Ord är det viktigaste vi har !

Ord – ord  och åter ord. I text och i ljud. För  kommunikation – tvåvägs  och envägs. Läsning  och lösning. Förutom ordböcker  och listor  kan man ju googla på ord och få miljoner eller miljarder träffar.

Låt  mig ta dig med  nåra rader. Ordmassor  eller koncentrat.  Bönen Fader vår  innehåller 56 ord, om du läser den  gamla  varianten och inte tar med slutmeningen. Budorden innehåller  297 ord som de står i  Andra Mosebokens  20 kapitel.

USA:s oavhängighetsförklaring högtidligen skriven och formulerad  för ett helt folk innehåller  cirka  300 ord. Tala om koncentration.

Men hör  och häpna, när  EU för ett antal år sedan skulle  reglera  exporten av ankägg så krävdes  för hantering av detta – 26.211 ord. Jag har inte räknat på hur  många  A4 sidor  det kan bli.

En normal svensk ordbok – bra för oss korsordslösare innehåller  så där  80.000 ord-

Detta  som lite exempel på mängder av ord. Lite  närmare  min egen verklighet kommer jag om jag rör mig med en predikan, som kanske innehåller  så där  3.000 ord. Detta  om man tar den vanliga  muntliga  formen och håller  sig runt 20 minuters strecket. Kräver flera dagars  förberedelse  för att inte bara bli  ett staplande av ord eller att säga samma sak flera gånger men med olika  ordval.  Men jag gillar  jobbet och utmanas av det. Att  hitta ord  och bilder  som landar i verkligheten  och stannar kvar ett tag i minnet  hos  den som lyssnat  och gått hem efter mötet i kyrkan och kan uppleva hur orden landar ett bra tag efteråt.

Men det finns ju också predikningar som inte  behöver ord. Det kan vara en blick – en kram  – en vänlig gest – ett bevis på omsorg  i någon form och kanske speciellt vid  tillfällen och händelser i livet där  ord kanske  inte  räcker till, utan får komma  senare..

En bild – ett stycke  musik man känner  igen – en rad ur en dikt,sång eller psalm som helt plötsligt dyker upp   i minnet. Någonting som blir som en länk i  en kedja och som berättar om att det finns  någon som bryr sig.

Du vet – de där  rutorna i korsordet  som du bara inte klarade. Du lägger  det ifrån dig. Tar upp det igen en annan dag och se, det är bara att fylla i dom felande bokstäverna Orden finns  där  i botten på hjärnans  hårddisk, men det tar lite tid  för  disken att få fram dem.

Den gamla  evangelisten Johannes  skriver i sitt första  kapitel: Ordet blev kött och tog sin boning mitt ibland oss. Gud blev  människa för nåra år. Som man kan tyda  grundtexten – slog upp sitt tält mitt ibland oss för att vi skulle  se och förstå att han vill vara hos oss och ge oss ord  i alla livets  växlingar. Ord att använda  som bön och kommunikation. Ord för att förstå  och dela  gemenskapen med Honom  och med varandra. Kärlekens  språk !!

 

Annons

HUR SER DIN DAG UT ????

Jag ställer  frågan i rubriken rakt  och enkelt ! Jag är  väl medveten om att dagar är olika för oss. Att det kan vara stora  skillnader från vecka  till vecka  och vardag  och helg. Av egen erfarenhet så vet jag att en del dagar blir ”stenkrossdagar” då allt verkar  omöjligt. Dagar fyllda  av tunga stenar som behöver krossas, eller också känner man sig som en sten  på väg att krossas.  Allt verkar omöjligt – orken räcker ingenvart – tårkanalerna bränner  och horisonten syns  inte  för alla  dimmor  från krossen. På bilden står  nåra  och bara ser på medan krossen mal med  ett brakande  och dundrande oväsen. ( tog bilden på Eldsberga  hembygdsgård  för  nåt  år sen)

Såna dagar behöver man hjälp. Man klarar  det inte själv och det är  inte lätt att ens  försöka. Då räcker  det inte  med  åskådare  även om dom skulle  stå och heja på- det behövs  en vän som är  nära  med  en  kram  och ett lyssnande  sinne. För  mig också med någon som kan hjälpa mig att be till den jag tror på, men som just den dagen känns avlägsen.  Tacksam att ha den möjligheten i min livskamrat och att få uppleva  hjälpen mycket konkret. Stenkrossdagar  har ett slut.  Det som mal och skaver  får ge med sig och bullret  och det rykande stendammat  lägga   sig.

