Så här såg vi ut i vår ungdoms grönaste vår tillsammans Ingrid och jag. Bilden är inte den allra första på oss men vi såg nog ut ungefär så här för 59 år sedan.
Vi möttes alltså för allra första gång på en kurs i Ingrids hemförsamling Åmål, för i dagarna 59 år sen. Har kvar ett maffigt kurskompendium i spritstencil – märkligt att texten fortfarande finns kvar. Så här såg det ut.
Kursen handlade om att vara ungdomsledare och om Kristen Dramatik. Kursledare var Karl Erik Hellberg för MKU och Arne Widegård för dramatiken. Tanken var att ett antal tjejer från Göteborg med Ingela Bengtsson- numera Hallgren, i spetsen skulle framföra kyrkospelet Herren är nära. Ett drama som de turnerat med på flera håll. Men gruppen fick förhinder och Arne W som var lärare på Överås översatte ett engelskt drama som hette , Nu kan jag se, tog tag i mig som var elev på Överås och vi började snabbrepetera detta drama nåra dar innan kursen. Lite av en utmaning, men det gick bra.
Det blev samtal efter vårt framträdande och den lokala pastorn KG Kallensjö tyckte att det var alldeles för proffsigt att framföra det i en kyrka. Hans fru Ella meddelade dock att hon inte delade sin mans åsikt utan tyckte att det var precis där som det blev den predikan det skulle vara.
Introduktionssidan till Maltbys drama ser du här-
Det var ett suveränt bra material att jobba med och Widegård och jag var glada att vi lyckades.
Kursen för övrigt innehöll ju en hel del annat också och givetvis umgänge i pauserna och efter kursen innan hemresan för alla. Här hade Ingrid och jag vårt första möte och hon följde mig till tåget för min hemresa till Överås och Götet. Lite äventyr var det däremellan men det kanske inte är offentligt direkt. Men detta var alltså för 59 år sedan. Våra livsvägar gick lite olika ett tag, men sen möttes vi på Överås igen och blev ett par. Förlovade oss under studietiden trots att det var förbjudet i stadgarna för elevhemmet. Vi fick en kommentar från rektor Alf Lier att han sett denne profilen länge och måttade med händerna på skillnaden i längd på Ingrid och mig. Stadgarna förändrades senare och vi gifte oss 1962.
Så började det riktiga livet tillsammans med första tjänstgöring i Borgå och Svartså i Finland. Kärleken har burit oss genom alla år och gör det fortfarande, starkare för varje år. Vetskapen om att vi har en gemensam uppgift och kallelse att leva med. Den finns där fortfarande i gemensamt ansvar för de uppgifter som det kristna livet ger oss. Känner en oerhörd tacksamhet för att vi får vara tillsammans och fortsätta med det som står oss nära. Välsignade dagar ibland och dagar med bekymmer ibland, men vi har varandra och vår tro – GENOM ALLT!
Hasses Blogg 