En gammal båt på kaj. Som båt i havet lär den väl inte kunna platsa längre. Men vem vet hur länge den funnits och hur många som suttit vid årorna här i Skillinge på Österlen. Kanske har den varit redskap för en massa fiisketurer. Dragit upp nät med fisk eller varit plats för någon som fiskat med spö med båten stilla drivande i vattnet. Kanske har den upplevt nån romantisk stund i månsken och blankt vatten. Kanske en rolig familjeutflykt med picnic-korg och badkläder för stojande barn. Den kan ju till och med ha varit med och räddat liv på nån nödställd som fått komma upp i båten i sista stund. Så kan man ju fundera ett tag.
Nu ligger den på kajen. Sliten och trött. Hål i botten där det finns lite jordmån för en kommande blomma som redan grönskar. Visst är det vackert och charmigt.
Människor kan ju också bli slitna och trötta. En del är gamla och har en hel del av livets rynkor i ansiktet. Spår av erfarenheter man gjort. En del är inte ens gamla men har gått i den beryktade väggen och orkar inte mer. Men mitt i rynkorna och tröttheten kan man skymta en skönhet som är unik just för den människan. Tänk om vi kunde lära oss att se den – genom allt annat. Uppmuntra och tacka för vad livet gett oss genom dessa människor- kanske kunde vi få vara med och plantera en orkidé hos dem och då menar jag en ide om ork och kraft. Att kunna se och glädjas över det som blev gjort i stället för att vara bekymrade över det vi inte hann med. Det som inte blev av.
Spegla skönheten – låt den leva genom den grå vardagen.
Hasses Blogg 