Vid samma tillfälle  som jag tog  stenkrossbilden  tog jag också en annan bild av lite mer stillsamt slag. Dagar kan se ut så också. Ett stilla surr – en livstråd  som snurras på  och  det som  bara är tussar blir tråd  och mening.

Såna dagar kommer också med  i vår  tillvaro. Visst ser det ganska  skönt ut, med  vana fingrar  som tvinnar  och släpper fram ullen  i helt rätt proportioner för att bli garn  och livsväv.

Jag är glad att jag inte behöver förvisa  Gud  till en gammal spinnrocks idylliska  historia. utan Han  finns  i den verklighet jag lever i och formar och väver mitt livs trådar i ett meningsfullt mönster, dag efter  dag, veckor, månader och år.

Vi har en tavla  i vårt sovrum  som en påminnelse om detta. Så här ser den ut.

Ibland är  det svårt att ta till sig orden. Men livets erfarenheter visar att de håller och att det finns någon som bär  igenom allt. Stenkross eller stilla livstråd  – Han finns  där också för  dig !

Jag välsignar  din dag  och dig med raderna i bloggen denna  gång !

MÖTESPLATSER FÖRR OCH NU ?

Mötesplatser  av olika slag fanns  det gott om förr.En av dem ser du  i bilden här. Waldemar Lorentzons  bild som han kallade   ”Byscen” här är den lite  beskuren. Han beskrev med sin bild en enkel  mötesplats i byn  – när man hämtade sin post, läste lite  i tidningen. bläddrade och funderade  och samtidigt blev det lite  byskvaller när man möttes  vid  lådorna.

Handelsbodens  ljugarbänk  var en annan  mötesplats. Kyrkbacken efter  högmässan med senaste  nytt  om födslar  och dödslar  och vigslar. I dag är det ganska ont om såna  mötesplatser. Kyrkkaffet  finns  kvar – men ljugarbänken vid handelsboden har blivit  Espresso-house  eller ett litet café med en språngfika eller en  korv med bröd för att orka med nästa köprunda.

Tillbaka till  postlådorna  där  dom finns, visserligen ofta  i långa rader men som mötesplatser  är  det ganska dåligt fungerande. Så här  ser det ut hos  oss i våra  villa kvarter.

Visst händer det att vi möts  där  som grannar när  vi hämtar vår post, men oftast är  det bara ett litet hej och en kommentar om väder  och vind. Hur det ser ut i  stan med flerfamiljshus  vet vi – det är ju oftast bara en duns  i brevlådan på dörren- Större eller mindre om det står Nej tack ingen reklam – på skylten.

Behöver  vi mötesplatser i vår  värld  i dag ? Jag tror  det – för när man  stannar  till och signalerar att man har tid  så blir  det oftast ett samtal  som resultat. Ett samtal som blir lite mer än väderobservationer.

Men varför  mötesplatser ?  Allt finns  ju i telefonen och det räcker – H-m !  gör  det  verkligen det ? Slå upp all info vi behöver är  ju bra, men vart tar gemenskapen vägen i SMS,TWITTER m.m.  Var finns beröringen och empatin eller  får  den överhuvudtaget plats  i ett begränsat antal tecken eller en bild  som beskriver hur bra  vi har det, vad vi har ätit  nu  senast med fin uppläggning, eller shoppat i Gallerian på  lunchrasten.

Jag minns en gammal  dikt – Hjalmar Gullberg tror jag: Byta ett ord eller två, gjorde  det lätt att gå. Alla människors  möte borde vara så.

Så sant och så nära. IRL för att använda en  dataterm. Vi vet så lite om varandras verkligheter. Har så lite  tid för det. Borde finnas där  allra  närmast. Borde ha en beredskap  att vänta  på svaret när  vi frågar Hur  mår du ? I stället för att fundera på vad vi skall säga  när  den vi har framför oss har pratat färdigt,  bara lyssna och till och med kunna låta  det vara tyst en stund och tänka  och kanske  skicka en snabb bön uppåt innan vi börjar  svara.

Har återvänt till ett vanligt svar som Jesus  gav vid sina  möten med  människor : Vad vill du att jag skall göra  för  dig ? Han visste det väl men ändå frågade han med tålamod  och respekt.

