Lyssnade för ett litet tag sen på en intervju på Gullrannagårdens scen i Skeppet. Det var den kloke mannen ovan som blev utfrågad av den lika kloke Daniel Grahn. Det var stora och djupa frågor på tapeten. Tidningsklippet ovan är från Dagen 13 maj 2011. Owe berättar om sina livsval i det reportaget. Bland annat om hur han var tvungen i sina studier att välja mellan litteraturvetenskap eller teologi. ”Det blev teologi under viss vånda. Det fanns säkert en kallelsekänsla i botten – eller snarare en känsla av svek om jag inte stått på mig kring det jag uppfattade och fortfarande uppfattar som tillvarons centrum : Kristus” Han kom tillbaka till detta i samtalet på Gullbranna – med samma tydlighet och det gjorde att jag återvänt till en del av hans böcker. Nu senast den i bilden.
Där hittar jag ett alldeles nytt ord – KAMERAFIERING. Det ständiga fotograferandet. Du vet bussen med japaner som kommer till ett viktigt ställe – alla rusar ut och det klickar och surrar – alla rusar in igen och bussen kör vidare.
Vissa personer tycks så upptagna av att dokumentera, att de inte tycks leva annat än genom sitt objektiv. En kamerfiering av verkligheten som blir så intensiv att man kanske missar, ord,smaker, lukter och ljud som inte kan beskrivas i bild. Vem har tid att se alla bilder som fladdrar förbi på skärmen ? Finns närheten och berättandet med när det handlar om vyer i tusental. Mer eller mindre fantastiska måltider jag visar på nätet eller vad det nu kan vara. Den personliga närvaron – har vi tid med den.
Livet är kanske det som pågår medan jag zoomar med objektivet för att få med ALLT ! Hur minns vi människorna i bilden eller ännu hellre i vårt vardagsliv. Ett par enkla skisser.
Han fanns på en spelmansstämma och det här blev mitt intryck. Har honom med på mina målardagar ibland. Den enkla skissen där detaljer runt omkring är borta och glömda men han själv är kvar. Eller det här lite försiktiga porträttförsöket på en av medlemmarna i den s.k. Halmstadgruppen-
Undrar vad han ser just då ? Jag ser inte hans blick men jag kan ana !
Tycker nog att det kan vara klokt att låta kameran i telefonen vila nån gång ibland. Vi ger oss tid och tillfälle att minnas med de bilder vi har inom oss. Glömma alla de ”pampiga” turistmålen en stund. Se livet själv och lite av själen hos de människor vi har i vår närhet…….
………. hitta tyngdpunkten i våra liv. Det där som Owe Wikström och jag med honom uppfattar som centrum för livet – KRISTUS. Du får Honom inte kamerafierad – men du får Honom rakt ini din verklighet och vardag.
Så här såg Han ut för mig en gång – när livet höll på att sönder. Hans lidande och kärlek bar på korsets armar och gör det fortfarande.
Herren välsigne dig och bevare dig………………… hör till de starkaste ord jag vet.
Hasses Blogg 