Har du känt dig så här nån gång ??

Hittade bilden i en annons i en gratistidning och visst – tankeapparaten startade bums – för visst kan man känna igen sig.  Ingen av oss kan väl ha undgått att  resa ragg och fräsa på detta  sätt  nån gång. Orsakerna  kan variera  men uttrycket  och vårt engagemang kunde ju nästan ha varit på gränsen till en hjärtinfarkt. Det blev svårt att andas  och det klämde åt i musklerna på bröstet  och adrenalinet  pumpade  och pumpade på  gränsen  till en riktig explosion.Oavsett vad orsaken var  så gav det oss en mer eller mindre  smärtsam upplevelse både  psykiskt  och fysiskt-

Somliga  säger att  det är nyttigt att bli arg  och få en urladdning som ett smärre åskväder  för att komma  vidare. Somliga  påstår att  det är  normalt att bli arg  och ilsk ibland. Somliga påstår  t.o.m. att den  som aldrig blir arg  på riktigt  – inte  är  normal.  Jag skall inte ge mig in i  den debatten – det får psykologerna  ta.

Men visst  finns  det tillfällen  när  det behövs att man  tar i för att man skall bli tagen på allvar – eller  för att  den man riktar sig till överhuvudtaget skall lyssna. Men på den vägen har man nog redan missat  att ta fram  en del kloka argument som kunde ha skapat förståelse. Ilskan   gör  det knappast   lättare att komma närmare  varann.

Ofta  är det  ju struntsaker som väcker ilska. Man har gått och tänkt  och tänkt och så måste bara urladdningen  komma. Men  det finns ju så många steg innan  dess. Ett ex i förebyggande syfte. Jag har varit migränvarelse hela  mitt liv. Om  man då när  migränen kom kunde säga -Bry  er inte om om jag säger konstiga saker eller reagerar fel idag – jag har  en migrän på gång.   Eller  jag har haft  extra jobbigt i mitt arbete i dag – så jag är trött och kan reagera  snett.  Eller jag är orolig hur det skall bli nästa vecka  med uppgifter jag har – så jag är  extra  känslig just nu.  Kommunikation  och dialog  hela  tiden.

Somliga uppgifter är  det ju i alla fall  alldeles onödigt att bli arg på – jag kan ändå inte  rå på dem. Jag minns en gång när vi som familj  åkte genom en liten by. Ut ur en port  sprang en liten kattunge fram och ställde  sig mitt i vägen  och burrade upp sig och sköt rygg mot oss i bilen. Vi hann ju bromsa  och stanna och dom som bodde i huset kom ut  och tog rätt på katten. Vi  konstaterade att kattungens ilska  inte hade hjälpt  om vi kommit fram lite  snabbare.

Kan bara konstatera att bättre  än ilska  är  alltid  samtalet och dialogen. Händer  det ändå att ilskan tar överhanden så  hjälper nog  bibelordet i Paulus brev till Efesierna. Kapitel 4 och vers 26 : Grips ni av vrede  så synda inte. Låt inte  solen gå ner över er vrede.

Adrenalinet kan vi kanske  i stället använda  till att lyfta varandras bördor.

 

Annons