Vi kanske skall släppa  våra  klyschor  och fackindelningar, för  såna har vi ju alla och möta  den enskilda människan. Skapa mötesplatser  i vår  vardag  med både tid  och rum.

Försök så får  du se och du får vara med  och ge och kommer också att få. Välsignelse  över dina  möten önskar jag.

Vad fyller du ditt liv med ???

Vad fyller du dina dagar med – var en fundering jag stötte  på för ett tag sen.  Blickade tillbaka lite  och hittade bilderna från en utställning jag deltog i för ett par år sen. Landskapsmålning och allmogemålning har varit en bit av mitt  liv under  många  år. Dels är  det ett stort intresse för mig alltsen min tonårstid och dels  är  det ju en verksamhet som man ser resultat av i form av färdiga tavlor. Fotot du ser nere till vänster är mitt livs  största ”tavla” -hmmm.  Fem meter bred och en  och  nästan två meter hög. Målades  för en restaurang i Örebro.

Allmogemålning är ju en annan bit.

Elie himmelsfärd i min tappning  och i  samklang med Karlfeldts dikt  med samma namn. Den tavlan har jag kvar hemma  hos  oss. Målat har jag gjort och försökt hjälpa  andra att måla  genom  kurser på Gullbrannagården  nåra sommardagar i snart tio år.  Det känns  som en förmån att få vara med  och upptäcka deltagarnas  möjligheter  och puffa på för  fortsatt måleri.

En annan del av det som fyllt   och fyller mina dagar och mitt liv ser ut så här.

Jag tog en hög ur en av de kartonger där jag lägger  använda manus  för  mina predikningar. Hur många  det har blivit genom åren det vet jag inte, jag kan inte  räkna  dem alla….  De flesta finns kvar på papper, men absolut inte  för återanvändning. Många finns bland dokumenten i min dator, Jag  har haft olika perioder  när  det gäller manus. I början skrev jag hela predikan, sen blev  det disposition och stolpar som vägledning. Nu är  det  nåt mitt emellan där jag  läser in det mesta  i HJÄRNKONTORET  för att slippa titta i manus hela  tiden  och i stället  uppleva kontakten med  dem som lyssnar. Men vilken metod jag använder  så känner jag ett oerhört ansvar för  det jag säger och försöker  hitta vardagliga bilder  för att förklara  och inte fastna i fromma fraser och  teologiska  och dogmatiska krumelurer. Lika  nervös  inför varje  framträdande, men  det brukar gå över efter start och när jag vet att min Ingrid  ber för mig  varje  gång. Tänker nog  så här – den dag jag inte är  nervös ska jag inte predika mer. för då går  det på rutin.

Resultat  av denna verksamhet då ?  Vårt samhälle  kräver  helst resultat  och det genast. Resultat av predikan kan jag varken bedöma eller  fundera  över. Jag vet att jag har ett uppdrag och att det finns  någon varje  gång som behöver  det  jag har i uppdrag från  Gud att  säga och det får vara  nog  för mig.

Detta var alltså ett par bitar av det som fyller mitt liv  och mina dagar utöver  de vardagliga  sysslorna  som vi som pensionärer har.  Ett liv  vi delat  i många  år och som jag är  tacksam för att få fortsätta med  min älskade.  Att få vara nära varandra. Ibland  så nära att när  den ena av oss säger något eller  föreslår något så har den andra precis  tänkt tanken och vi förenas  i förundran än en gång.

Alla  hjärtans dag i all ära – men för oss är  det faktiskt varje dag som är  hjärtevarm.

TRASIGA BÅTAR KAN VARA CHARMIGA – MEN………..

En bild  från min mapp ”motiv och skisser”  en båt på land. Genom hålet i botten  växer det gräs  och blomster. Visst är  det ett bra motiv  för  att skapa en tavla att hänga på väggen trots trasigheten eller just därför lite idyll  mitt i det vardagliga. Tog bilden på Österlen en sommardag.

Men  det är  skillnad på  trasor   och trasor. Trasiga prylar slänger vi för  det mesta. Trasiga  bilar blir ofta stående  nånstans tills de rostar ner och vi bryr oss inte  så mycket. Tyvärr gäller det också trasiga  människor och det finns det faktiskt mycket gott om,

Det står just nu cirka 70.000 trasiga  människor vid  den Turkiska  gränsen På flykt från ett fullständigt sönderbombat liv.  Det är  akuta trasor just nu.  Siffrorna på skadade  och flyende rör sig  annars  om miljoner i det vi kallar flyktingkrisen.  Fel ord faktiskt – det är  ju inte flyktingarna  som är krisen  utan kriget bakom allt.

