Livet och ålderstrappan……….

DSCN0852

 

Ålderstrappan är ett välkänt motiv i allmogemåleriet. Finns i massor av varianter med ljusa partier  och mörkare. Med olika symboler mitt under trappan – i detta fall livets träd. Men det kan finnas allt ifrån skelett och skallar – liemän –  och saker ur det dagliga  livet. Jag gillar inte bilden riktigt. Fattar inte varför trappan  skall gå neråt efter 50. Många går ju in sin viktigaste livsgärning  då och framöver.

Kanske borde trappan  bara gå uppåt  och tona ut i ett  sällsamt landskap. En fantastisk bro över de sista  kanske svåra stupen och sedan in i en ny värld som ingen målare kan beskriva ens med pärleportar, guldgator, kristallhav  och jaspismurar.

Det viktiga är ju i alla fall det liv vi lever här och nu och hur vi lever det. Den dagliga tillvaron med alla sina möten, glädjeämnen och bekymmer. Jag läser varje dag  en andaktsbok av Max Lucado. Den heter  ALLA  DAGAR  NÄRA. Häromdagen fastnade en text i mitt minne.Jag vill ge dig  den i citat.

”När livet är över kommer du att ha väntat vid trafikljus i sex månader, öppnat skräppost i åtta månader, letat efter saker i  ett och ett halvt år  (dubblerat i mitt fall) och stått i diverse köer  i minst fem år.”

Vad gör vi i dom stunderna ? Muttrar över den som inte kan trampa på gasen  och komma iväg nån gång. Ojat oss över all onödig reklam vi får  att bära till återvinningen. Skyllt  på allt och alla utom oss själva över saker vi  inte hittar. Suckat över henne i kassakön som inte kan få varorna ur kundkorgen fort nog – jag har ju bråttom vetja.

Tänk om vi kunde använda allt det här konstruktivt och positivt i stället. Kanske be om välsignelse över honom  i bilen framför oss som inte kommer iväg och inte reta oss på honom som ligger bakom i BMW  och blinkar med helljuset.

Kanske säga  jamen det var ju jag som hade lagt den här saken för att veta var den var och så glömde jag. Kanske ge den  som har mycket i vagnen i kassakön ett leende, Jag prövade  det för ett tag sen med en mamma med ett litet barn med egen kundvagn  som behövde lite extra tid för att klara det hela med att säga: Visst är  det kul när barnen får vara med och hjälpa till. Mammans stress blåste bort.

Kanske  är det också så att de där stunderna ”dötid” kunde användas till bön för just det vi ser och möter då och bli en liten  andakt  och en skapande paus mitt i vardagen-