60 spänn från den barmhärtige samariten.

I min klippsamling har jag en krönika  av journalisten Lena Sundström – jag vill ge dig ett litet citat från den. Så här skriver hon:
”Damen framför mig i kassan har glömt plånboken hemma. Hon är säkert nittio  nånting och nu måste hon gå hela vägen hem igen.Du kan lägga grejerna här i kassan så länge  säger kassörskan och placerar påsen  bredvid sig nere på golvet. Den äldre damen nickar och ler och börjar gå mot utgången. Det går så oändligt långsamt. Små hasande steg där vi andra bara tar ett kliv,
Jag vill gå fram till damen och säga att jag  kan betala hennes grejer. Inga problem 63 kr  och jag kan gå omkring och känna mig som den barmhärtige samariten  resten av dagen.Det är ett kap. Inte ens en uppoffrande handling. Ändå säger jag ingenting. Står bara där och velar på tåspetsarna  i en utåtandning. Sedan är damen försvunnen.
Jag tänker på henne hela dagen. Undrar om hon hann tillbaka innan det blev mörkt. Innan de stängde. Innan mjölken i kassen blev sur.”

Visst är  det bekant – vi vill så gärna  men  vi drar oss – vi vågar inte. Rädslan för hur det blir om vi gör   det vi  ville göra. Man skall ju klara sig själv i vårt samhälle idag. Kanske har vi i såna här sammanhang blivit  avvanda från varandra. Behöver vi hjälp så fixar vi det själva.  Behöver vi skjuts  så tar vi bilen

Tänk vad mycket trevligare och enklare livet skulle vara  om vi vågade behöva varandra lite mer.

Det var visst någon som sa en gång – Allt vad ni vill att människorna skall göra mot er   det skall ni också göra mot dem.