Människor med  stora och ofattbara trauman på våra  HVB-hem och asylboenden, som inte klara av att leva i fred ens  när  bomber  och maskingevärsknatter har tystnat omkring dem. Såriga  och trasiga inte bara  på ytan utan långt in i själen  och då pratar jag inte om skavsår utan djupa  hugg.  Hur  många barn det handlar om vågar jag inte  räkna på.

Trasiga  människor i form av hemlösa  och fattiga på våra egna gator  sen gammalt. Maskrosbarn som far  illa i förhållanden som inget barn skulle behöva  uppleva. Trasiga människor i form av  den generation som byggde vårt land och som nu sitter ensamma  och mer eller mindre övergivna med  en pressad hemtjänst blixtrande  förbi. Matlådor  som inte ens katten vill ha.

Och så alla  dom ”vardagligt vanliga ” trasiga, arbetslösa eller utbrända. Hemlösa  i sitt inre med massor med frågor  om varför  och mening.. Och alla har brått – ingen har  tid – ingen har tid att höra…

Jag möter alldeles  för  många  som ser hela ut på ytan – ja  ett och annat plåster kanske, men invärtes med  sår  som smärtar och inte  vill läka  Idyllen och det charmiga  motivet är  långt borta. Inget man varken fotograferar eller  målar – man bara döljer allt.

Tänk om vi kunde lära oss att prata med varandra och lyssna. Ofta  funderar vi ju bara på vad vi skall säga när den vi möter har pratat färdigt. Läsa mellan raderna sa man visst förut.. men  det går inte  nu när man bara får plats  med 140 tecken. Tänk om vi kunde lyssna på  den individ  vi har framför oss och inte bara generalisera  och göra trasmattor  av det vi hör.

Lite  bibel får  det bli. När  Jesus  såg utöver  sin samtid, så upprördes han i sitt innersta eftersom de han såg  var så trasiga och uppgivna…  och så gav han dem sin tid och lyssnade  och helade.
Alla hjärtans dag  nu den 14 februari. Den bästa gåvan då  är  din tid och ditt hjärta  för  dem som är trasiga. Möte mellan  människor  och med Gud kan läka sår – här  och nu ! Skapa  en sommarbild  i en annars  ganska mörk  värld.

KÄRLEKENS VÄG !

Nåra  hundra meter utanför  vår altan  går  motorvägen E6  förbi, med en ständigt brummande trafik. Ibland  irriterar den  men för  det mesta tänker man inte på den, man blir ju van vid  ljudet

Söndagen som kommer är  Fastlagssöndagen med temat KÄRLEKENS VÄG ! Tänker på livets olika  vägar  och de kontraster de kan vara för oss. Vanligast är kanske att  vårt liv surrar på i motorvägsfart. Allt det vanliga  som vi har vant oss vid.  Vi kör helt enkelt på och det enda  som intresserar oss  och som vi måste  hålla reda på  är  trafiken och filbyten vi måste  göra. Utsikten  från ”motorvägen” blir bara ett flimmer och sånt som kör om oss eller  vi kör  om och det är alldeles  tillräckligt att hålla  reda på i den dagliga logistiken.  Rast och rastplats  blir  det väl bara  när  vi måste tanka   för att överhuvudtaget orka  vidare. ”Mackarna”  vi tankar på kan vara olika  och används inte så ofta  som vi borde, Något  av  oljebrist eller till och med motorstopp  är  hotande  nära. Kulturupplevelser, Naturupplevelser – annorlunda  miljöer eller  helt enkelt bara att vara stilla och vila borde finnas mer utav.

Bilden ovanför ger lite av min känsla  för  det viktiga.  Du vet ju alldeles  säkert  hur avtrycket av ett par ECCO skor ser ut. Avtryckena  här är inte från Ecco – hur  bekväma  dom nu än kan vara. Det här är avtrycken efter ett par korsmärkta sandaler som gått kärlekens  väg enligt det tema  som söndagen har. Så älskade Gud  världen…. att han kom till jorden i ett människobarn och gick hela  den väg som Nya Testamentet berättar om. Inget  mänskligt var  honom främmande. Han gick vägen för  vår  skull och för att vi skulle kunna leva ett bättre liv i hans fotspår. Han lärde oss just KÄRLEKENS VÄG.

