Det är märkligt att ha varit med om nåt som man inte vet att det har hänt. Det började en tidig morron förra veckan har min Ingrid berättat för mig. Jag gick upp men gick inte många steg innan jag rasade ihop – svimmade och blev medvetslös. Ingrid nådde mig inte så hon ringde 112 direkt. Jag vaknade något och kröp vidare ut på toa. Har ingen aning om det hela själv. Chock för Ingrid hela vägen – men ambulansen kom snabbt med ett par män som sjukskötare som påbörjade undersökning och kontroller och så iväg. Har ett svagt minne av transporten till akuten. Blodvärde och medvetande på en mycket låg nivå. Akuten nästa och så ut på avdelning. Minns något av kulvertar och hissar dit.
Så blev det blodpåsar och kontroll. Så småningom gastroskopi som visade på blödande magsår. Man pratade om ”störtskurar” av blod i magsäcken. Nytt blod. mediciner och näring och så återvänder man till livet igen. Har nu en läkningsprocess framför mig och det skall kombineras med den behandling för förmaksflimmer som jag också har. Oerhört tacksam över att vara hemma igen och att det gick vägen Fantastisk vård och omsorg har jag fått och många böner och förböner på vägen.
Nu är vi ganska eller mycket trötta både Ingrid och jag. Men tacksamma för all hjälp vi fått av vård och av sonen Anders som fått hjälpa oss mitt i sin semester.
Hade goa samtal med vårdpersonalen under dagarna på Lasarettet. Någon frågade efter att ha få veta min yrkesroll som ju har med det andliga att göra om jag såg nåt med mening och liv i detta. Nån ledning av nåt slag ? Jag svarade att det fanns mycket att ta vara på där. Ingrid fanns som min ”skyddsängel” på hemmaplan och klarade av det hela trots chocktillstånd. 112 reagerade snabbt och ambulansen kom väldigt snabbt med lugnande ”gubbar”. Vården satte in alla sina resurser och läkare och personal fick vara Guds redskap till helande med allt de kunde. Visst är det mirakel – hela vägen. Jag är tillbaka i livet – vid medvetande. Har fått nya dagar som en gåva att ta vara på. Lever nu dom första dagarna på resten av mitt liv. Det finns en sträcka kvar. Det finns uppgifter och tjänst för Gud bland de människor jag möter och dem jag möter på nätet där mycket kan hända. Resorna med bil för att vara ute och predika får jag avstå ifrån- där blir ansträngningen för stor – men predikan på ”hemmaplan” kan fortgå. Nätet är ju också en predikstol.
Tacksamheten är stor till min Ingrid som klarade det hela.Familjens stöd. Vården jag fått. Vänner som ber och hälsar gott. Givetvis till den Gud jag tror på och som tydligen vill ha mig kvar en bit till av resan genom livet. Jag skall ta vara på den biten med stor varsamhet, när man blir påmind om hur skört livet egentligen är.
Jag kan fortsätta med bloggen och dela livserfarenheter och GUDSUPPLEVELSER med dig som vill läsa. Vi ses – vi möts och Han finns där med välsignande händer !
Hasses Blogg 