Predikoskrinet skriver Nils Bolander om, det skrin där man hämtar sitt material eller den verktygslåda man har som predikant. Så här skrev han: Teologiska spetsfundigheters kufiska mynt, dogmatiska ädelstenar av säregen skapnad plockade han fram ur predikoskrinet till åtta gudstjänstbesökares beskådande, den gode pastorn. teol och fil kand med tre betyg i Novum. Besynnerliga facktermers främmande tungomål utan ordlista och översättning. Det dödaste av alla döda språk. —- och så säger man att Luther avskaffade latinet. Så långt Bolander.
Jag har predikat sedan jag var 16 år gammal – så det lär ha blivit ett antal timmar av det. Jag känner både en bävan och ett ansvar inför varje gång jag står framför en skara människor som kommit för att få nånting med sig hem. Nervös är jag inför varje gång så det darra lite i knävecken innan jag kommer igång. Lite ”allergisk” för predikstolar kanske. Står helst utan predikstol – nära de människor som finns i kyrkan. Har så mycket det är möjligt – memorerat det jag skall säga och gärna med en handfast bild eller synlig pryl med mig. Den dag jag inte är nervös inför uppdraget jag har skall jag sluta predika för då har jag hamnat i den där hemska rutinen.
Enkelt språk och en närvaro där jag vet att jag har lyssnare med mig. Det blir inga spetsfundigheter av teologiskt slag men jag hoppas att det blir ord som är välkända och som berört människors vardag.
Egentligen är det ju så enkelt – allt detta med tro och liv. Det fanns en poet på Gotland – Daniel Kviberg hette han. Han skrev om humlornas surr…. han skrev om dagen som skulle komma .. då alla fakturor var betalda, och så skrev han om Jim, såhär:
Varenda morron berättas det- gick Jim in i kyrkan på väg till jobbet.Han tog av sig mössan och gick längst fram i den tomma kyrkan och sa ”Jesus, det är Jim.”
Det var hela hans morronbön, hela hans gudstjänst, men den bar honom hela dan.
När olyckan hade hänt och Jim låg på sjukhuset förundrade Jims glädje och tålamod alla som arbetade där, han var ju så hemskt sönderslagen och ensam.
Men en dag förklarade Jim hela hemligheten:” Han kommer varenda morron”, sa Jim (och personalen tittade menande på varann) Han kommer varenda morron hit till sängen och säger: Jim det är Jesus, varenda morron…”
Och plötsligt förstod man – och bland dem fanns några som trodde.
Så långt Kvibergs dikt som heter berättelse. Berättelsen – den personliga – går alltid fram om den så kommer från predikstol eller vid köksbordet. Våga vara nära – lyft fram din berättelse om tro – enkel och vardagsnära. Lyssnaren finns kanske närmare än vad du tror.
Hasses Blogg 