Nostalgitripp……

Så här såg den ut -vår första bil. Det här exemplaret står på bilmuseet i Ugglarp – bara det. Enda skillnaden var att den var grå  vår  Morris. Skinnklädsel  och golvspak och en riktigt mullig stil. Den gick i alla väder utom när  det var 36 grader kallt – då fick vi bogsera igång den. Styrka  och hastighet  – det där noll till hundra på  ?? sekunder  kan vi nog glömma.

Men vi gjorde en lång resa med den en gång utan krångel Start i Borgå i Finland och första etappen gick till Åbo. Där blev det färja till Stockholm  och sedan körde vi till min frus hemstad Åmål. Sen kom det stora provet  med målet  Skellefteå och då var svärmor med i bilen. Det var en lång resa. Första delen avslutade vi med övernattning på bänkarna i Frälsningsarméns kårlokal i Hudiksvall. ”Utvilade  och pigga   tog vi nästa etapp mot Skellefteå. Mat på nåt motell – nej det fanns varken motell  eller mat så det blev att gå in på närmsta bondgård  och köpa  ägg och det lyckades, Stora vägar vidare och i en av dom långa uppförsbackarna blev vi omkörda av en häftig cab med nybakade studenter som reste sig i bilen  och lyfte på  mössorna och bugade när dom susade förbi.

Sen skulle färjan till  Gamla Karleby  bordas  i Skellefteå  hamn så det var bara att backa inpå däck över rampen – tja  rampen – det var två rejäla plankor mellan kaj och båt. Sen gungade  fyra starka gubbar bilen åt sidan för att ge plats för nästa bil. En stormig båtresa med sjösjuka människor överallt och vi satt på däcksplats hela tiden. Sedan motsvarande plankor i Finland  och en  etapp till fram till mitt föräldrahem i Jakobstad.  Och slutligen sista delen Från Jakobstad till  Borgå i gen  och resan var fullbordad. Fantastiskt !!!!

Kom inte  och säg att inte dom gamla årsmodellerna klarade sig. Det enda felet vi hade på bilen var att vick knyta upp ljuddämparen med ett snöre  en delsträcka.

Vi kan nog vi gamlingar också  även om det får bli lite snören  och tillägg  här  och där.Den moderna tekniken  är ganska känslig. Annat var det när man kunde  i sin bil byta en utgången säkring med en spik.

 

 

Annons

Samklang efter ett samarbete……..

Du ser knappast nåt speciellt  med den här bilden av  en sjö och ett vackert landskap omkring den. Men vi som varit där vet ju att det är nåt  märkvärdigt med den. Sjön är konstgjord – utgrävd – utvidgad och har fått större plats i miljön. Ett  väldigt fint samarbete mellan människan och naturen. Dessutom så finns det utplanterad fisk i sjön som vi som gäster hos  goda vänner som bor vid sjön hat fått vara med och fiska.

Jag är ofta kvar vid den där känslan som vattenblänk  och vattenspegel ger i ett landskap. Det må vara som här en konstgjord sjö eller en liten skogstjärn. Kanske någon av de tusen sjöarna i mitt hemland eller havet som jag ofta ser nu där vi har vårt hem nu. Det är lika vackert överallt. Man bara fastnar med ögonen och sinnet i krusning , spegel eller vågor. Det måste vara ett samspel  nerlagt i oss sen skapelsen att kunna njuta av detta.

På tal om vatten – utanför vårt köksfönster finns det ofta en vattenpöl intill dagvattenbrunnen. Allt rinner inte ner direkt. Så har vi förskolor  i närheten  och barn som ,med sina fröknar går förbi – nej dom går inte bara förbi – är det vatten i pölen så blir  det alltid en väg igenom. Blöta skor  och byxben är resultatet av promenaden. Man stampar, skvätter  skrattar och njuter.  Tro mig till och med tonåringar som kommer med skolbussen tar gärna samma väg och passar på att skvätta på varann. Skulle inte förvåna ett dugg om en vuxen står där en dag och vickar på tårna i den lilla pölen.

Vatten är liv. Brist på vatten är ofta lidande  och nöd. Ökentorka ger inga skördar. Det måste samarbete och samklang för att odla upp torra marker. Vi  märker mycket väl när vi törstar  och bara måste få ett glas vatten för att må bra.

