Man måste inte vara på väg att dö för att få en ny syn på livet. Dödligt sjuk och sedan friskförklarad för att börja värdera om det som händer i tillvaron. Det räcker faktiskt med plötsliga förändringar i den dagliga tillvaron. En vacker höstdag där allting är som vanligt. En liten tur genom småvägar med skog och speciellt bokskog omkring. Färger i en skala som man bara häpnar inför.
Och så…………….strax efter slår det ner nånting som betyder att den vanliga rutinen kastas över ända. Det man trodde var lugnt och säkert vacklade eller föll ihop och så vet man inte vart man skall ta vägen. Visst har du varit med om det. Höstens färger bleknade bort. Sommarens sol slutade värma. Vårens knoppar fick brista bäst dom ville. Vinterns rimfrost på träden och rutan var inte alls intressant längre. Nu var det bara en sak som gällde och det var den där sprickan i tillvaron eller det där monstret som stack upp sitt tryne och tog all must ur dig.
Jag är säker på att du känner igen dig i beskrivningen.Salta tårar. Näsdukar och hushållspapper. Dra ner rullgardinen och lås dörren. Släng ut katten – den stampar så när den går mitt i min huvudvärk.
Vi reagerar så olika på vad vi behöver just då. Somliga vill ha närhet och en kram eller en famn- andra vill bara vara själva tills gråten har gått över och själen fått lugna ner sig och kroppen inte längre darrar och skakar.
Det finns ett par psalmverser för den här situationen.
Jag tror på en Gud som gråter med mig när jag gråter så allting är gråt.
En tröstande Gud som kan trösta likt den som väntar tills gråten gått åt.
En Gud som bor inom mig … som lever med mig när jag dör. (Christina Lövestam)
Även om jag inte ser en lösning för tårarna som skymmer den – så finns den där.
Hasses Blogg 