Den vägen är  inte två- eller  fyrfilig. Den surrar inte  av rusningstrafik. Den har gott om rastplatser och gott om platser där  det finns  möjlighet att stanna till och fundera och kanske bara stanna upp och hjälpa någon som blivit trött av  vandringen, fått skavsår  inte bara på fötterna utan också i själen och det allra innersta. Framför allt så finns  det tid för varandra på den här  vägen. Filbyten och omkörningar  behövs inte  här.

Pilgrimsvandringar är  vanliga  igen. Med tid  för stillhet och eftertanke och att vandra tillsammans med någon  och bara dela tystnaden och vilan. Se – UTSIKTEN – inte bara vägen. Se  möjligheterna vakna och våga leva dem sen i den vardagliga lunken Vi brer alltför ofta  vardagsluddet över vårt liv. Ser inte  de stora perspektiven.Det finns  en himmel också över din och min vardag.

HAN SOM EN GÅNG GICK I SANDALERNA PÅ VÅRA DAMMIGA VÄGAR – GÅR  DÄR OCKSÅ NU .

EN ALLVARLIG BERÄTTELSE !

Man väntade sig knappast att hitta glädje i den allvarliga berättelse  som  den  här  tidningen ger. En tidning på 30 sidor  som har gått ut som bilaga till bland annat  Svenska  Dagbladet och tidningen Open Doors.  Tidningen innehåller de förföljda kristnas berättelse.  Information  om de totala  utrensningen av kristna i   Mellanöstern.Lista över  de 50  värsta länderna för kristna  att leva alternativt fängslas,plågas och dö i.  Islamism som den  vanligaste drivkraften till förföljelse av kristna,

Men också ljusglimtar  om  pastorsparet som stannar kvar i Syrien – trots allt – för att vara  hjälp  och trygghet, Eller som Fader Daniel som alla barn kallar honom – bilden ovanför – i Erbil i den kurdiskkontrollerade delen av Irak. Traumatiska barn , drabbade av krigets alla fasor, samlas till lek och  sång för att försöka  ge dem nåra ögonblick av  barndom tillbaka. En stund  av trygghet i ett färgglatt tält med ”trygga” vuxna  i närhet  och omsorg.

Men också berättelsen om hur förföljelsen fortsätter  i Sverige för  dem som kommit hit  och finns på asylboenden och HVB-hem. Man får inte leva med sin tro. Bära kors om halsen eller läsa en bibel. Man har  ju konverterat till kristen tro och är en svikare i en annan religions  synvinkel.

IS, Boko Haram, Talibaner, Al Shabab, Jihadister av alla  de slag  driver världen till vansinnets brant. Flyktingströmmar över hav och land. Död  och avrättningar på de mest vidriga  sätt.  För att  man har en kristen tro och därmed har fel.

Hur  klarar man av allt detta ? Finns  det nån chans överhuvudtaget ? Dessutom interna stridigheter inom  islam. Frågorna år  uppe  på många nivåer och en av dem som driver  dem är Lars Adaktusson – på EU-nivå.

Hans  engagemang och fight finns med i samma tidning. Går  inte så bra att läsa här men jag tar med det ändå för att visa uppslaget. Frågan skall upp på EU-nivå den 3 februari. Är  förföljelsen av de kristna att betrakta som ett folkmord ? Och då handlar  det inte bara om IS övergrepp mot de kristna utan också mot  andra etnoreligiösa minoriteter i Syrien  och Irak.

Tänk att vi  människor aldrig lär oss att vi är lika  värda. Rasism, antisemitism och en massa med andra ismer till trots.

Vi får inte  glömma  det som har hänt och som historien berättar om. Vi får heller inte  sluta  drömma om att komma till insikt att  vi inte har rätt att förfölja, tortera , fängsla  och döda dem som tror på ett annat sätt.  Eller  den som är  annorlunda än just min norm och min kultur.  Alla är  vi grannar på en liten boll  som snurrar runt i rymden.

Bibelordet säger: Älska  Herren din Gud  och din nästa såsom dig själv. Be  för dem som hatar och förföljer  dig.   Ömsesidigheten och gemenskapen  borde vara vägmärken att följa. Respekten för livet  och varje  människas personlighet grunden att bygga  på-