Kyndelsmässodagen heter söndagen i kyrkorna den 8 februari. Kyndel är ju det gamla ordet för ljus eller bloss. I en stor dela av världens kyrkor samlade man alla de ljus som skulle användas under det kommande året för att välsigna dem och helga dem för att brukas i kyrkan.
Ljus är temat alltså för tankar just nu. Hittade en gammal bild som du ser här ovanför – sådär 65 år gammal -ungefär. Flickan på bilden är min kära fru Ingrid och pojken hennes lillebror Gunnar. Men att jag tog med bilden just nu beror på fotogenlampan uppe på tegelinramningen av den kamin som står där. Lampan har alltså funnits i Ingrids hem från första början – men varken hon eller Gunnar vet varifrån den kommer. Nu står den i vårt hem och påminner om hur man fick ljus i gamla tider. Ofta osande lampor med vekar som skulle ha olja för att lysa. Lite skillnad mot vår tryck-på-knappen värld.
Ljus behövde man ju för sitt dagliga liv. Sen fick det ju bli dom källor man hade till sitt förfogande. Ljus är vi också beroende av på olika sätt. Novembergrått är ju verkligen grått och ibland deprimerande. Sen kommer december med alla julens ljus och stjärnor och sträcker sig en bra bit in i januari. Så vänder det synligt och märkbart under februari.
Nåra egenskaper hos ljuset vill jag lyfta fram. Förutom att det hjälper oss att se också i den mörkaste delen av dygn och år. Ljuset ger också värme och atmosfär. Tänk dig en skön och stilla kväll framför en brasa i en öppen spis eller med bara stearinljusen lysande i lyktor och stakar. Lågor som rör sig lite grann och ger stämning och liv. Det skapar antingen stillhet och ro eller gemenskap om vi är flera runtomkring. Visst är det mysigt och skönt.
Bibeln talar mycket om ljus. Jesus säger till lärjungarna att de är världens ljus. Han själv är ursprunget till ljuset och han vill att vi skall dela det med varandra. Ljuset i den kristna tron ger nya vyer över livet. Det skingrar mörker och ovisshet. Visar vägen genom dagens bekymmer – typ Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig Tar bort rädslor inför det okända vi kommer att möta -Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal så räds jag inget (fruktar jag intet ont ) därför att Han leder igenom det svåra med käpp och stav och är mitt ljus i livet.
Det sprakar inte ofta som fantastisk fyrverkerier som lyser upp hela tillvaron – men det finns där som en låga som aldrig slocknar. Den lyser värmer och bär igenom allt. Den ger en visshet och en gemenskap med Honom som är ljuset – guiden på vägen genom livet.
Vi gläds åt den gamla lampan och affektionsvärdet i den och tackar för det himmelska ljuset som leder oss varje dag.
Hasses Blogg 