KONFIRMATIONSTIDER !!

Så här  såg man ut vid min konfirmation på femtitalet. Ny kostym  och uppsnofsat till max, det var ju nån form av inträde  i vuxenvärlden. Ett år av  konfalektioner var till ända och nu var det klart. För  Ingrids  del såg det ut så här vid samma tidpunkt-

Vi pratade lite om vad vi hade för intryck  och minnen från konfatiden och det blev tyvärr inte  mycket att tala om.  Ingrid hade ett femtiotal  deltagare  och jag  cirka åttio.  Föreläsningar från en  präst  och  utantill läsning av budorden och deras  förklaringar enligt Martin Luthers  lilla Katekes. Psalmverser  att lära  sig utantill. Märkligt nog poppar en del av dom upp i  de mest oväntade tillfällen.

Från min egen konfatid  minns  jag att vi alla satt  i församlingshemmets  lokal nere vid bommarna vid  Frams  i Jakobstad. Kyrkoherden  och prosten  E H Westergren satt vid ett bord  längst framme  och  föreläste med darrande  stämma de olika  huvudstyckena i Katekesen och förhörde  några av oss ibland på de utantill läxor  vi hade.  Kan inte  påminna  mig något av innehållet i hans utläggningar. Samma intryck har Ingrid  från sin lästid – det finns inget som hon heller  minns av den ”undervisning” som gavs.

Konfirmationsbibel eller Nya Testamente var obligatoriskt, men dom flesta utav dem har väl stått och dammat i en bokhylla eller hamnat i en minneslåda  på vinden på grund av den föga inspirerande  lästiden.

Som en lite  sentida syndabekännelse kan jag väl nämna  att mitt intresse då var ganska svalt. Jag satt och ritade karikatyrer på prosten på katekesens pärmar  och skickade runt den till allas  muntra beskådande. Inte nån  exemplarisk konfirmand precis.

Det var vår tid det. Nu närmar sig det yngsta barnbarnets konfirmation  och hon har haft en helt annan form av läsning, med öppenhet  och dialog. Tillfälle  att ställa frågor och gemenskap i en liten grupp där man lärt känna varandra och delat  funderingarna  om livet med varandra. Nu  får man redovisa och berätta om det man  pratat om och vad det betyder för  den personliga  tron.

Vi ser fram emot att  få  ha en riktig konfadag med vår  Clara.

Bilden tagen vid en tidigare samling med  familj  och vänner.

Man kan undra ibland , hur många konfirmander som tappat intresset för allt vad tro heter på grund av den ”tråkiga”  undervisning om tro  och liv som gavs under  deras lästid. Nu kombineras  ofta  konfan med läger med teman som Segling, Ridsport, Idrott av olika slag och  andra intressen och ger en gemenskap där man delar tid  och timmar, läsning  och  fritid med varandra.  Precis  som livet är.

Det är en betydligt större  chans att få det inre livet och  den verklighet som har med  tron att göra,  att grönska  och blomma. Precis  som nu i en konfadag i syrenernas tid

Man blir kanske  inte  vuxen i och med konfan, det finns alltid mer att uppleva  och lära. Man slutar ju inte  växa på en bestämd  dag, men  den här dagen kan  göra  en nyfiken på vad livet har att ge ur himlens perspektiv. En lust att gå vidare och se mer.

Kanske för  dig att  damma av den gamla  bibeln och bläddra och hitta det minnesord du fick en gång och kanske börja  läsa lite  i den ”gamla” boken och hitta  värden för  livet. Pröva med  Markus evangelium, det  är en enkel berättelse om Jesu liv  och vad det betyder för oss nu.  Blås dammet  och läs !!

Annons

Nu är det predikojobb som gäller igen !

Nu är det predikojobb som gäller, målarkurs  och bibelstudier väntar.  Ovan ser du bara ett litet exempel på församlingar  jag kommer att besöka den närmaste  tiden – det finns fler, men jag har  inte deras ”programblad”.  Det känns  skönt att våga  och orka igen. Predika är ju den   uppgift i mitt pastorsliv som har haft tyngdpunkten  i uppgiften.

Att  få vara med och förmedla  de ord som jag fått  i uppgift att dela. Att försöka  klä  den tro jag bär i vardagliga  och begripliga  ord. Att få uppleva  deltagares  svar med  glädje  eller tårar. Att få gå ett steg vidare  i samtal  och bön. Att  få inspirera  och uppmuntra någon att  ta et steg till i tro och liv. Att få berätta  om vad Jesus gjort och  undervisat om. Att få förmedla  ord  om förlåtelse  och försoning.  Ja allt det som  vårt Nya Testamente berättar om. Det är  en viktig del i mitt liv – trots att jag blivit pensionär  sen många år tillbaka.