Man kan tala om en törst invärtes  också – en längtan efter något som berikar livet. Något  som tar tag i mina torra tankar och ger liv i  tillvaron. Jakten efter  livets  källflöden- Om någon törstar sa Han en gång på  nån dammig väg  upp till templet i Jerusalem – så kom till mig  och drick av livets vatten. På den vägen har miljoner  människor hittat  en väg med närhet till  friska vattenkällor. Med kupade händer har man tagit emot vad tron på en levande Gud kan ge.

 

Att vara med och skapa något……….

Att få vara med och skapa något med egna händer är fantastiskt  och roligt. Spelar egentligen inte så stor roll om det handlar om att måla, sy , snickra . skriva, laga mat eller  nåt annat. Att våga ta tag i det  man längtar efter att göra. Kanske få lite vägledning och inspiration  mitt i all transpiration och strävan.  Hitta vägar som är möjliga att gå på. Hitta sin egen stil  och det som just min personlighet  har anlag att bli bra på.  Utmaning – våga  försöka – och tillfredsställelsen när  det lyckas  och det blir nåt av det hela.

Bilden du ser här är målad av en av deltagarna i förra sommarens  målardagar på  Gullbrannagården. Visst är den fin – målad efter  ett tidningsurklipp och med lite  steg för steg instruktion från mig som kursledare.

Jag gillar  det där med uppmuntran. Det där med att ta tag i de positiva bitarna som man upptäcker en efter en. Det där med att se glädjen hos den som ger sig på en tillsynes ganska svår  uppgift men vågar  och  man  ser hur det börjar lysa kring penslar  färger  och ansikte när  det visar sig att  det blir nåt av det hela.

Det finns målardagar i sommar också  i vecka  31  på Gullbranna. Fyra platser kvar i den grupp på tolv som kursen kan ta. Våga  vara med och pröva om  vingarna bär – förlåt penslarna   ger ut färg som du vill. Jag lovar dig tre  spännande dagar.

Det här gäller ju inte bara  nåra målardagar. Det här är ju  nåt som sker i det vanliga livet. Livet bjuder ju också på en massa  utmaningar. Visst finns det uppgifter inför vilka du stannat upp och  funderat på om du skulle våga. Yrkesuppgifter – hobby och intressebitar – resor – relationer och så alla projekt. Vi hamnar ju i de flesta fall  i nån sorts  projektålder ett tag. Ibland lyckas vi med det vi tänker  ibland går  det mindre bra. Men vi vågar ändå nästa gång igen. Det handlar ju inte om tur utan om att hitta mening och mål med det vi gör.Du behöver inte ta livets utmaningar ensam –  det finns Någon  som lovat vara med på resan genom tillvaron på en smal men säker  väg.

 

 

Porträtt – det är svårt det ……..

Att rita eller måla ett porträtt av någon är ingen enkel uppgift. Att se  och hitta det där typiska draget som gör  att någon annan  också  känner igen den person som  finns på bilden. Rynkorna kring ögonen  kinderna och hakan – stunden av inlevelse – att fånga den  kräver ganska mycket av öga  och hand.

Om man då vill försöka sig på att porträttera Gud så har man väl tagit på sig en alldeles omöjlig uppgift. Detta bekräftat av alla de konstiga  Gudsbilder människor i allmänhet har. Låt mig ge dig några: Gud som en gammal vithårig gubbe  som  stapplar omkring bland molnen med käpp i handen. Sticker hål på molnen ibland så det blir stjärnor på himlen – men annars bara gammal och orkeslös.    Gud som den stränge  och straffande guden  som smäller en på fingrarna  så fort man kommer i närheten av den just då intressanta kakburken. Säger fy  och ställer en i skamvrån.   Gud som nån sorts museifigur  typ Gustav den III i himlen med tron och tronhimmel och uppvaktande änglar omkring – men som inget har med vår värld att göra.  Bilderna kan bli många fler.

