Att rita eller måla ett porträtt av någon är ingen enkel uppgift. Att se och hitta det där typiska draget som gör att någon annan också känner igen den person som finns på bilden. Rynkorna kring ögonen kinderna och hakan – stunden av inlevelse – att fånga den kräver ganska mycket av öga och hand.
Om man då vill försöka sig på att porträttera Gud så har man väl tagit på sig en alldeles omöjlig uppgift. Detta bekräftat av alla de konstiga Gudsbilder människor i allmänhet har. Låt mig ge dig några: Gud som en gammal vithårig gubbe som stapplar omkring bland molnen med käpp i handen. Sticker hål på molnen ibland så det blir stjärnor på himlen – men annars bara gammal och orkeslös. Gud som den stränge och straffande guden som smäller en på fingrarna så fort man kommer i närheten av den just då intressanta kakburken. Säger fy och ställer en i skamvrån. Gud som nån sorts museifigur typ Gustav den III i himlen med tron och tronhimmel och uppvaktande änglar omkring – men som inget har med vår värld att göra. Bilderna kan bli många fler.
Jag läste en tidningsartikel nyss med rapport från en av sommarens kristna konferenser. Några ungdomar hade fått syn på vem Gud är och ville nu veta mer om honom. Få bilden kompletterad och berikad utöver vad de upplevt. Deras replik fastnade i mitt medvetande: ” Varför har ingen berättat det här för oss förut ?” Det var ju den befriande upplevelsen som Gudsbilden hade gett dem. Skapat glädje och frid – mål och mening.
De hade fått en glimt av den Gud som säger: Jag vet väl vilka tankar jag har för er – nämligen fridens och inte ofärdens – till att ge er en framtid och ett hopp.Det här gäller dig och mig här och nu. En Gud som bryr sig om. En Gud som finns mitt i vår vardag. En Gud som älskar att vara hos oss i glädje och i sorg. En Gud som gärna tar oss i sina armar – de dagar vi känner att livet inte precis leker utan är ganska tufft och svårt.
Jag är med er alla dagar – hela livet – och sen en evighet !
Hasses Blogg 