År man född 1939 i Finland så kan man ju faktiskt ha en del minnen som har med krig att göra. Inte ens i närheten av vad flyktingar upplever i dag av våld och nöd och död och fasor, men ändå en liten aning. Jag hörde till dem som med adresslapp och biljett om halsen skulle skickas till Sverige, men min resa blev inte av eftersom det blev fred. De två översta bilderna är från Nylunds gästgivargård i Bennäs där vi bodde ett tag i en etta av det primitiva slaget. Sedan blev det Tallbacka i Bennäs innan vi flyttade till stan på Kristinegatan 19 B där den undre bilden är tagen med mamma,pappa och mig. Mamma jobbade på Rex café i Passagen och pappa på firma Rateka.
Minns mycket väl alla larm om flyg. Mörkläggningsgardinerna och detta att vara tvungen att sova med underkläderna på i händelse av larm. Minns mycket väl flyglarmet som kom på riktigt över Jakobstad. Jag låg i en snödriva tillsammans med farmor medan lysraketer släpptes av bombplanen och så kom bomberna. Lite i utkanten av stan men fem personer dödades och flera skadades, en av dem svårt. Men som sagt lindrigt om man jämför med dagens krig och flyktingströmmarnas nöd.
Vad jag inte minns, men som mamma berättat för mig var min generositet under kris- och kupongtiden som vi levde i då. Det var ju ont om allt, smör till ex, vi fick fårtalg, en brun läbbig sörja i pappersburkar i stället. Mitt livs första bananer kom från en släkting i Stockholm i form av svarta skal med en konstig smet inuti, som vi åt med sked. Men en dag hade pappa fått tag på fläsk och vi skulle få det till middag. Gatan utanför huset ledde till den finska folkskolan i stan och när eleverna gick dit på morronen stod jag i porten och hälsade dem välkomna till middag med fläsk när dom skulle gå hem. Kön var stor utanför vår port vid skolans slut och mamma fick ut och förklara att det nog inte blev nån middag trots den generösa inbjudan.
Tänkte på detta – när regeringar i länder i Europa inte har det minsta av generositet. Stänger gränser med taggtråd och militär. Vägrar ta emot dem som lämnat allt och flyr för sina liv med livslånga trauman i bagaget. Hur kan man ? Hur tänker man när man lever i en värld som vår ? Kanske svänger det nu i mottagandet pga av bilder på ett barn på en strand.
Samtidigt finns ju de goda initiativen där. 15.000 på Medborgarplatsen. Välkomnande människoskaror i Wien och andra städer. En majoritet av ”vanligt” folk som vill hjälpa till. Medmänniskor i ordets verkliga mening.
Ber för och försöker medverka och påverka tvärsemot allt vad främlingsfientlighet och murar står för. Det gick bra för oss i krigs och kristid. Vi flyttade till Pinnonäsgatan och en ”modernare” bostad. Lillbrorsan Kim kom till världen mitt i alltihop. Visserligen blev det skilsmässa för våra föräldrar men nya vägar öppnades. Nu känns det så långt borta, men kommer ändå nära i minnet ibland.
Kärleken som är det starkaste vapnet av alla – måste få en chans också i dagens värld. Kan inte låta bli att avsluta med en underbar bild på lillbrorsan och mig. Välkammat och fint. Var med i generositetens tecken. Att vara med och ge är att vara människa och vän.
Hasses Blogg 