Men  det innebär  också ett intensivt  och ganska omfattande arbete-  Textläsningen först  och främst. Sammanhanget – olika  översättningar – verktygslådan med teologi ( som man absolut inte skall  ta fram i predikstolen) Den hör hemma  i arbetsrummet. Närhet till de människor man möter och deras funderingar och frågor. Hur  formulera  det hela  så att man som lyssnare har nåt att komma ihåg efteråt – ta  med sig hem.

Men först och främst – Jesus –  här och nu. kanske med hjälp av erfarenheter från mitt eget liv. Det innebär  också förberedelse  i bön och lyssnande.

Predikan är  ju ett ganska  ensidigt ord. Ger inte utrymme  för  så mycket dialog med frågor  och svar. Jag har bett om frågor  mitt i predikan nån gång, men oftast har det varit ganska tyst. Men tillfällena  till samtal  och dialog  kan komma efteråt. eller på ”nätet”  när man sitter  själv  och har läst nåt  här  på bloggen eller  kommit ihåg nåra ord eller bilder från nåt annat  tillfälle.

Spännande   och intressant  kan det vara. Paulus säger  att vi skall vara  beredda att ge svar vid alla  tillfällen. Inte  blygas för  det vi har fått i vår  tro, utan berätta och dela.

Jag  tror att det är  viktigt i vår sekulariserade värld   att lyfta fram ett perspektiv med himmel över sig. Med  det enorma  anspråk  som Jesus har när Han säger att Han är  vägen, sanningen  och livet. Han sa inte en väg eller en sanning ! Att komma  till Honom är som Göte  Strandsjö skrev:

Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn, så var det för mig  att komma  till Gud. Jag kände att där  hörde jag hemma. Det fanns en plats i Guds stora  rum, en plats  som väntade på mig. Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill  vara ett barn i Guds hem.

Så njut av den känslan i  försommarens sol  och blomning-

 

Änglar kan köra mossrivare och gräsklippare !

Vintern  som varit ganska  blöt  och varm  har gett oss mossa  till fotknölarna i vår lilla trädgård.  Visste inte riktigt hur  vi skulle tackla  det hela – ett ganska tungt jobb för  en ensam karl som jag.  Nämnde  det bara i förbifarten i vår hemgrupp  när vi var samlade till  gemenskap  och bön för varandra. När  vi slutade vår samling sa en av vännerna – Ja. när träffas  vi hemma hos Hasse  och Ingrid  och hjälper  dom med mossan ? Det beslutades  snabbt och i veckan som gått hade vi sex mycket realistiska ”änglar”  hemma hos oss med, rivare  och krattor, och jobbet satte igång. Helt fantastiskt ! Dessutom hade en av änglarna  rabarberpaj  och vaniljsås  med sig , så vi behövde bara fixa  lite dryck – juice, kaffe  och te.

Mossan  borta  och till och med hjälp med att få  vårt lilla  men ganska  tunga  vattenfall på plats igen

Vattenfallet skaffade vi oss . när  vi flyttade hit  för  10 år sen och det har  porlat varje  sommar  sen dess.  Gräsmattorna  ser väl inte  så gröna ut just nu, men vi har gödslat  och himlen har vattnat, så om nån vecka  lär det vara grönska igen.

Tänk att änglar kan köra mossrivare, kratta mossa och samla i säckar och klippa  efteråt  med gräsklippare och befria oss  från ett  jobb som vi hade bävat för. Stort tack till änglarna  för en underbar eftermiddag  och kväll.

”Vattenfallet”  påminner mig alltid om ett speciellt  bibelord. Det finns ju ingen kran eller annan anslutning med vatten till den pump  som ser till att   det  porlar..

Evangelisten Johannes berättar om att Jesus sa i en högtid.  Den som tror på mig – av hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram !

Det finns  ett litet rum för vatten i den understa stenen och där  sitter  det en pump  som ser till att allt vatten cirkulerar, porlar och lever. Det händer  när trafiken på motorvägen lugnar sig lite att man hör porlet från den lilla vattenstrålen och känner en behaglig vila – trots allt.

Änglar – finns dom ?  hette en film som Ingrid  och jag såg  i vår  ungdom. Jarl K  och Christina  S  var  stjärnorna  i den, ganska jordiska  änglar.

Men vi vet att änglar finns  av både himmelskt  och jordiskt slag och att våra sex stycken  änglar har öppnat  för en sommar till i den oas  vi lever i !

Plötslig sommar ute ! Värme och sol !