Jag läste en tidningsartikel  nyss med rapport från en av sommarens kristna konferenser. Några ungdomar hade  fått syn på vem Gud  är   och ville nu veta mer om honom. Få bilden kompletterad  och berikad utöver  vad de upplevt. Deras replik fastnade i mitt  medvetande: ” Varför har ingen berättat  det här för oss förut ?” Det var ju den befriande upplevelsen som Gudsbilden hade gett dem. Skapat glädje  och frid – mål och mening.

De hade fått en glimt av den Gud som säger: Jag vet väl vilka tankar jag har för er – nämligen fridens  och inte ofärdens – till att ge er en framtid  och ett hopp.Det här gäller dig och mig här  och nu.  En Gud som bryr sig om. En Gud som finns mitt i vår vardag. En Gud som älskar att  vara hos oss i glädje  och i sorg. En Gud som gärna tar oss i sina armar – de dagar vi känner att livet inte precis leker utan är ganska tufft och svårt.

Jag är med er alla dagar  – hela livet –  och sen  en evighet !

 

Midsommarafton är inne……….

Visst är det nåt speciellt med midsommar. Äntligen är den här och man kan njuta av att det verkligen är sommar. Idag kanske typisk svensk sommar med sol – häftiga regnskurar  och varning för kraftig åska enligt SMHI.  Men det är midsommar.  Blommor skall plockas. Stången skall kläs.  Sen skall den resas  och smågrodorna  får  hoppa runt  utan öron och svansar. Musiken skall tona med folkliga låtar från spelmanslag. Fioler och dragspel – med gånglåtar  och polskor. Och så är det ju maten – färsk potatis  och sill  och sallader – jordgubbar och grädde – glass i stora lass.  Alla har vi ju våra traditionella  bitar att ta fram och smaka på.

För oss här hemma är det lite  extra varje midsommar. Vi gifte oss midsommarafton och det är nu 51 – femtioett – år sedan.  År med  en  provkarta av upplevelser – utmaningar – flyttlass åt olika håll – positiva  upplevelser och givetvis  också sånt som har varit svårt att hantera. Men vi har klarat det tillsammans och med hjälp från  ovan  när  det varit svårt. Nu sitter vi här med tacksamheten över vad livet gett och ger. Tacksamhet också över att få vara med  fortfarande. Uppleva  barn  och barnbarn och få vara med och hjälpa till på olika sätt när logistiken inte alltid  räcker till.

Predikouppdrag på olika håll. Målarkurs varje sommar för att inspirera  dem som  känner att de vill ha lite mer. Kontakt med vänner i en härlig gemenskap av samtal och bön. Visst är livet fantastiskt i vår värld och i vårt land.

Vill bara önska dig som läser just nu  en  riktigt skön midsommar. Glad midsommar säger vi. Men det bästa och det starkaste  i ord  och verklighet vi från oss kan ge dig är en rikligen VÄLSIGNAD  MIDSOMMAR.

 

Sakral allmogebild…..

Vi närmar oss midsommar och det ledde  till att jag tänkte på den tid vi bodde i Dalarna – närmare bestämt i  Siljansnäs. Det är några år sen  och det syns ju på bilden. Under den perioden  sysslade jag rätt mycket med allmoge/kurbitsmålning och fick i uppdrag att göra en altartavla till ett av EFS-kapellen. Det var i den del av Siljansnäs  som heter Björken. Utsikten från den platsen en bit högre upp mot Björkberget  gav vyn över Siljan  och kyrkan. Det var inga kyrkbåtar ute just då men jag associerade till dem och tänkte  båt och storm och så gav det ganska självklart motivet. Nu gällde det bara för kyrkan att stå pall för vågorna och lärjungahopen att lugna ner sig en aning.

Du vet hur det var i bibelberättelsen. Man väckte Jesus som låg och sov. Han reste sig upp och räckte ut sina armar över vågor och vind  och ropade ”Tig – var stilla ”!  Så står det – med ens blev det alldeles lugnt. Ett samtal  tar form med lärjungarna när han undrar varför  dom blev så rädda –  Jag finns  och jag bryr mig om er.

Jag vill gärna att du lägger märke till rubriken på tavlan. Vanligtvis så heter det  Jesus stillar  stormen – som om det var bara en. Men det sker faktiskt vid ett par tillfällen. Därför skrev jag  Jesus stillar en storm.

