad.
Vi har delat på vår gemensamma kallelse. Jag har fått ta de mer offentliga bitarna i predikstol och församlingsuppgifter. Hade nog aldrig klarat det utan min Ingrid och hennes stöd i bön och kärlek. Vår resa har varit komplicerad, med många svåra uppgifter att lösa och vi är tacksamma för att vi aldrig spårat ur. (spårvagnarna i Norrköping slirade ibland på höstlöven och blev stående)
Nu lever vi i Gullbranna i ett parhus med trädgård omkring oss. Åker ut på predikoresor, inom vårt närområde, jag med tal och Ingrid med bön och fortsätter på så sätt det som är vårt gemensamma uppdrag.
Tacksamma för livets resa så här långt,, med kontakten med barn och barnbarn! Tio år har det blivit på denna station och en stilla bekräftelse på bibelordet : Se Jag är med er alla dagar intill tidens slut.
Blir det ”träbänkar” ibland så vet vi att vi har klarat det förut och kommer att klar det tillsammans igen.
Hasses Blogg 