När man helt plötsligt blir  överfallen av sommaren så sitter man inte så gärna vid datorskärmen  och skriver. Du kanske inte heller  sitter  och läser  så ofta och då blir det lite uppehåll i bloggandet. Men så ser man mörka  moln och då menar jag  inte på himlen  utan  i vårt samhälle  och omkring dem som fattar beslut om vad som skall  hända och ske i vårt land.  Då blir man bara besviken och lessen  och arg och undrar vart vi är  på väg just nu.

Det som berör mig mest just nu är att riksdagen inte kunde  bestämma sig för om det är ett folkmord  som pågår i vår oroliga  värld. Med terrorister som i praktiken fördriver, dödar, eller   på annat sätt gör  det omöjligt att leva i sitt eget land. Alla  dessa  som kallar sig  IS, Al-Qaida, Boko- Haram  eller andra kombinationer.  De som förgör  alla  minoriteter som inte har  ”rätt” religion. EU parlamentet, USA:s  styrande   och en hel del andra är fullt på det klara med att det är ett folkmord. Sex partier i Sveriges riksdag   erkänner att  det är folkmord, men bara tre partier vågar  rösta för att det är  så.

Lars Adaktuson skriver om sin besvikelse över detta. Att inte ingripa mot detta är att kapitulera  för ondskan.     Så sant som det sagt.    Miljoner på flykt  och  tusentals  döda i fullständigt meningslösa  strider – i flera år – borde räcka.   Besviken  är faktiskt bara förnamnet från min sida sett.  Vad kommer  historieböckerna att skriva om hur  vi agerade?

Och så kommer alla  de andra  tråkigheterna på ”hemmaplan”  Miljöpartiets fadäser med de konsekvenser det för med sig.    Mona Sahlins nya  Tableroner, jag menar  tabbar. SD-kvinnorna  som sitter kvar i riksdagen med  sådär  62.000 kronor i lön per månad utan att göra ett enda dugg.  En landshövding  som inte heller kan hålla reda  på kreditkorten han skall använda.

Kan man bli annat än besviken på ”dem som makten haver”.Måste åtminstone skriva av sig lite bara för  frustrationens  skull. Visst känner man sig maktlös i allt detta. Kan ingen någonsin lära sig  av andras eller egna  misstag.  Är det alldeles  omöjligt att fundera  lite på konsekvenser av det man gör ?  Är vi för fega  för att våga ta ställning – lever vi bara med – å  ena  sidan eller  å andra sidan ?  Och allt som finns  skall inkluderas – annars kan man ju bli anmäld till  DO   och få stå med skammens  strut på skallen. Var går gränserna eller finns  det nåra  såna ?

Jag har min  kristna tro och jag lever med den. Den ger mig gränser när  det gäller  beteende och liv. Tio Guds bud, Den gyllne regeln Matt.7:12, Jesu liv  och exempel, Bergspredikans innehåll m.m.

Det finns  en utsträckt hand från himlen som kan ge mening och mål  i livet. En hand som inte  dödar. En hand som omsluter  en darrig  och rykande veke eller reser upp det knäckta stråt. Ger en framtid  och ett hopp.

Om denna hand  vill jag berätta när jag skriver eller predikar eller bara lever min vardag.

Kontraster de senaste dagarna !

Handlade på Apoteket på dagen. Tro´t om du vill – här finns  vårt närmaste  Apotek.

Bakom  alla  dessa  byggnadsställningar finns vårt apotek. Man får  leta  sig fram till P-plats  och så hitta en av ingångarna  till Eurostop och sen vandra en lång korridor för att komma  fram till den gamla  delen av husen och långt bort i en hörna  hitta  Apoteket.

Men änden på detta  kommer inte att inträffa  förrän nån gång 2017  om allt går enligt planerna och  ”Köpcentret”   blir utvidgat med ett antal kvadratmetrar  och butiker till. Den som väntar på nåt – Hm – får väl se. Trösterika  budskap  finns  det på vägen i alla fall.

Jobbigt är  det att handla på en byggarbetsplats, med störande oväsen i vinklar  och vrår. Man kan nog bli sjuk medan man letar  rätt på Apoteket eller nån annan av de gamla  affärerna  som finns här under byggtiden. Man hoppas att dom överlever!

Köptempel  säger  vi skämtsamt ibland. Men visst  finns  det en  filosofi bakom allt detta – Att shoppa och fika och umgås  och trivas socialt – åtminstone  så länge  pengarna räcker  och kreditkorten gäller.

