Tänkte fortsätta lite på temat från mitt förra inlägg. Vad bestämmer staten över mitt huvud och vad har jag själv för möjlighet att påverka förutom i val vart fjärde år ? Dessutom finns det ett Stockholmsperspektiv och ett annat för oss mindre kloka lantisar. KD pratade om verklighetens folk, men det försvann ganska snart trots att vi finns. Några exempel och tankar.
ROT och RUT. Rot avdrag är ju bra för där jobbar riktiga karlar med verktyg och maskiner i en verklig bransch. Rut avdrag är ju mindre bra och skall därför göras sämre. Det används ju ändå bara av dom som har råd till – bartendrar och lyxläxhjälp med mera. Jag har inte sett några extra bartendrar här i Eldsberga. Knappast finns dom heller i Mellerud eller Jokkmokk. Kanske i Stockholm. Almegas redovisning talar om ett ganska stort antal nya företag och tusentals anställda (hälften invandrare) men det behöver man väl inte bry sig om – bara kör in i gråzonen igen. Vi som använt Rut som vanliga pensionärer får väl leva med dammet. Pigavdrag är ju inte mansjobb. Avhåller folk från att söka riktiga jobb sägs det – vilka jobb då ?
Föräldraförsäkringen då och en mer rättvis fördelning av den. I min enfald så har jag en känsla av att det här faktiskt är en fråga man inte kan lägga schabloner och regler på. Familjer är olika och borde kanske ges rätten att bestämma själva hur man vill ha det. Det trots allt resonemang om kvinnofällor och att kvinnor borde komma ut i arbetslivet och få riktiga jobb. Vilka jobb då annat än deltider i olika sammanhang med den stress och osäkerhet det innebär.
Vårdnadsbidraget då ? Samma visa här – det hindrar kvinnor att komma i jobb och bara hamna i kvinnofällan. Retorisk fråga enligt ovan – var finns jobben ?
Försämringen för en vettig verksamhet med momsplikt enligt EU. En verksamhet som inte gör nåra inköp och som sysselsätter en massa människor som inte har en chans i det ordinarie arbetslivet. Dessutom där inkomsten går till humanitär verksamhet både hemma och utomlands borde kunna få ett undantag med regeringens medverkan.
Läser samtidigt om SCA direktörer och andra som lever i den s.k. Gräddfilen med löner och pensionsförmåner och extra bonusar som är så långt från oss ”vanliga lantisar” som det bara går att komma. Politiker inte undantagna från detta tema. Borde man kanske ändra på filmarkeringarna i samhällstrafiken?
Storbankernas miljoner skall vi inte tala om. Vilka får del av dem ? Var inte vi skattebetalare med och räddade bankerna för inte så länge sen ? Göran Perssons lån ur AP fonderna – har ju för länge sen slutat att vara ett lån och blivit ett bidrag i stället.
Uj-uj nu har jag gnällt eller morrat – vilket du vill , men vi som varit med länge har svårt att göra vår röst hörd och tas inte på alltför stort allvar. Det finns inget parti att rösta på som bryr sig om oss utanför Stockholm. Fler borde nog sätta sig vid våra köksbord och skippa en del ”skrivbordsprodukter”. Solidaritet – humanitet – gemenskap och ansvar har inte så stor plats i ”ekonomisk verklighet”. Politik blir bara ekonomi och partiets framgång i senaste Sifot.
Hasses Blogg 