När man helt plötsligt blir överfallen av sommaren så sitter man inte så gärna vid datorskärmen och skriver. Du kanske inte heller sitter och läser så ofta och då blir det lite uppehåll i bloggandet. Men så ser man mörka moln och då menar jag inte på himlen utan i vårt samhälle och omkring dem som fattar beslut om vad som skall hända och ske i vårt land. Då blir man bara besviken och lessen och arg och undrar vart vi är på väg just nu.
Det som berör mig mest just nu är att riksdagen inte kunde bestämma sig för om det är ett folkmord som pågår i vår oroliga värld. Med terrorister som i praktiken fördriver, dödar, eller på annat sätt gör det omöjligt att leva i sitt eget land. Alla dessa som kallar sig IS, Al-Qaida, Boko- Haram eller andra kombinationer. De som förgör alla minoriteter som inte har ”rätt” religion. EU parlamentet, USA:s styrande och en hel del andra är fullt på det klara med att det är ett folkmord. Sex partier i Sveriges riksdag erkänner att det är folkmord, men bara tre partier vågar rösta för att det är så.
Lars Adaktuson skriver om sin besvikelse över detta. Att inte ingripa mot detta är att kapitulera för ondskan. Så sant som det sagt. Miljoner på flykt och tusentals döda i fullständigt meningslösa strider – i flera år – borde räcka. Besviken är faktiskt bara förnamnet från min sida sett. Vad kommer historieböckerna att skriva om hur vi agerade?
Och så kommer alla de andra tråkigheterna på ”hemmaplan” Miljöpartiets fadäser med de konsekvenser det för med sig. Mona Sahlins nya Tableroner, jag menar tabbar. SD-kvinnorna som sitter kvar i riksdagen med sådär 62.000 kronor i lön per månad utan att göra ett enda dugg. En landshövding som inte heller kan hålla reda på kreditkorten han skall använda.
Kan man bli annat än besviken på ”dem som makten haver”.Måste åtminstone skriva av sig lite bara för frustrationens skull. Visst känner man sig maktlös i allt detta. Kan ingen någonsin lära sig av andras eller egna misstag. Är det alldeles omöjligt att fundera lite på konsekvenser av det man gör ? Är vi för fega för att våga ta ställning – lever vi bara med – å ena sidan eller å andra sidan ? Och allt som finns skall inkluderas – annars kan man ju bli anmäld till DO och få stå med skammens strut på skallen. Var går gränserna eller finns det nåra såna ?
Jag har min kristna tro och jag lever med den. Den ger mig gränser när det gäller beteende och liv. Tio Guds bud, Den gyllne regeln Matt.7:12, Jesu liv och exempel, Bergspredikans innehåll m.m.
Det finns en utsträckt hand från himlen som kan ge mening och mål i livet. En hand som inte dödar. En hand som omsluter en darrig och rykande veke eller reser upp det knäckta stråt. Ger en framtid och ett hopp.
Om denna hand vill jag berätta när jag skriver eller predikar eller bara lever min vardag.
Hasses Blogg 