Till kvällen ”svischade” jag över till en helt annan miljö  och  helt annan syn på gemenskap och framtid. Svenska Alliansmissionens konferens  på Gullbrannagården .Hundratals  deltagare som representerade  ett stort antal  församlingar  som tillsamman  vill bygga  en framtid i vår  vardag. Årsmötesredovisning och framtidstro. Även det här är en byggarbetsplats men av helt annat slag. Man bygger inte  väggar  och golv, affärer  och  serveringar – man bygger upp  människor och deras tro på en framtid. Möjligheter  och liv  trots allt.  Det finns  en glöd  och intensitet i det man föreslår  och beslutar. Det är inte  tomma ord utan det är praktiskt handlande i mission långt borta  och nära. Man kan nästan ta på innerligheten och  och viljan att  bygga  ett bättre liv för alla man når med  bibelord  och bön.

Kvällens  samling med en fullsatt lokal – tusen personer kanske – med sång och musik och predikan och bön och förbön. Kvällens predikant Georg  Verwer – ledare  för OM  Operation Mission med visionen att berätta om Jesus för en hel värld utmanade  alla  på ett sätt som berörde. Bönen för alla i slutet av mötet var inte ett Apoteksrecept utan ett  Hälsotek med liv och värde. Sist tågade man ut med en fanborg med  närvarande representanter från  olika  nationer.  Samlades  i bön för en trasig  värld. en bön som sedan fortsatte som nattbön i sena  timmar.

Tala om kontraster under dagen. Men liv  och hopp och tillfrisknande är aktuellt  för alla. Både in  och utsidan behöver vara hel. Konferensens tema  handlade om Hur  Guds  hjärta slår  av kärlek till varje  människa.

59 år sedan vi sågs för första gången !

Så här  såg vi ut i vår ungdoms grönaste vår tillsammans  Ingrid  och jag. Bilden är inte  den allra  första på oss men vi såg nog ut ungefär så här  för 59  år sedan.

Vi möttes alltså för allra  första gång  på en  kurs  i Ingrids  hemförsamling Åmål, för  i dagarna 59  år sen. Har kvar ett maffigt kurskompendium i spritstencil – märkligt att texten fortfarande  finns kvar. Så här  såg det ut.

Kursen  handlade om  att vara  ungdomsledare och  om Kristen Dramatik. Kursledare var Karl Erik Hellberg för MKU och Arne  Widegård  för dramatiken.  Tanken var att ett antal tjejer  från Göteborg  med Ingela Bengtsson- numera  Hallgren, i spetsen skulle framföra kyrkospelet  Herren är nära. Ett  drama som de turnerat med på flera håll. Men gruppen fick förhinder och Arne  W  som var lärare på Överås översatte ett engelskt drama som hette , Nu kan jag se, tog tag i mig  som var elev på Överås och vi började snabbrepetera detta drama nåra  dar innan kursen.  Lite  av en utmaning, men det gick bra.

Det blev samtal efter  vårt framträdande och den lokala pastorn KG Kallensjö tyckte att det var alldeles  för proffsigt  att  framföra  det i en kyrka. Hans fru Ella  meddelade  dock att hon inte delade sin mans åsikt  utan tyckte att det var precis  där  som det blev den predikan det skulle  vara.

Introduktionssidan till   Maltbys  drama  ser du här-

Det var ett  suveränt bra  material  att jobba  med och Widegård  och jag var  glada att vi lyckades.

Kursen  för övrigt innehöll ju en hel del annat också och givetvis  umgänge  i pauserna och efter kursen innan hemresan för alla. Här hade  Ingrid  och jag  vårt  första möte och hon följde mig till tåget för min hemresa  till Överås och Götet. Lite  äventyr  var  det däremellan men det  kanske inte  är  offentligt direkt. Men detta var alltså för  59 år sedan. Våra livsvägar gick lite olika ett tag, men sen möttes  vi på Överås  igen  och blev ett par. Förlovade oss under studietiden trots att det var förbjudet i stadgarna  för elevhemmet. Vi fick en kommentar från rektor  Alf Lier att  han sett denne profilen  länge och måttade med händerna på skillnaden i längd  på Ingrid och mig. Stadgarna  förändrades senare och vi gifte oss  1962.

Så började det riktiga livet tillsammans med första  tjänstgöring i Borgå och Svartså i Finland. Kärleken har burit oss genom alla år och gör  det fortfarande, starkare för varje år. Vetskapen om att vi har en gemensam uppgift  och kallelse att leva med. Den finns  där  fortfarande i gemensamt ansvar  för  de uppgifter  som det kristna  livet ger oss. Känner en oerhörd tacksamhet för att vi får vara tillsammans och  fortsätta med  det som står oss nära. Välsignade dagar ibland  och dagar med bekymmer  ibland, men vi har varandra och vår tro – GENOM ALLT!