Stormarna finns  och ibland kan dom vara ganska många under ditt och mitt liv. Det finns så att säga inte en engångsstorm och sen inget mer. Men Han finns och har kraften över  alla livets blåsväder – varje gång. Du behöver  bara  ta tag i armen eller axeln på  Honom.Tala om och erkänna – nu är jag rädd  och behöver hjälp. Med ens kan det bli alldeles lugnt igen.

 

Livets väv…..

Idag lägger jag upp en tavla som bara är påbörjad.Jag gick  och målade för en allmogemålare i Dalarna  för att lära mig hantverket. När jag då målade på grov väv så gick det ju inte alls. Penslarna slets ut. Färgen gick rakt igenom duken och inget blev som det skulle. Jag frågade min  läromästare hur man gör  och efter diverse turer så fick jag svaret. Det är bra att preparera duken helt och hållet och där du skall måla  tar du fingrarna till hjälp helst tummen och trycker i vit färg som grund för din kommande målning. Se  det stämde och det började bli bild av det hela – som jag hade tänkt.

Steget över till livets väv är inte långt. Den väven kan vara ganska grov ibland och det river illa  när man försöker ta sig fram och måla bilder med vardagens  penslar. Slitaget kan bli riktigt tufft ibland. Man kan nästan vara på  väg att ge upp. Den berömda  ”väggen” kommer spöklikt nära.

Det kan bero på att man försöker måla på fel ställen och göra fel bild. Så blir man desperat  och så tar man i ännu mer  med förödande resultat. Man missar målet – den bild det var meningen att det skulle bli av  just ditt eller mitt liv.

Jag tror att det finns en ursprunglig plan för varje  människas liv. En gudomlig hand som med fingar och tumme har ritat ett mönster på väven och tänkt att så här skulle bilden se ut. Det är klokt att sätta sig ner  och försöka  hitta den planen i lugn och ro. Det högst omoderna ordet ”kallelse” för livet. Så landa där  och upptäcka meningen med just  din och min tillvaro.Det kan förändra  hela livets väv och bilder.

Han som har kallat oss till liv och mening är med  oss för att hjälpa oss att fullfölja  uppdraget – för vår stund på jorden.

 

Gullbrannakyrkan på söndag………

Nu på söndag  den 16 juni har jag förmånen att få predika i  Gullbrannakyrkan och  det är också nattvardsfirande. Texterna handlar om   om fåret som kom bort – myntet som kvinnan tappade  och sonen som tog ut arvet i förskott och reste bort och festade slut  på pengarna. Alla texterna finns i Lukas evangeliets 15 kapitel. Det kapitlet brukar kallas  de förlorades  kapitel. Det är egentligen  en ganska  missvisande rubrik. Jag skall förklara varför.

Förlorade är ju egentligen bara första delen i storyn.  Fåret sprang bort på sina egna äventyr. Gräset var kanske grönare på ett annat ställe och sen hittade fåret inte tillbaka. Ett mynt kan ju trilla  iväg  och rulla ganska långt innan det lägger sig i nån golvspringa eller bakom nåt  möbelben. En äventyrslysten och kanske lite tonårstrotsig son kan ge sig iväg med allt han har fått  och så pajar hela livet.

Vi kan väl känna igen oss i de olika scenarierna – lite vilsna, lite bortkomna och ute på fel vägar ibland. Men poängen i liknelserna ligger inte där. Det är inte förlorad som är huvudordet. Det  är  i stället – ÅTERFUNNET – UPPHITTAT –  HEMMA IGEN !

Var du än har hamnat så finns alltid vägen hem. Dom grönaste betesmarkerna  kan ta slut. Men hemma finns det mat att äta.  Livets mörka  och tillsynes bottenlösa golvspringor kan vara hur mörka som helst – men Någon vill hitta dig igen. Misslyckandena kan vara hur stora som helst men det finns alltid en väg tillbaka – till Hans famn som längtar efter dig och vill ta hand om  dig och dina sår. Förvandla din  uselhet  till delaktighet  och värde.

De återfunnas kapitel tar aldrig slut.

