När man gillar böcker så kan man bara inte låta bli att titta i bokhyllan ibland, plocka fram och bläddra. Dagens fynd ser du här ovanför. Det var det som fick mig att grunna på om man verkligen har varit med så länge så man platsar i en 100-års skrift. Det var ju vår första pastorstjänst tillsammans.Bilden på vår lilla familj såg ut så här.
Vår Anders föddes i Borgå så bilden är av lite senare datum. Jag skulle köra Ingrid till BB och kom ut och såg att det var punktering på bilen. Snabbt fram med reservdäck och så sprang jag mellan Ingrid där inne och hjulbytet ute på gården och vi hann i tid. Men det var lite problem för Ingrid eftersom hela personalen på BB pratade det för henne helt obegripliga språket finska. Att pappa skulle få vara med var helt otänkbart då. Jag fick se honom bakom en glasruta nästa dag. Allt gick bra och vi fick ta i detta med ett litet barn. Kommer ihåg första gången vi skulle bada honom. En underbar barnmorska som kunde svenska kom och visade oss hur man gjorde – Signe hette hon. När hon gick så stannade hon till i dörren och sa: Dom flesta barn överlever sina föräldrars hantering så ta det lugnt – trösterikt för oss.
Många är namnen vi minns från den tiden. Saga Weckström, familjerna Blomberg och Söderholm, (Martti lärde mig köra bil så jag fick körkort) – vaktmästarfamiljen, Göta och Olof Åkerberg, Manttu, Bella, Inga, bara för att nämna några.
Vi hade ju Borgå och Svartså krets som vårt ”pastorat”. Gudstjänster och symöten och ungdomsarbete var ju den vanliga verksamheten. Det blev rätt mycket ibland. När man kom hem en söndagskväll till den kakelugnsvärmda lägenheten kändes det gott att Arne hade smugit sig in och tänt en brasa i kakelugnen i sovrummet. Ja ,minnena trillar in när man bläddrar i Jubileumsskriften. Det fanns också en bild från 90-års firandet med en pampig samling pastorer med Lars Olof Larsson som nestor.
Tänk att man varit med så länge i detta celebra sällskap av pastorer på olika håll i Sverige och Finland. Ibland känns det som om början på det hela fanns i en annan värld ibland blir perspektivet som ögonblick. Nu finns det ju inte mer än ett mycket litet antal metodistkyrkor kvar i Sverige, sen sammanslagningen till Ekumenia-kyrkan. Finland har ju sin metodistkyrka kvar. Sanfundsgränser suddas ut – men kallelsen hos den enskilda pastorn finns kvar. Uppdraget att berätta om Jesus Kristus och livet i Honom känns ännu mer angeläget nu. Världen ser ut som ett enda stort kaos och då är det viktigt att många vågar stiga fram och lyfta sina händer och be om frid över upprört hav. Där vill jag med min kallelse vara med. Det finns en framtid och ett hopp i kristen tro, bibelns ord och kyrkans gemenskap.
VÄLKOMMEN MED OCH DELA VÄLSIGNELSE OCH FRID !!!!!!
Hasses Blogg 