Statligt skrivbord eller mitt eget köksbord ?

Tänkte  fortsätta  lite på  temat  från mitt förra  inlägg. Vad bestämmer staten  över mitt huvud och vad har jag själv för möjlighet att påverka  förutom i val vart fjärde år ? Dessutom finns  det  ett Stockholmsperspektiv och ett annat för  oss mindre  kloka lantisar. KD pratade  om verklighetens  folk,  men  det försvann ganska  snart trots att vi finns. Några  exempel  och tankar.

ROT  och RUT. Rot avdrag är  ju bra för  där  jobbar riktiga karlar  med verktyg och maskiner i en verklig bransch. Rut avdrag är  ju mindre bra och skall därför göras sämre. Det används ju ändå bara av dom som  har råd till – bartendrar och lyxläxhjälp med mera. Jag har inte  sett några extra bartendrar här  i Eldsberga. Knappast finns  dom heller i Mellerud eller Jokkmokk. Kanske  i Stockholm. Almegas redovisning talar om ett ganska stort antal nya  företag och tusentals  anställda (hälften invandrare) men  det behöver man väl inte bry sig om – bara kör  in i gråzonen igen. Vi som använt Rut  som vanliga pensionärer får  väl leva  med dammet. Pigavdrag är ju inte  mansjobb. Avhåller  folk från att söka  riktiga jobb sägs det – vilka  jobb då ?

Föräldraförsäkringen då  och en mer rättvis  fördelning av den. I min enfald  så har jag  en känsla av att  det här faktiskt är  en fråga man inte kan  lägga schabloner och  regler på. Familjer är olika  och borde kanske ges rätten att bestämma  själva  hur man vill ha  det. Det trots allt resonemang om kvinnofällor och att kvinnor  borde komma  ut i arbetslivet och få riktiga  jobb. Vilka  jobb då annat än  deltider  i olika  sammanhang med den  stress och osäkerhet  det innebär.

Vårdnadsbidraget då ?  Samma  visa  här – det hindrar kvinnor  att komma  i jobb och bara hamna i kvinnofällan. Retorisk fråga  enligt ovan – var finns  jobben ?

Försämringen för en vettig verksamhet med momsplikt  enligt EU.  En verksamhet  som inte  gör  nåra inköp  och som sysselsätter  en massa  människor   som inte har en chans i det ordinarie  arbetslivet. Dessutom där  inkomsten går till  humanitär  verksamhet  både hemma  och utomlands borde kunna  få ett undantag  med  regeringens  medverkan.

Läser  samtidigt om  SCA direktörer  och andra  som lever i den s.k. Gräddfilen med löner och pensionsförmåner  och extra  bonusar  som är  så långt  från  oss ”vanliga lantisar” som det bara går att komma. Politiker inte undantagna från detta tema. Borde man kanske  ändra  på filmarkeringarna  i  samhällstrafiken?

Storbankernas  miljoner skall vi inte tala om. Vilka  får  del av dem ? Var inte  vi skattebetalare med  och räddade bankerna  för  inte  så länge  sen ? Göran Perssons lån ur  AP fonderna – har ju för  länge  sen slutat att vara ett lån och blivit ett bidrag i stället.

Uj-uj nu har jag gnällt eller morrat – vilket du vill , men vi som varit  med länge har svårt att göra  vår röst hörd och tas inte  på alltför  stort  allvar. Det finns inget parti att rösta  på som bryr sig om oss utanför  Stockholm. Fler borde  nog sätta sig vid våra köksbord och skippa  en del ”skrivbordsprodukter”. Solidaritet – humanitet – gemenskap och ansvar har inte så stor plats i  ”ekonomisk verklighet”. Politik blir bara ekonomi och partiets  framgång  i senaste  Sifot.

Annons

Skriv en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s