 

Drömmens skepp…………

Bilden du ser har jag tagit i hamnen i Skillinge på vackra ostkusten. Det är ju en alldeles vanlig bild  med en kaj med en bil och en båt och sköna speglingar i vattnet och en klar himmel. Det som fångade mitt intresse var skeppet där ute. Tankarna gick och  lever fortfarande om drömmens skepp. Bo Zetterlinds  text och Staffan Percys  sång. Du minns kanske –  där ett skepp med blommor kring rodret syns stäva mot himlens rand  och vindarna vaknar  och vänder.. och så gnolar du vidare eller hur ?

Drömmens skepp. Visst har vi alla våra drömmar. Drömmar om livet och vad vi förväntar oss. Drömmar om yrkesliv  med flyt och framgång.  Drömmar om familjen   och barnen. Det egna hemmet. Ibland också drömmar om att våga göra nåt helt nytt och nåt annorlunda av  tillvaron. Kanske nånting vi längtat efter länge men bara inte kunnat eller vågat satsa på just den biten. Men   den finns där  –  drömmen  och längtan och vi bygger på den i  fantasin om inte annat. Det stimulerar oss och ger  nästan stråk av färger i en annars kanske ganska gråtonad vardag.

VÅGA DRÖMMA OCH LÄNGTA – DET GER RIKEDOM I DITT INRE. En dag kanske du står  där i ett skimrande ögonblick  där du känner att det du gör  är den verklighet du vill leva i. Kanske allt annat i livet  har varit en förberedelse för det du just då gör. Kanske den sista sträckan för oss som är lite äldre  blir den mest meningsfulla  när  det som  ofta var vardagsslit och möda krymper och tidens innehåll blir helt annorlunda. Det du kände att du ville fanns det kanske inte så mycket tid för med  jobb och hus  och allt det där  som man ju bara måste lägga ner på att få livet att fungera. Kanske din livserfarenhet och trygghet nu ger dig mod att våga din dröm och din längtan. Du behöver kanske inte segla jorden runt  eller göra nåt annat äventyrligt. Du vet själv vad du vill.

De gåvor och talanger som finns i dig måste få växa  och blomma. Det var den ursprungliga meningen. Så får du  vara med och ge din pusselbit till den bild som Skaparen ville  ha i din miljö – i din värld.

Att hugga i sten….

Mellan Halmstad och Tylösand finn resterna av det gamla stenhuggeriet. Imponerande stenväggar där mänskliga händer  och verktyg under möda tagit fram stora stenstycken för olika arbeten. Nu finns det bara stenväggar kvar  med spår av mänsklig verksamhet. Väggarna stupar rakt ner i  vattnet. En del bassänger har blivit skyddad småbåtshamn och en del ganska olämpliga dyk och badplatser – där tyvärr olyckor skett på grund av våghalsig brist på ” tänka  efter – före”.

Hugga i sten var och är ett ganska mödosamt arbete även om moderna verktyg och skyddsutrustning underlättar. Förr kunde det bli både splitterskador  och lungproblem i stendammet. Det var inte så enkelt som det lilla barnet som frågade konstnären som skulpterade i sten: Hur visste du att den där gubben fanns där inuti ?

Hugga i sten  ja – hur ofta gör vi inte det själva  men på ett lite annat plan. Drar till med fel slutsatser om saker vi vet alldeles  för lite om. Uppträder som om vi visste att ”gubben” fanns där inne. Eller bankar på med vår kunskaps hammare  för att försöka slå bort de kantigheter vi tycker finns i vägen hos  människor vi möter.. ” Nu skall jag tala om för dig hur  det verkligen  ligger till ”  eller ” du skall inte tro att du är  nåt – jag vet ”.

Såna stenskärvor  är hårda  och sånt stendamm svider i ögonen.  Det kanske till och med kan göra att  den du säger det till får svårt att andas.

Som väl är finns det mjukare material att arbeta med. Jag tänker på  keramik och lera. Ett arbete med varsamma  händer och drejskiva och vatten  – där kantigheter klumpar  och ojämnheter varsamt smeks bort. Profeten Jeremia  berättar om krukmakarverkstaden och jobbet där. Han säger bl.a. om  kärlet som krukmakaren hade på skivan misslyckades i  hans hand så tog han lerklumpen  och började om igen.

En bra metod. Det finns nog lerklumpar i vår närhet  som vi borde krama om och ge en ny chans – likaväl som vi själva får en sådan – gång på gång.